Kalabalik i hönsgården

Vi gillar ju pärlhöns. Har alltid tyckt det är kul när man ser dessa färgglada fjäderfän springa omkring i bushen. Vi har batiktryck med pärlhöns hängande på väggen. Vi har en numera ansenlig samling av pärlhönor i trä, keramik, metall och andra material. När vi flyttade in i vårt hus här i Lusaka blev vi förstås alldeles förtjusta när vi upptäckte en pärlhöna i trädgården. Vi bad ju till och med en av vår hyresvärds anställda att skaffa en kompis till den. De två (bägge hanar) har sedan dess varit oskiljaktiga även om de bråkat en hel del.

Big mistake! Vi insåg ganska snabbt att pärlhönor gör sig bäst på avstånd. Man vill inte ha dem nära inpå. De kan skräna som inga andra fåglar, ett högt metalliskt läte som särskilt hörs tidiga helgmorgnar. Och så skitar de ner! Vi har en jättetomt på uppskattningsvis en hektar med stora gräsytor och rabatter och planteringar där de går omkring och pickar. Men naturligtvis, när det blir dags att uträtta sina behov kommer de upp på vår terrass. Helst lägger de några korvar eller en pöl just utanför glasdörren till uteplatsen medan de nyfiket tittar in i huset. Men vi fick stå vårt kast, vi valde ju trots allt att ha dem hos oss. Vi hittade någon form av balans i vår samexistens.

Men i höstas hände något som rubbade balansen. Helt oannonserat hade ännu en pärlhöna flyttat in i trädgården. En hona! Var hon kom ifrån vet vi inte, men hon trivdes uppenbarligen med uppmärksamheten hon fick från de två kavaljererna. Som plötsligt blev rivaler om hennes gunst. De började fajtas så fjädrarna rök och tillslut hade en alfahanne korats. Den ratade herren sågs därefter mest lomma omkring på egen hand, lite surmulet klagande. Vi tyckte faktiskt lite synd om honom, men så grym är nu naturens gång. Honan sågs därefter inte till så mycket, och efter ett tag hade våra värsta farhågor besannats: hon hade lagt ägg på något undanskymt ställe, ruvat dem i smyg, och så kläcktes äggen till slut. Inte ett, två, eller tre… utan 15 små dunbollar som kvittrande vaggade omkring i föräldrarnas kölvatten. Den överblivne hanen fick ibland vara med som extrapappa, som på bilden här ovanför. Hur gulligt det än var fick vi en panikartad insikt om hur det skulle kunna bli med en hel flock pärlhöns på tomten. Allt skrän och all skit, nej tack!

Lyckligtvis fanns det personer i vår närhet som erbjöd sig att ta över kycklingarna. Först och främst vår trädgårdsmästare Gift som genast såg affärsmöjligheter med att föda upp pärlhönorna. Folk äter gärna dessa fåglar, och sådana som våra, som är naturligt uppfödda utan konstgjort foder, anses vara extra läckra. Kycklingarna fick växa till sig några veckor innan vi skred till verket. Då var det bara tio kvar, några hade dött eller försvunnit under oklara omständigheter (våra katter kan vara misstänkta). Efter stort besvär lyckades vi fånga in sex kycklingar och pappan och stuva ner dem i en flyttkartong. Vi försökte fånga mamman också, men hon anade oråd så det gick inte. Vi körde dem till Gifts föräldrars hus, på vischan långt utanför stan. Där tror jag att de får det bra. Stellas klasskompis Zeone’s föräldrar hade också sagt att de gärna ville ha några pärlhöns eftersom de redan har getter på sin tomt. Stackarna vet inte vad de ger sig in på, men de har nu fått resterande kycklingar. Om vi lyckas fånga in den återstående honan och hanen ska de få dem också. Men de är numera så misstänksamma mot oss så de håller sig undan när vi närmar oss.

Så slutsatsen är: ”be careful with what you wish for”. Det kan bli för mycket av det goda!