Precis, nu är det jullov, och senare i eftermiddag flyger vi till Sverige för en vecka med familj och vänner. Sista veckan i skolan var som vanligt intensiv. Det var luciafirande, dels på skolan och dels i svenska ambassadörsparets residens dit traditionsenligt hela den skandinaviska kolonin var inbjuden.
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Den här helgen (f.ö. antagligen den varmaste sen vi flyttade hit, med en temp upp mot 40-gradersstrecket) hade Leo glatt sig åt att få följa med en annan svenskfamilj på en weekend-utflykt till Bilene, en badort 2,5 timmars körning norr om Maputo. Men de hade knappt hunnit ut ur stan i lördags morse förrän de krockade med en mötande bil som av okänd anledning kom över på deras sida. Det skedde på den nya ringleden runt Maputo, på en sträcka där det fortfarande pågår vägarbeten, så turligt nog var farten inte så hög, men det var ändå tillräckligt för att båda bilarna skulle bli obrukbara av smällen. Så det var en rejält omskakad Leo jag fick åka och hämta upp. Dessutom hade han ont på överkroppen och blåmärken efter säkerhetsbältet, så vi tog det säkra före det osäkra och åkte till en klinik för att kolla upp honom och ta lite röntgenbilder. Men det var lyckligtvis inga frakturer eller andra skador, förutom märkena efter bältet. Värst är nog ändå den mentala biten… minnena kommer leva kvar, men han får ”de-briefa” i den takt han känner för.
En av fördelarna med Maputo är att även om det inte finns jättemycket att hitta på i själva staden under helgerna (förutom att äta och dricka gott på den uppsjö av restauranger och caféer som finns här), finns det en hel del att göra och upptäcka om man är beredd att köra 2-3 timmar med bilen. Och det är man ju oftast. För då öppnar sig genast möjligheter till helgutflykter till fina stränder en bit från Maputo, eller shopping och livsnjutande i Sydafrika, eller djur/natur/kultur-upplevelser även det i Sydafrika eller varför inte i Swaziland. Där har vi varit 3-4 gånger sen flytten, och kände gångna helgen att det var dags att lämna det kvava Maputo bakom oss, för att återigen andas hög, klar luft i Swazi.
Sverige har sen långt tillbaks haft goda relationer med Moçambique. Redan under mitten av sextiotalet besökte frihetsrörelsen FRELIMO’s första ledare Eduardo Mondlane och hans amerikanska hustru Janet Sverige för att knyta kontakter och väcka opinion mot den portugisiska kolonialmakten. Både Olof Palme och Pierre Schori var med redan på den tiden. Från början hade FRELIMO sin bas i Dar Es Salaam, och när de efter Moçambiques självständighet hade sin första kongress inom landets gränser 1977 var Schori den enda socialdemokraten från västvärlden som var närvarande. Palme anslöt ett par veckor senare, och fick så småningom – efter sin död – en gata uppkallade efter sig i Maputo. Tidigare ikväll när svenska ambassaden arrangerade en visning av dokumentärfilmen om Palme fanns det nog ingen person som var bättre lämpad att introducera den än just Pierre Schori. Både Karin och jag kunde åka ner till Teatro Avenida i Baixa-delen av Maputo för att närvara på visningen eftersom vi ordnat med barnvakt.
Örby - Maputo - Lusaka 