Zambia må sakna kustlinje, men vacker och vild natur finns det likväl gott om. Landet inhyser exempelvis inte mindre än 20 nationalparker. Flera av dem underhålls dock inte och saknar infrastruktur, medan några andra appellerar främst till de som har specialintresse för sådant som fågelskådning eller fiske. Till syvende och sist finns det tre parker som erbjuder klassiska safaris med stor chans att se ett rikt djurliv: South Luangwa, Kafue och Lower Zambezi. Den sistnämnda är den som ligger bäst till från ett Lusaka-perspektiv och man når den på ca tre timmars körning. Den gångna helgen hade familjen Sverkén, som tagit oss under sina vingars skugga, bjudit in oss att hänga med dit, så vi drog i väg i fredags eftermiddag direkt efter att skolan slutade kl 13. Vi hade hyrt ett enormt privathus, Muchichili Safari House, enastående vackert beläget vid Zambezi-floden, ett par mil från nationalparkens entré.

Fortsätt läsa ”Zambisk safari, med komplikationer”

Allt jag gör nu får epitetet ”sista”… det präglar liksom hela tillvaron. Exempelvis att jag är i affären för att handla tvål – då tänker jag att det nu är sista gången jag köper tvål i Maputo. Idag tog vi en morgonfika på Dolce Vita med valda delar av svenskgänget. Då kunde jag inte låta bli att tänka på att det antagligen var sista gången jag var på just det caféet.  Det är små farväl hela tiden. Antagligen ett sätt att bearbeta det stundande uppbrottet, i små doser hellre än en ”big bang” på slutet. Annars har det varit ganska bizzi sista tiden. Vi fick våra sista besökare från Sverige, vilket alltid är lika trevligt. Nu var det min gamla kompis Tove med väninnan Anna-Sofia, som bägge är med i samma bokcirkelgäng som Karin i Stockholm. Vi hade några dagar med ”häng” i Maputo innan vi drog till Tofo över påsk, för några lata, sköna dagar på stranden. Och vid avfärden därifrån fick vi såklart även säga farväl till Tofo, vår favoritstrand. Fem resor dit blev det till slut.

Fortsätt läsa ”En sista Ponta-helg”

Ja, det är så här års knölvalarna kan siktas längs Moçambiques kust. De har lämnat sin hemtrakt, det näringsrika Södra Ishavet runt Antarktis, för att röra sig mot varmare vatten där de parar sig och kalvar. Jag och barnen var på valsafari i badorten Ponta do Ouro för två år sen och fick då på nära håll se åtminstone stjärtfenan på en val, och på lite avstånd såg vi hur det sprutade och splashade lite här och var. Karin missade ju det pga en tjänsteresa och har ända sedan dess varit lite avundsjuk på vår upplevelse. Nu skulle vi till slut råda bot på det, och med det i sikte åkte vi iväg en långhelg med vännerna Urban och Malin med familj. Målet var staden Xai-Xai, tre timmars färd norrut. Eller mer specifikt, ytterligare några mil norr om Xai-Xai vid samhället Chizavane där vi hade hyrt ett stort hus precis vid havet.

Fortsätt läsa ”Valobservation”