Vita stränder och trånga gränder

Vita stränder och trånga gränder

Så blev det jullov igen och precis som 2020 sammanföll det med en ny Coronavåg. Den gången reste vi i ett Sydafrika som delvis stängde ner, och vi kände viss stress över att landet skulle gå in i en total lockdown och stänga flygplatserna. I år hade vi bestämt oss för att besöka Zanzibar i ett Tanzania med en helt annan inställning till Covid-hantering. När pandemin tog fart levde förre presidenten John Magufuli i total förnekelse. Han förbjöd publicering av data och rapporter om sjukdomen. Han menade att böner och örtmediciner hade räddat Tanzania från Covid-19 – medan viruset i själva verket spreds som en löpeld. I mars i år avled Magufuli efter en tids sjukdom. Officiell dödsorsak har inte angetts men många tror att det var Covid. Den nya presidenten Samia Suluhu Hassan är inte lika faktaresistent utan har infört en del restriktioner, dock utan att i högre grad störa den viktiga turistnäringen. Uppvisande av negativt PCR-test krävs visserligen vid inresa, men sen är det öppna dörrar. Ingen karantän. Inga vaccinpass behöver visas. Munskydd såg vi knappt på hela tiden. Därför var det relativt mycket turister i rörelse på Zanzibar, framför allt från öststaterna märkte vi.

Fortsätt läsa ”Vita stränder och trånga gränder”

Kalingalinga

Kalingalinga

Johannesburg har Soweto, Maputo har Mafalala. Legendariska stadsdelar som var betydelsefulla i kampen mot kolonisation och förtryck. I Lusaka kan man med lite god vilja säga att Kalingalinga har liknande status. I takt med att urbaniseringen tog fart under femtiotalet blev Kalingalinga en bosättning som folk från landsbygden flyttade in till i jakten på sysselsättning. Eftersom det var privat mark som ursprungligen tillhörde en grupp farmare av asiatiskt ursprung, betraktades nybyggarna länge som illegala ”squatters”. Inte förrän 1986 legaliserades Kalingalinga. Det innebar att stadsdelen sedan dess kunnat dra nytta av olika förbättringsprojekt. Skolor, polisstationer och hälsokliniker byggdes, latriner installerades, vatten och el har dragits in i begränsad omfattning. Men det är fortfarande ett väldigt utsatt så kallat township.

Fortsätt läsa ”Kalingalinga”

Doften av fuktig jord

Doften av fuktig jord

Senaste veckorna har det varit riktigt hett. Ofta uppemot 35 grader på dagarna. Men så är det den varmaste tiden på året också, något som förebådar regnsäsongen. Idag brakade det loss ordentligt med det första regnovädret. Och det var inget dåligt oväder heller: åskan dånade, orkanvindar knäckte grenar, regnet piskade sidledes. På skolan en dryg halvmil bort haglade det också. Våra pärlhönor skränade och tog skydd i ett buskage. Katterna hukade under en soffa. Men på en halvtimma blåste det över och sen tittade solen fram igen från en blå himmel, som om inget hade hänt. Och det är då den kommer – doften! När jag i framtiden tänker tillbaks på Afrikaåren kommer det nog vara ett av de starkast levande sinnesintrycken: den tunga, mättade doften av fuktig mylla, som nyss bara var torr och hårt packad jord.

Fortsätt läsa ”Doften av fuktig jord”

Chipolopolo

Chipolopolo

Det var inte bara i Europa det spelades VM-kval i fotboll den gångna veckan. Även i Afrika spelades det för fullt, och i söndags hade Zambia hemmamatch mot Ekvatorialguinea. För att Zambia skulle ha en chans att komma först i gruppen och för första gången kvalificera sig för VM-slutspel var vinst ett måste. Vi var ett gäng svenskar som åkte till nationalarenan, National Heroes Stadium, för att heja fram Chipolopolo…

Fortsätt läsa ”Chipolopolo”

Fordonsfarsan

Fordonsfarsan

En gång i tiden, i vad som känns som ett annat liv fastän det inte är mer än tio år sedan, var jag en fotbollsfarsa. Både Leo och Stella spelade i klubben i vårt område, Örby IS, och jag var lagledare för det ena laget. Så det var ledarmöten och träningar på vardagkvällar, och på helger skulle det skjutsas till matcher och cuper. Inget unikt med det… svensk ungdomsidrott står ju och faller med alla fotbolls-, hockey-, simnings-, osv osv farsor och morsor, och kul att ha varit en del av den världen under några år.

Fortsätt läsa ”Fordonsfarsan”

I kräftans vänkrets

I kräftans vänkrets

Jag minns inte när vi senast var på en kräftskiva? Många år sedan är det hur som helst. Tack vare goda vännerna Magnus och Maria blev det i alla fall äntligen tillfälle att slurpa i sig kräftor förra helgen. Nästan hela svenskkolonin (närmare trettio personer inklusive barn) hade då bokat in sig på Lake Kariba Inns, en resort vackert belägen vid ”världens största konstgjorda sjö”, Karibadammen. Sjön uppstod, som jag skrivit om tidigare, genom att Zambezifloden dämdes upp när vattenkraftverket byggdes 1955-59. I sjön odlas det mycket fisk, och även kräftor (den australiska varianten Red Claw Crayfish) finns inplanterat sen början av tvåtusentalet.

Fortsätt läsa ”I kräftans vänkrets”

Folket har talat

Folket har talat

Idag, tisdag den 24:e augusti 2021, är det en hastigt påkallad nationell helgdag. Anledningen är att idag svärs Hakainde Hichilema in i sitt ämbete som Zambias sjunde president i ordningen. Så det blev alltså som många hoppats men inte vågat tro på: ”HH” och hans parti UPND vann president- och parlamentsvalet som hölls 12/8. Och inte vilken seger som helst, utan en riktig jordskredsseger över den nu avgående presidenten Edgar Lungu. Detta trots att Lungu och hans regering gjort allt de kunnat för att att blockera och försvåra för Hichilema att kampanja. De senaste åren har Zambia åkt kana utför på nästan alla mätindex. Hög inflation, hög arbetslöshet, enorm statsskuld, ökande korruption. Som lök på laxen har landet gått i en mer totalitär riktning. Dissidenter och kritiker av Lungu och hans parti PF har i allt högre grad blivit måltavlor för hot och trakasserier. Bedömare menar nu att det är framför allt de unga väljarna som visat sitt missnöje mot allt detta och röstat bort det politiska etablissemanget.

Fortsätt läsa ”Folket har talat”
Valår (och bloggen fyller 200)

Valår (och bloggen fyller 200)

Innan jag fortsätter vill jag bara blygsamt påpeka att detta blir inlägg nummer 200 sedan bloggen föddes 2014. Så med andra ord ett litet jubileum, och grattis till mig själv! Då så, med det avklarat kan vi gå vidare…

I år är det val i Zambia, den 12:e augusti närmare bestämt. En president ska väljas och platser i parlamentet tillsättas. Förra veckan var startskottet för valkampanjerna så nu syns partiledarna för de större partierna leende från stora annonstavlor runt stan. Precis som vid valet vi var med om i Moçambique 2014 befarar man att det kan bli lite stökigt så småningom, ju närmare valdagen man kommer. Partierna har lojala ungdomsgrupper, så kallades cadres (kadrer), som inte drar sig för att ta till våld. Det är som att tänka sig att SSU och MUF skulle puckla på varandra på Stockholms gator. Inte särskilt sannolikt ju, men här är det mer eller mindre en del av systemet.

Fortsätt läsa ”Valår (och bloggen fyller 200)”
Valborg och andra begränsade festligheter

Valborg och andra begränsade festligheter

Alla som kunde fira en Valborg som vanligt räcker upp en hand! Inte så många misstänker jag? I Lusaka hålls av tradition en Valborgsceremoni på den gamla svenska skolan. Förra året tror jag det blev inställt – vi var ju hur som helst hemförlovade till Sverige då. Men i år var det dags igen, och de intresserade var inte fler än att det gick att hålla god distans så här i pandemitider. Det var en gråkulen kväll, precis som man minns sin barndoms Valborgsmässoeldar. Regnsäsongen är ju över sen en dryg månad, men typiskt nog kom det lite stänk i alla fall. Blixtarna som lyste upp kvällshimlen i fonden kom som tur var aldrig riktigt nära. Det tändes ett bål, ambassadör Anna Maj höll tal och en brassorkester under ledning av skolans föreståndare Yngve spelade medan den lilla kören sjöng vårsånger – lite paradoxalt nu när vintern är på väg här. Till det kunde vi äta grillkorv och halsa det lokala ölet Mosi. Hur trevligt som helst!

Fortsätt läsa ”Valborg och andra begränsade festligheter”
Vem är Harvey?

Vem är Harvey?

Åker man runt i Lusaka möts man av en massa reklam, precis som i vilken stad som helst. Förutom traditionella skyltar och annonspelare blir stora digitala tavlor allt vanligare. Men mest ser man reklam målad direkt på väggar och murar, det blir liksom mest beständigt så. Ett riktigt roligt inslag i reklamfloran som jag börjat hålla utkik efter är Harvey Tiles, en tillverkare av takpannor som tydligen funnits ända sedan 1967. Där har marknadsavdelningen fått fullt utlopp för sin kreativitet och spottat ut humoristiska, fyndiga, tänkvärda, ja ibland till och med skrämmande slogans – om vad som händer om man inte väljer deras produkt. Och de brukar anspela på var de finns, i anslutning till skolor, dagis eller sjukhus. Eller utmed stora huvudleder, som bilden längst upp. Här kommer de som jag hittat hittills, men jag vet att det finns fler…

Fortsätt läsa ”Vem är Harvey?”
FLASH: Fräsch fru fyller femtio – firar fett, flyger förbi fallen

FLASH: Fräsch fru fyller femtio – firar fett, flyger förbi fallen

Så var dagen Karin sett fram mot med skräckblandad förtjusning kommen. Femtioårsdagen! Vi ville förstås göra något minnesvärt av tillfället, och eftersom dagen råkade ligga på ett skollov tillät det oss att göra en längre resa. Vi och goda vännerna familjen Viner ställde kosan mot Livingstone där vi bokat in oss tre nätter på Sindabezi, en liten eco-lodge på en egen ö i Zambezi-floden. Vilket innebar båttransfer så fort vi skulle göra aktiviteter på fastlandet. Fast mesta tiden spenderade vi ändå med ”chill” på vår ö som vi hade helt för oss själva

Fortsätt läsa ”FLASH: Fräsch fru fyller femtio – firar fett, flyger förbi fallen”

Musikens makt

Musikens makt

Musikens makt, ja. Det var namnet på progg- och vänsterrörelsernas husorgan under sjuttiotalet, fast den predikade mest för de redan omvända. Men att musik, i rätta händer, verkligen har kraften att åstadkomma förändring håller nog de flesta med om. Alltså något mer än att bara locka en lyssnare att köpa de produkter som artisten gillar. Utan förändring på riktigt. På djupet, inte på ytan. Kolla bara vad som hänt i Uganda där musikern Bobi Wine använt sin växande popularitet till att skapa en politisk plattform. I sina sångtexter kunde han ta upp orättvisor och olika sociala och politiska problem, och genom sociala medier fick han ett brett genomslag. Regeringen kunde bara handfallna stå och titta på medan han tog framför allt den yngre befolkningen med storm. Istället för att konstruktivt bemöta hans kritik har de ägnat sig åt hot och trakasserier av Wine, och han har flera gånger kastats i fängelse eller satts i husarrest för hittepå-anklagelser. Sedan juli 2020 är han ledare för NUP, ett av de största ugandiska oppositionspartierna. Valet tidigare i år hade Wine med största säkerhet vunnit om det inte vore för det massiva röstfusket.

Fortsätt läsa ”Musikens makt”

Askaris – barfotasoldaterna

Askaris – barfotasoldaterna

Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur Zambia utan egen förskyllan sögs in i det första världskriget – ett öde landet delade med alla de koloniserade delarna av Afrika och Asien. Uppdelningen av Afrika, ”The scramble for Africa”, hade kulminerat med Berlinkonferensen 1884, men de godtyckliga gränsdragningarna orsakade åtskilliga konflikter redan innan WW1 bröt ut. Det förekom både dispyter mellan rivaliserande kolonialmakter och uppror i koloniserade länder som brutalt slogs ner (mest ökänt är nog tyskarnas slakt på Herero-folket i Namibia 1904). Alla dessa spänningar var en klart bidragande anledning till att kriget bröt ut.

Fortsätt läsa ”Askaris – barfotasoldaterna”