Våra vattenhål

Kabulonga, vår förort, är grönt och fint. Lugna villakvarter inramade av några större genomfartsvägar. Med jämna mellanrum hittar man en ”mall”, alltså ett köpcenter. Inom fem minuters bilkörning har vi åtminstone fyra malls. Och där det finns affärer finns det restauranger, både finare stekhus och kedjor av snabbmatskaraktär. Så egentligen är ju livet väldigt praktiskt. Men… det blir liksom lite isolerat, lite för bilberoende. Det saknas något; lite folkliv kanske, lite puls så där. Tänker tillbaks på hur det var i Maputo där man gick ut på gatan, folkmyllret slog emot en, man promenerade till små affärer, kaféer, gallerier längs akacia- och jakarandakantade gator. Men inte hänga läpp över det, att inte jämföra är vårt mantra. Nu får vi istället anstränga oss lite mer för att hitta de där vattenhålen som läskar vår törst efter kultur-, fika- eller shoppingupplevelser. Inte fel det heller.

37D Gallery
Karin (och Karin) botaniserar bland Izlas foto-prints

Ett sådant ställe är galleriet Middleway 37D som faktiskt ligger på bekvämt gångavstånd från vårt hus. I ljusa, moderna lokaler har de med jämna mellanrum utställningar med de främsta zambiska konstnärerna inom måleri, skulptur och fotografi. Exempelvis Agness Yombwe som vi köpt ett par tavlor av. Men det är inte uteslutande zambier. Izla, som jobbade på den svenska ambassaden när vi anlände förra året, är dessutom en begåvad fotograf och fick ha en stor utställning med bilder från hennes resor runt om i Afrika, strax innan hon lämnade landet. På 37D finns det därtill ett trevligt trädgårdskafé med fräscha rätter och kallt vitt vin och de driver dessutom en stiftelse som aktiverar missgynnade barn genom konst – bara en sådan sak! På samma adress ligger även en yogastudio och en smyckesbutik så man hittar saker både för kropp och själ där.

Karin får sin bok signerad

Ett liknande ställe är det relativt nyöppnade Lusaka Collective, fast med skillnaden att de fokuserar på läcker design istället för konst. Det ligger dock lite knöligare till, nära svenska ambassaden förvisso men mitt inne i ett gyttrigt marknadsområde så det kan vara lite utmanande att manövrera in bilen där. De säljer kläder, inredningsprylar, smycken, affischer och mycket annat på kommission åt lokala designers och konsthantverkare. De hade till exempel en t-shirt med Matha Mwamba, som skulle bli den första zambiska rymdfararen, som jag bara var tvungen att köpa eftersom jag ju har bloggat om henne tidigare. Precis som 37D Gallery har de ett kafé även om menyn inte är så omfattande än så länge: två sorters mackor, en vegetarisk och en med kallskuret. Men goda är de! De satsar också på lite olika happenings på kvällstid. De hade en julfest med DJ’s som tyvärr sammanföll med vår egen inflyttningsfest. Förra veckan hade de en litteraturafton med den zambisk debutanten (håll i er nu) Natasha Omokhodion-Kalulu Banda som vi var ett gäng svenskar närvarande på. Hon läste ur sin bok No Be From Hia [Here] och svarade på frågor medan det serverades snittar och vin. Väldigt trevligt initiativ, och vi hoppas på mer sån’t i framtiden.

Sugarbush Cafe

Känner också att jag i det här sammanhanget måste nämna Sugarbush Cafe som ligger en bit utanför staden, förbi barnens skola och längre ut på vischan. Det är en restaurerad gammal farm, väldigt naturskönt beläget. Som namnet antyder har de en servering som kanske inte är så imponerande längre. Förr var det alltid fullt på helgerna enligt vad jag förstått, men det verkar ha tappat i popularitet numera. Vi har iallafall varit nästan ensamma de gånger vi har varit där. De säljer också möbler och design, framför allt lädervaror från det lokala märket Lightfoot. De direktimporterar mattor och andra textilier från Nordafrika och tunga trämöbler från Indien, så det säger sig självt att prislapparna blir i häftigaste laget då. Men det är fina prylar, en njutning bara att titta på, även om det kanske inte blir några inköp.

Kamanga, affär för chitenge-käder

Hur är det på tygfronten då, kanske någon undrar? Jo tack, de tygstycken som kallades capulana i Moçambique finns förstås här också, under namnet chitenge. Även i Zambia är det vanligt att kvinnorna sveper dem om sig, eller knyter fast sin bebis på ryggen med tyget. Min spaning är dock att det inte är lika vanligt att männen har chitenge-skjortor, och framför allt verkar det inte finnas någon större produktion av accessoarer, något som ju verkligen exploderade i Maputo. Jag har sett några småbutiker i köpcentren som säljer chitenge-tyger, men jag misstänker att man måste navigera in på de lokala marknaderna för att hitta de stora utbuden. Jag var faktiskt idag för första gången på Kamanga, en butik nära oss som säljer färdiguppsydda kläder. Tråkigt nog var det till cirka 98% för kvinnor. Det fanns två skjortor, resten var klänningar och byxdressar. Men eftersom de har egna skräddare bedyrade de att de kan sy upp skjortor till mig om jag bara kommer med mina egna tyger. Så så får det nog bli framöver. Det kommer behövas påfyllning i garderoben i takt med att mina skjortor från Moz slits ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s