Vardagen smyger sig på

Det spelar nog ingen roll om man så blev uttagen att åka med på kolonialiseringsprogrammet till Mars, förr eller senare sätter oundvikligen en vardagslunk in. Vi har varit här i en månad nu, och en vardag med rutiner och fasta tider har börjat etableras.

Barnens skoldag börjar 08:00 varje vardagmorgon, och jag följer dem dit. Promenaden kan ta allt mellan fem och tio minuter, beroende på hur lång tid det tar att korsa den i morgonrusningen hårt trafikerade Avenida Julius Nyerere. Det är inte som i Sverige att särskild hänsyn tas till gångtrafikanter. Snarare tvärtom, det känns som många gasar lite extra då.

Vissa morgnar efter lämningen på skolan har en trevlig tradition utformats, nämligen att ett gäng medföljarföräldrar går och fikar. Vi har betat av de flesta av närområdets caféer vid det här laget, och vet var man serveras bäst galão (typ kaffe latte). Tisdagmorgnar är dock alltid fikafria, för då är det numera etablerat att de som orkar tar en löprunda

På tisdageftermiddagen är det många av skolbarnen som går och rider, och efter att ha prövat på ett par gånger är nu även Stella helt såld på det. Ridskolan ägs av en svensk mamma som drivit den i ungefär tio år, och den ligger en bit utanför Maputo, där man de sista kilometrarna färdas längs en riktigt skumpig byväg med den för kontinenten så karaktäristiska röda jorden.

Bland alla generösa förmåner i flyttpaketet ingår även språkundervisning. Både Karin och jag har börjat läsa hos professora Fátima, men naturligtvis inte samtidigt  då vi ju rör oss på totalt olika kunskapsplan. På torsdag eftermiddag beger jag mig till hennes kontor för en timmes drillning, och med mig hem bär jag en bunt med läxor. Skönt iallafall att jag har lite baskunskaper i portugisiska från nybörjarkursen som jag gick på i Lissabon i maj. Enbart med det i bagaget kommer jag en bra bit på väg i vardagssituationer som i affären eller på restaurangen.

Senare samma kväll är det dags för en av veckans höjdpunkter. Skolan är som nämnts centralpunkt för många aktiviteter även utanför skoltid. På helgerna är det till exempel vanligt att man går dit för att bada i poolen eller spela tennis, och med jämna mellanrum är det ”skandinavisk filmklubb”. På torsdagar 20:00 spelas det sedan många år innebandy på tennisplanen. Idiotiskt nog tog jag inte med min klubba i flytten; jag borde ha insett att där det finns svenskar, ja där spelas det också innebandy. Därmed får jag än så länge hålla till godo med de slitna låneklubborna, men hoppas kunna frakta ner min egen klubba på ett eller annat sätt.

Men det ultimata beviset på att vardagen har kommit för att stanna, är att jag börjar jobba imorgon måndag 8/9. Distansarbete 25% innebär att jag ska göra knappt tio timmar i veckan från mitt hemmakontor. Det lilla ”svartjobb” jag har gjort hittills tyder på att det verkar fungera bra med den nödvändiga internetuppkopplingen för att komma åt avdelningens utvecklingsmiljö. Peppar peppar, ta i trä!

Helgerna är än så länge fria från uppbokade tider. Då kan vi ta dagen i stort sett som den kommer, men liksom hemma i Sverige behöver vi ofta då ta bilen för att åka och storhandla. Målet brukar bli någon supermarket som Shoprite eller Premier Spar, medan vi i veckorna kompletteringshandlar i småbutiker i närheten av vårt hus eller från något gatustånd. En dag åkte även jag och vår hemhjälp Salomé till fiskmarknaden och handlade färsk fisk, en mycket intressant (och dyr) upplevelse.