Musikens makt

Musikens makt

Musikens makt, ja. Det var namnet på progg- och vänsterrörelsernas husorgan under sjuttiotalet, fast den predikade mest för de redan omvända. Men att musik, i rätta händer, verkligen har kraften att åstadkomma förändring håller nog de flesta med om. Alltså något mer än att bara locka en lyssnare att köpa de produkter som artisten gillar. Utan förändring på riktigt. På djupet, inte på ytan. Kolla bara vad som hänt i Uganda där musikern Bobi Wine använt sin växande popularitet till att skapa en politisk plattform. I sina sångtexter kunde han ta upp orättvisor och olika sociala och politiska problem, och genom sociala medier fick han ett brett genomslag. Regeringen kunde bara handfallna stå och titta på medan han tog framför allt den yngre befolkningen med storm. Istället för att konstruktivt bemöta hans kritik har de ägnat sig åt hot och trakasserier av Wine, och han har flera gånger kastats i fängelse eller satts i husarrest för hittepå-anklagelser. Sedan juli 2020 är han ledare för NUP, ett av de största ugandiska oppositionspartierna. Valet tidigare i år hade Wine med största säkerhet vunnit om det inte vore för det massiva röstfusket.

Fortsätt läsa ”Musikens makt”

Våra vattenhål

Våra vattenhål

Kabulonga, vår förort, är grönt och fint. Lugna villakvarter inramade av några större genomfartsvägar. Med jämna mellanrum hittar man en ”mall”, alltså ett köpcenter. Inom fem minuters bilkörning har vi åtminstone fyra malls. Och där det finns affärer finns det restauranger, både finare stekhus och kedjor av snabbmatskaraktär. Så egentligen är ju livet väldigt praktiskt. Men… det blir liksom lite isolerat, lite för bilberoende. Det saknas något; lite folkliv kanske, lite puls så där. Tänker tillbaks på hur det var i Maputo där man gick ut på gatan, folkmyllret slog emot en, man promenerade till små affärer, kaféer, gallerier längs akacia- och jakarandakantade gator. Men inte hänga läpp över det, att inte jämföra är vårt mantra. Nu får vi istället anstränga oss lite mer för att hitta de där vattenhålen som läskar vår törst efter kultur-, fika- eller shoppingupplevelser. Inte fel det heller.

Fortsätt läsa ”Våra vattenhål”

När rocken kom till Zambia

När rocken kom till Zambia

På sextiotalet hade Zambia vind i seglen. Landet hade fått sin självständighet, pengarna strömmade in från koppargruvorna i norr, Victoriafallen och nationalparkerna drog turister. Framtidsoptimismen tog sig olika uttryck. Ett exempel var det zambiska rymdprogrammet som jag skrev om för ett tag sen. Ett annat var den blomstrande rockscenen som hade få, om ens några, motsvarigheter i Afrika. Som en del av det brittiska samväldet hade landet inte blivit förskonat från ”the British invasion”, alltså band som Beatles, Kinks och Hollies. Lokala musiker lyssnade och influerades. Vissa föredrog tyngre, mer psykedeliska tongångar som Jimi Hendrix, Led Zeppelin och Cream (med Eric Clapton). Lägg till lite funk a la James Brown i mixen, krydda med zambisk musik från bushen, och en ny genre var född: Zamrock. Sjuttiotalets första hälft var glansperioden. De största banden som WITCH (We Intend To Create Havoc – på bilden längst upp), Musi O Tunya och Amanaz turnerade runt landet och spelade inför storpublik, det startades skivbolag och vinylpresserier… kort sagt, en musikindustri växte fram. Läget försämrades inte direkt av att det utgick påbud från högsta ort att 95% av musiken som spelades på radio skulle vara inhemsk.

Fortsätt läsa ”När rocken kom till Zambia”

Svenska skolan

Svenska skolan

Det fanns en tid när svenskar strömmade till Afrika i sådan omfattning att det växte fram behov av skolor lite varstans på kontinenten för alla medföljande svenskbarn. Det var missionärer, volontärer, bistånds- och solidaritetsarbetare som kom med sina familjer under kortare eller längre perioder. Svenskskolorna blomstrade och hade i vissa fall uppemot hundra eller fler elever. Så är inte situationen längre. Sviktande elevunderlag har gjort att de flesta av skolorna omvandlats eller lagt ner undervisningen. Så vitt jag vet är det bara skolorna i Maputo och Nairobi som ännu lever kvar enligt klassiskt snitt. Den senare är fortfarande stor då de har gymnasium med internatboende, som blivit populär bland i Sverige boende ungdomar att ta ett utbytesår på. I Addis Abeba finns den svenska skolan kvar, men har omvandlats till en internationell skola med engelskspråkig undervisning för att attrahera fler elever. I Dar Es Salaam har den gamla svenska skolan blivit en nordisk ”social” klubb, förvisso med förskola och vissa eftermiddagsaktiviteter för skolbarn. I Johannesburg finns en svensk sektion på den amerikanska skolan AISJ som erbjuder svenskundervisning.

Fortsätt läsa ”Svenska skolan”

Cold Case Hammarskjöld

Cold Case Hammarskjöld

Det har varit internationell filmfestival i Lusaka. Öppningsfilm var Cold Case Hammarskjöld, en dokumentär där den danske regissören tillsammans med en researcher (en före detta Sida-kollega till Karin) försöker ta reda på vad som egentligen hände vid den flygkrasch som tog Dag Hammarskjölds och många andras liv i september 1961. Var det sabotage, nedskjutning, fel på flygplanet, ”den mänskliga faktorn”? Varken FN, UD eller någon annan har kommit fram till något slutgiltigt svar trots åtskilliga kommissioner och utredningar. Men fler och fler omständigheter har dykt upp som pekar på att det verkligen var ett attentat och filmteamet sparar ingen möda för att vända på alla stenar och intervjua hittills ohörda vittnen. Och visst, de personer som såg planet gå ner utanför Ndola i norra Zambia är samstämmiga i att det brann redan i luften och att det fanns ett annat jetplan i närheten. Här finns en klar parallell till flygkraschen 1986 som dödade Mocambiques första president Samora Machel, där det också är höljt i dunkel om olyckan berodde på pilotmisstag eller sabotage. Konspirationsteorierna flödar…

Fortsätt läsa ”Cold Case Hammarskjöld”

Vernissager på löpande band

Vernissager på löpande band

Efter våra år i Maputo har vi trimmat in vår förmåga att snoka upp utställningar med spännande lokala konstnärer. Verk av de som inte längre är i livet får man gå på museum för att se, men de som lever i all upptänklig välmåga dyker med jämna mellanrum upp med utställningar på något av stans gallerier eller kulturinstitut. Ibland behöver vi inte ens vara proaktiva och leta, utan det trillar ändå in inbjudningar till någon vernissage via något socialt medium. Igår kväll öppnade exempelvis en ny utställning med Reinata Sadimba på det Brasilianska Kulturinstitutet – en pendang till landets ambassad.

Fortsätt läsa ”Vernissager på löpande band”

Jakten på Malangatana

Jakten på Malangatana

Så har mamma och pappa nyss återvänt till Sverige efter två veckors vistelse här hos oss. Deras tredje besök i ordningen – ganska imponerande av två förvisso oförskämt pigga grå pantrar, men ändå med diverse krämpor som åldern för med sig. Inte blev det lättare när en matförgiftning däckade bägge två efter några dagar, något som krävde inläggning på en klinik med dropp för att få rätsida på uttorkningen. Men efter den pärsen flöt dagarna på med safari i Kruger-parken och dagsutflykt till stranden i Macaneta. Dessa utfärder blandades med promenader till marknader och caféer i vårt grannskap och lata eftermiddagar i våra trädgårdsstolar. Lite kultur måste ju ingå i mixen av upplevelser också, så jag hade planerat in ett besök till Malangatanas hem, som numera fungerar som museum.

Fortsätt läsa ”Jakten på Malangatana”

Krigets gudmödrar

Krigets gudmödrar

För att anknyta till föregående inlägg… för egen del uppstår det även på vardagar en hel del fri tid att på eget bevåg fylla med innehåll. Som den ”kulturknutte” jag betraktar mig själv som, har jag under åren snokat upp en hel del vattenhål där jag kan läska mig med det lokala konst- och kulturlivet. Nu har jag ju inte direkt några andra afrikanska storstäder att jämföra med, men min uppfattning är att Maputo ändå har ett relativt rikt kulturutbud med många olika scener och mötesplatser. Moderskeppet är Museu Nacional de Arte som inhyser en inte enorm men likväl gedigen samling konst från företrädesvis en äldre generation av moçambikiska konstnärer – de flesta inte i livet längre. Yngre konstnärer ställer ut framför allt på gallerierna Núcleo de Arte, Kulungwana och Fundação Fernando Leite Couto. Flera länder har sina egna kulturinstitut också: Tysklands Goethe-institut förstås, Portugal har sitt Instituto Camões, Centro Cultural Brasil Moçambique, och kanske det främsta av alla –  Centro Cultural Franco-Moçambicano. Alla arrangerar de utställningar och andra typer av event.

Fortsätt läsa ”Krigets gudmödrar”

Rondelldjur

Rondelldjur

Att ställa ut konstverk i form av djur i det offentliga rummet är ingen okänd företeelse i Sverige.  Många minns säkert när Stockholm blev en av hållplatserna för det internationella konstprojektet Cow Parade och invaderades av 75 kossor år 2004. De såldes sedermera och intäkterna gick till BRIS. Ett par år senare började de s.k. rondellhundarna dyka upp lite varstans i Sverige. Det var ju lite mer av en gräsrotsrörelse, och en hund ställdes till och med upp i en rondell här i Maputo av eleverna på den Skandinaviska skolan.

Fortsätt läsa ”Rondelldjur”

Tunduru Gardens

Tunduru Gardens

Maputos botaniska trädgård, Tunduru Gardens, är en grön lunga mitt i stan som legat på sin nuvarande plats sedan 1885. För inte alltför länge sedan var den vildvuxen, förfallen och hemvist för uteliggare och kriminella. En plats man inte skulle besöka helt enkelt. Men det gjordes en uppryckning och under ett par års avstängning restaurerades parken innan den öppnade för allmänheten igen härom året. Nu är den en populär plats för Maputo-borna. Ett ställe dit man gärna smiter iväg in i skuggan under något av de väldiga träden när middagshettan är som värst. På helgerna är det ofta bröllopssällskap som fotograferar sig där inne. Tack vare sitt geografiska läge, där den övre delen av Maputo, kallad Polana, välter ner mot den lägre delen, Baixan, ligger parken som på att sluttande plan. Så gångarna löper uppåt och nedåt, och avbryts här och där av trappor och avsatser. Där finns flera vackert övervuxna pelargångar, så kallade pergolor, och i den nedre delen en stor damm.

Fortsätt läsa ”Tunduru Gardens”

Capulana, universaltyget

Capulana, universaltyget

Capulana, de färgglada tygstycken som traditionellt bärs av kvinnorna i Moçambique, har jag nämnt många gånger tidigare på bloggen,  fast ändå aldrig riktigt gått på djupet med. Liknande tyger finns över hela Afrika, söder om Sahara åtminstone, med vissa regionala skillnader i kvalitet och mönster. I många länder kallas de för kitenge/chitenge, och på Swahili heter det kanga. I Sydafrika och Lesotho går tygerna under namnet shweshwe. Sen är det ju fel att säga att det bara är kvinnor som bär capulanor eller motsvarande tyger, för även bland män är det populärt med skjortor eller tröjor tillverkade av capulanor. Inte minst bland expats som mig själv, som genom att bära capulana-skjortor lite fåfängt vill försöka visa sin samhörighet med den lokala kulturen – sen är det ju upp till omgivningen att bedöma hur väl det lyckas. Det kanske bara är patetiskt, vad vet jag? I alla händelser har det vuxit till en ganska stor industri, för numera hittar du alla möjliga prylar sydda av capulanor: kuddar, necessärer, pennskrin, mobilfodral, lampskärmar, bordstabletter, förkläden, bagar, ryggsäckar, mm mm.

Fortsätt läsa ”Capulana, universaltyget”

Landet som försvann

Landet som försvann

Det börjar lida mot slutet av maj och då är det bråda dagar. I många hem packas det inför flytten från Moçambique, och i vanlig ordning har vi flera vänner som lämnar landet för nya destinationer. Så här års är det också många evenemang och festdagar som återkommer varje år – de minnesgoda av er kommer kanske ihåg att jag skrivit om detta tidigare. Det är exempelvis Mayfair, det årliga jippot på den amerikanska skolan där överskottet går till stipendier för lokala, högpresterande ungdomar. Och den 13:e maj hade EU-delegationen i Maputo arrangerat Dia da Europa – Europadagen. Den föregicks av en veckolång filmfestival där alla EU-länder bidrog med varsin film. Normalt är det aktuella filmer som visas, men för att uppmärksamma hundraårsminnet av Ingmar Bergmans födelse var det svenska inslaget i årets upplaga hans Höstsonaten.

Fortsätt läsa ”Landet som försvann”

Kulturen är en sol som aldrig går ner

Kulturen är en sol som aldrig går ner

Moçambiques landsfader Samora Machel var en citatmaskin av stora mått. Ett av dem, ”A cultura é um sol que nunca desce”, står det sprayat på en mur nära vårt hus. Så fint, så insiktsfullt, och så sant. I självständighetskriget var kulturen en komponent likvärdig med den väpnade kampen. Hyllade poeter som Noémia de Sousa och José Craveirinha och konstnärer som Malangatana och Alberto Chissano inspirerade FRELIMOS soldater, när de i ord och bild beskrev krigets fasor och de svartas diskriminering under det koloniala oket. Och som jag har skrivit om tidigare på bloggen finns det gott om konst i Maputos offentliga miljöer – muraler, mosaiker, skulpturer – en del härstammande från de revolutionära åren och en del av senare datum.

Fortsätt läsa ”Kulturen är en sol som aldrig går ner”

Moçambique i SvT

Moçambique i SvT

Har man sett, Moçambique dök på sistone upp som inspelningsplats för programserier på SVT inte mindre än två gånger. Vet inte om det är en slump eller om det faktiskt finns ett ökat intresse för landet, men som boende här var det spännande att se hur Moçambique och dess befolkning skildras… och på så totalt skilda sätt. Först var det Anne Lundberg och hennes kock-kompis Paul som kom ner för att fridyka med delfiner i programmet Landgång. Sen handlade ett avsnitt i serien Arvinge Okänd om hur Kattis Ahlström och Niklas Källner letar upp arvingar till en moçambikisk kvinna som kom till Göteborg på sextiotalet.

Fortsätt läsa ”Moçambique i SvT”

Gorongosa t.o.r.

Gorongosa t.o.r.

Det har blivit en tradition för oss att inleda sommarlovet med att resa en 10-12 dagar i regionen. För två år sedan bilade vi till Botswana och vidare till de episka Victoria-fallen. Förra året flög vi upp till landets kulturminnesmärkta gamla huvudstad Ilha de Moçambique. Nu kände vi att det var dags att plocka fram bilen igen för en rejäl långkörare längs vad som delvis visade sig vara chockerande dåliga vägar. Målet denna gången var Gorongosa, den forna kronjuvelen bland nationalparkerna i Moçambique. På sextiotalet var parken ett väldigt populärt resmål för portugisiska kolonisatörer och rika rhodesier. Under inbördeskriget (76-92) som följde efter självständigheten från Portugal sköts emellertid större delen av djurpopulationerna bort; elefanterna jagades för sitt elfenben som kunde bytas mot vapen, medan andra djur dödades för att ätas upp. Även efter fredsavtalet -92 fortsatte oreglerad troféjakt under några år. Det beräknas att 90-95% av djuren hade försvunnit då. Sen 2004 har dock den amerikanske filantropen Greg Carr via sin stiftelse investerat många miljoner dollar för att i samarbete med staten återupprätta Gorongosas forna glans och verka för en hållbar turism där. Djurpopulationerna har sakta men säkert ökat, och den portugisiska hotellkedjan Montebelo driver en lodge och safariverksamhet inom parkens gränser. Man får ännu inte köra själv där inne då vissa elefanter fortfarande har aggressivt beteende, eftersom de ännu bär på minnen från krigets hemskheter. En elefant glömmer aldrig. Fortsätt läsa ”Gorongosa t.o.r.”