Gorongosa t.o.r.

Det har blivit en tradition för oss att inleda sommarlovet med att resa en 10-12 dagar i regionen. För två år sedan bilade vi till Botswana och vidare till de episka Victoria-fallen. Förra året flög vi upp till landets kulturminnesmärkta gamla huvudstad Ilha de Moçambique. Nu kände vi att det var dags att plocka fram bilen igen för en rejäl långkörare längs vad som delvis visade sig vara chockerande dåliga vägar. Målet denna gången var Gorongosa, den forna kronjuvelen bland nationalparkerna i Moçambique. På sextiotalet var parken ett väldigt populärt resmål för portugisiska kolonisatörer och rika rhodesier. Under inbördeskriget (76-92) som följde efter självständigheten från Portugal sköts emellertid större delen av djurpopulationerna bort; elefanterna jagades för sitt elfenben som kunde bytas mot vapen, medan andra djur dödades för att ätas upp. Även efter fredsavtalet -92 fortsatte oreglerad troféjakt under några år. Det beräknas att 90-95% av djuren hade försvunnit då. Sen 2004 har dock den amerikanske filantropen Greg Carr via sin stiftelse investerat många miljoner dollar för att i samarbete med staten återupprätta Gorongosas forna glans och verka för en hållbar turism där. Djurpopulationerna har sakta men säkert ökat, och den portugisiska hotellkedjan Montebelo driver en lodge och safariverksamhet inom parkens gränser. Man får ännu inte köra själv där inne då vissa elefanter fortfarande har aggressivt beteende, eftersom de ännu bär på minnen från krigets hemskheter. En elefant glömmer aldrig.

Närmsta vägen är att från Maputo köra drygt 100 mil rakt norrut längs huvudvägen EN1, något som kräver två övernattningar för att få drägliga dagsetapper. Vi körde så på hemvägen, men på ditvägen tog vi en omväg över Sydafrika och Zimbabwe för att få se andra vackra naturområden. En karta över vår färdväg finns förresten i föregående inlägg. Vi började med att ställa in siktet på det som kallas Limpopo National Park, ett appendix till Sydafrikas Krugerpark, fast på Moçambiques sida av gränsen. Den är del av ett större initiativ för att etablera en ”transfrontier park”, ett enormt ekosystem som spänner över tre länder – förutom Kruger och Limpopo även Gonarezhou NP i Zimbabwe. Men Limpopo-parken kan, ännu iallafall, inte på något sätt mäta sig med Kruger-parken; där finns mycket få djur, väldigt dålig infrastruktur (läs: fruktansvärt korrugerade grusvägar) och nästan ingenstans att bo. Dessutom finns det samhällen kvar innanför nationalparkens gränser, varifrån mycket av det tjuvskytte som plågar Krugerparken organiseras. Myndigheternas ambition har varit att flytta människorna som bor där, men man har misslyckats totalt med det – säkerligen för att rätt personer i maktpositioner får sin beskärda del av pengarna från tjuvskyttet.

Hur som helst, vi spenderade en natt på Machampane Wilderness Camp, kanske det enda ställe av någorlunda klass som finns inne i Limpopo-parken. Där bor man i permanent uppställda tält, vackert belägna vid sidan av en flod. Under körningen dit såg vi faktiskt tre giraffer samt några antiloper och apor, vilket får betraktas som sensationellt mycket för att vara i denna nationalpark. På natten hörde även några av oss hyenornas tjut. Som sagt, dit åker man inte för att få se några mängder av djur, utan för att få uppleva ännu i princip oexploaterad natur, och det är väl gott så. Dagen efter fortsatte vi till Giriyondo, en gränskontroll till Sydafrika som leder rätt in i den centrala delen av Krugerparken. Vi har varit många gånger i de södra delarna av parken, så nu tänkte vi att det var dags att besöka de norra. Det hävdas att det inte finns lika mycket djur där, vilket kan vara sant, men det är samtidigt betydligt färre besökare också. Vi såg iallafall åtskilligt med djurliv, och framför allt häpnade vi över mängderna med elefanter där uppe i norr.

Där är även en annan karaktär på växtligheten. De majestätiska baobab-träden är vanliga, och skogarna av nästan magiskt grönskimrande s.k. fever trees breder ut sig.  De fick sitt namn av tidiga europeiska nybyggare som noterade att man lätt drog på sig febrar där dessa träd växte. De trodde felaktigt att det var träden själva som smittade. Men orsaken var att den här trädfamiljen trivs att växa i dyiga områden där det även finns mycket mygg, som i sin tur bär malaria.

Efter norra Kruger bar det av mot ytterligare en gränsövergång: ökända Beitbridge, mellan Sydafrika och Zimbabwe. Det är den mest trafikerade gränskontrollen i hela södra Afrika. Massor av zimbabwier gästarbetar i Sydafrika och när de ska resa måste de passera just där, eftersom det är den enda gränskontrollen mellan länderna. Som tur var är den öppen dygnet runt och bussar är hänvisade till att passera nattetid, men  det finns åtskilliga skräckhistorier på nätet om folk som fastnar timtals där. För oss gick det lyckligtvis hyfsat smidigt ändå. Ut ur Sydafrika gick snabbt, medan det tog någon timme att komma in i Zimbabwe, förbi ett antal olika stationer: man skulle gå till passkontroll, betala vägskatt, ordna en tredjepartsförsäkring för bilen, gå till tullen, få klartecken av polisen, sen tillbaks till tullen. Därefter var det klart att rulla in i landet.

Anledningen till att vi valde att att köra denna vägen var att vi ville se Chimanimani-bergen, en kedja som sträcker ut sig längs gränsen mellan Zimbabwe och Moçambique. Från Beitbridge till Chimanimani är det ungefär 50 mil, en rätt lång transportsträcka med inte mycket att se längs vägen. Vi var nästan ensamma på vägarna också, förutom enstaka lastbilar och bussar. På grund av landets miserabla ekonomi har vanligt folk helt enkelt inte råd att köra bil. Chimanimani, centralorten där, var en gång i tiden en turistmagnet. Massor av folk reste dit för att vandra i bergen. Det fanns pampiga hotell och golfbana. Så är det inte längre. I takt med att Zimbabwe sjunker allt djupare i dyn har turismen nästan helt upphört, och numera är det endast enstaka besökare som likt oss själva hittar dit. Orten är nu rätt förfallen, stadshotellet en skugga av sitt forna jag (vi åt middag där en kväll), golfklubbens restaurang visade sig fungera som biljardrum för sysslolösa anställda, etc. Några guesthouses finns iallafall kvar, och vi bodde på Heaven Lodge. Ett mysigt ställe där vi hade vår egen stuga, men det var kallt som tusan. Det var ju mitt i vintern, det ligger på hög höjd, och det fanns ingen uppvärmning i huset. Så att gå på toa på natten var ingen lek.

Men vackert är det fortfarande, med höga toppar vart man än tittar. Moçambiques högsta berg, Monte Binga (2436 möh), ligger där mitt på gränsen, och är nåbar via vandringsleder från Chimanimani. Några sådana strapatser gav dock inte vi oss ut på, utan nöjde oss med kortare vandringar till ett par fina vattenfall i omgivningarna.

När vi åkte vidare var det dags att återvända in i Moçambique igen. Vi valde ingen av de två större gränsövergångar som finns i denna del av Zimbabwe, utan en liten station som tidigare bara fick användas av folk som korsade gränsen till fots. Vi hade iallafall i förväg lyckats kolla upp att det numera verkligen gick att ta in en bil den vägen. I gränsstationen på den zimbabwiska sidan, Cashel, blev polisen som stämplade våra pass överlycklig över att vi kom. Vår närvaro – hela fyra personer – boostade nämligen hans statistik avsevärt. Sen fick vi köra ungefär en mil genom ett ingenmansland på en till en början helt okej jordväg, men ju närmare moçambikiskt territorium vi kom, ju mer förföll vägen. Till slut var det mer som en stenig kreatursstig, men efter att ha stämplat in oss på den moçambikiska sidan, i samhället Rotanda, blev det bra grusvägar igen.

Vi skulle nu stanna en natt på en eco-lodge i den moçambikiska delen av Chimanimani National Park, Camp Ndzou. Den har startats av ett par som vi känner från Maputo som driver en brittisk NGO, Micaia, vars mål är att stödja folket i just denna delen av Moçambique, provinsen Manica, genom olika slags projekt. Den här lodgen byggdes exempelvis tillsammans med folk från lokalsamhället som numera äger och driver den. I skogarna häromkring finns det elefanter (”ndzou” på lokalspråket) som tidigare ställt till mycket problem för befolkningen, t.ex. genom att förstöra plantager. Micaia har försökt  hitta lösningar så att människor och elefanter ska kunna leva i samklang, istället för att jaga elefanterna. Ett sätt är att skapa ett ”stängsel” av bikupor. Kuporna placeras ut med jämna mellanrum i skogen, och ljudet av de surrande bina skrämmer faktiskt bort elefanterna. Otroligt smart! Jag gick morgonen efter på en tretimmars bush walk med en guide, José, för att försöka få syn på elefanterna. Tyvärr såg vi inte dem, bara färsk spillning efter dem, men det var en minnesvärd upplevelse ändå.

Så var det dags för sista etappen upp till Gorongosa via Manicas provinshuvudstad Chimoio, en trevlig liten stad som Karin och jag övernattade i en gång för 16 år sen när vi luffade runt i Moçambique med buss. Vi var lite osäkra på om besökandet i Gorongosa tagit fart igen efter de senaste årens sporadiska stridigheter i denna delen av landet. Men sådana farhågor kom på skam; det var absolut fullt på lodgen där. Vi åkte på två safariturer, en på morgonen och en på kvällen.

Landskapet skiljer sig en hel del från i Kruger eftersom det är mycket vattendrag i Gorongosa. Flera floder och sjöar, och i anslutning till dem vidsträckta slätter (”floodplains”) som ofta översvämmas under regnperioderna. Nu var det ju torrtid och det var häftigt att bevittna myllret av olika antiloper och bockar som strövade omkring på de här slätterna. Ett par helt nya djur för oss som vi inte hade sett tidigare var bush pig och oribi – en liten söt miniantilop. Lejonen fick vi se också… även om det var lite ”osportsligt” eftersom några av dem bär gps-sändare för att forskare ska kunna följa dem. Som jag nämnde i början är Gorongosa ett unikt rehabiliteringsprojekt i sitt slag. National Geographic har gjort en dokumentärfilm om det, Africa’s Lost Eden, och forskare från hela världen följer hur det går med återetableringen av djur. Många av dem är på plats. Vi blev t.ex. bekanta med en amerikan som forskade på gamar och han hade även med sin sommarlovslediga dotter som var jämngammal med Stella. Lite extra drama fick vi första natten när vi vaknade av att marken skakade lite, och morgonen efter visade det sig att det var en jordbävning med magnitud 5,8 vars epicenter bara var ett tiotal mil från oss. Efter två nätter i Gorongosa var det så dags att återvända till Maputo igen, och vi tog två övernattningar längs  vägen, i Inhassoro respektive Inharrime. Så efter hemkomsten kunde vi konstatera att vår trogna Toyota tagit oss ytterligare 300 mil runt södra Afrika, utan några som helst missöden.