This is the end, my friend

Ja, som Jim Morrison sjöng: nu är det slut, mina vänner. Själva grundvalen för den här bloggens existens har upphört. Skriver det här från ett hotellrum i Stockholm efter ännu en långflygning till Sverige, men med skillnaden att den här gången blir det ingen återresa. Tankar och känslor virvlar omkring i skalle och kropp. Jag hann inte riktigt med på slutet, det var liksom fullt upp ända in i kaklet. Det kommer nog krävas en hel del tid för att riktigt förstå och kunna sammanfatta vad de här nio åren har gjort med mig, men tids nog kommer jag kunna smälta alla intryck. En sak är i alla fall säker: den här perioden har berikat oss i familjen på så många sätt och gett viktiga nya perspektiv på livet. Speciellt för barnen som reste ut som små knattar och kommer tillbaks som tonåringar. Så tacksam för att vi fick möjligheten att uppleva detta äventyr. Tack Karin, tack Sida!

Sista tiden har som sagt varit minst sagt hektisk, med alla lösa trådar som skulle knytas ihop. Först och främst att sortera alla våra tillhörigheter innan de skulle packas i en container. Vad skulle vi skicka tillbaks till Sverige? Vad skulle vi sälja eller skänka bort eller kassera? Det vi befarade skulle kunna bli det största problemet, att sälja våra bilar, löste sig ändå ganska smidigt då vi hittat köpare till dem. Ett tråkigare kapitel var däremot våra kära katter. Vi insåg tidigt att det inte skulle funka att ta med dem till Sverige utan har försökt hitta ett nytt hem till dem. Inte det lättaste i ett land där hundar värderas betydligt högre och det dessutom finns en ingrodd vidskeplighet mot katter. Hur vi än har annonserat och frågat runt hittade vi inget annat alternativ än att lämna dem till LAWS, en organisation som tar hand om herrelösa hundar och katter. Vi har i alla fall en bra dialog med dem och hör att Nova och Siri funnit sig tillrätta bland sina nya kattkompisar. Och vi kommer få besked om när de blivit adopterade till ett nytt hem.

Desto roligare var det att planera och genomföra olika avskedsfester. Först var det ju Leos studentmottagning som jag skrev om i förra inlägget. Sen hade Karin en mottagning för alla sina kollegor på ambassaden. Och sist men inte minst hade vi en stor fest för ett sextiotal vänner, ett riktigt rock’n’roll-party som nog kommer leva kvar länge i gästernas minnen. Precis som på vår avskedsfest i Maputo för fyra år sen blev det live-musik. Denna gången med inte bara ett utan två band som jag trummade med. Det blev hur lyckat som helst, vi kunde inte ha önskat ett bättre avsked. Sen har det varit tack och hej med olika sällskap jag rört mig i: pokergänget, tenniskompisarna, innebandygubbarna, och Bandet förstås! Och sen naturligtvis att ta farväl av våra lojala hushållsanställda, hushållerskan Jane och trädgårdsmästaren och fixaren i största allmänhet Gift, som bägge varit ett så stort stöd. Men det är klart att tuffast har det varit för barnen som lämnar sina kompisar bakom sig, även om de kan fortsätta hålla kontakten online. Inte som när man själv tog studenten och 90% av alla i klassen försvann ur ens liv.

Då är det dags att sätta punkt med lite bilder från sista tiden. Skulle förresten vara kul om ni fåtal trogna läsare som fortfarande hänger med på bloggen sade hej i kommentarsfältet. Bara så att jag har lite koll på vilka ni är.

…skrev han och klickade på ”Publish” en sista gång, för det som blev det tvåhundratjugonde inlägget.

2 4 6 8 Motorway