Med energi bygger vi framtid

På många av de oranga elskåpen i Maputo står det att läsa ”Com energia construimos futuro” – Med energi bygger vi framtid. Så insiktsfullt och så sant! Jag gillar verkligen denna slogan… all heder åt den copywriter på det statliga elbolaget EDM som kläckte idén. För mig sänder det ekon från det förflutna, från en av mina favoritrörelser ur konsthistorien: de italienska futuristerna, som dyrkade farten, framåtskridandet, maskinsamhället (men tyvärr i vissa fall Mussolini också).

Hur som helst, eftersom jag fått önskemål om att skriva lite om vad Sida egentligen gör, så ger de här elskåpen mig en ingång till att göra detta. Energi är alltså ett område som Sida generellt satsar stort på, inte bara här i Moçambique, eftersom det visat sig vara ett effektivt sätt att bidra till de allt överskuggande målen fattigdomsbekämpning och ekonomisk tillväxt.

I det stora och relativt glest befolkade landet Moçambique är det så att än idag har bara drygt 20% av hushållen tillgång till el. Att nå ut med kraftnät till avlägsna byar är inte kostnadseffektivt, så utbyggnaden går långsamt. Men för att kunna möta efterfrågan måste eltillgången minst fördubblas under de kommande 20 åren. Mellan 2004 och 2011 bidrog Sverige med 216 miljoner SEK till energisektorn, och någon minskning lär det inte bli framöver. Pengarna går till elektrifieringsprojekt i tre provinser, samt till upprustning av ett par vattenkraftverk.

[ Edit: Siffran 216 miljoner kommer från ett faktablad från Sida. Karin påpekade att den siffran låter låg, med tanke på att bara under 2014 satsade Sida runt 120 miljoner SEK på energi i Moçambique.]

Vilken samhällsnytta får man då? Ja, t.ex. att skolor kan hålla öppet för kvällskurser, vilket höjer utbildningsnivån. Folk (läs: kvinnor) behöver inte dagligdags gå till marknaden eller ut på fälten, utan kan förvara färskvaror i kylskåp. Kvalitén på sjukvård blir bättre, med resultatet att mödradödligheten sjunker. Folks energikostnader minskar, jämfört med att tvingas generera el från dieseldrivna aggregat. Möjligheter skapas för folk att starta små industriella verksamheter, istället för att bara hålla på med traditionell självhushållning. Etc etc.

När det gäller svensk närvaro inom energisektorn i Moçambique, finns det en intressant historia att berätta: den om dammprojektet Cabora Bassa. Ni som är lite äldre minns kanske debatterna som detta projekt vållade under det sena sextiotalet.

Planen var att dämma upp Zambezi-floden med vad som skulle bli världens femte största dammanläggning, för att både förse Moçambique (då ännu under portugisiskt styre) självt med el, samt exportera till Sydafrika. Ett antal olika företagsgrupper la bud på projektet, bl.a. ett Sydafrika-lett konsortium kallat ZAMCO där även ASEA (nuvarande ABB) med Marcus Wallenberg som styrelseordförande ingick som en tung partner. Detta var naturligtvis kontroversiellt, att ett stort svenskt företag eventuellt skulle bidra till ett projekt som gynnade de vita minoriteterna i Moçambique och Sydafrika, samtidigt som den svenska Erlanderledda S-regeringen officiellt stödde de spirande frihetrörelserna i södra Afrika (inklusive ANC i Sydafrika och FRELIMO i Moçambique).

FRELIMO’s grundare/ledare Eduardo Mondlane och hans amerikanska hustru Janet besökte flera gånger Sverige och var bl.a. goda vänner med DN’s chefredaktör Olof Lagercrantz. Mondlane skrädde inte orden, utan lovade i en Expressen-intervju att det fanns kulor i beredskap för alla svenskar som kom ner och jobbade med Cabora Bassa. Ödets ironi var att Mondlane själv dödades av en brevbomb en vecka efter intervjun, i februari -69.

Regeringen + LO var dock benhårda med att detta i längden ändå skulle vara bra för Moçambique (samt att det förstås skulle skapa många nya jobb på ASEA). Dock var SSU och många gräsrotsrörelser starkt emot, och det bedrevs opinionsbildning och demonstrationer mot den svenska inblandningen i Cabora Bassa, helt enligt tidsandan där runt 68-69 med kårhusockupationer, FNL-rörelser, den av protester stoppade Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad, mm.

Vid partikongressen i september 1969 efterträddes Erlander av Olof Palme. Internt inom Socialdemokratiska partiet hade opinionen för Cabora Bassa då redan börjat svänga, och med Palme vid rodret fullbordades detta skifte. Tidigare samma år hade regeringen dessutom antagit en FN-resolution om sanktioner mot Rhodesia, och när det framkom att det även fanns rhodesiska intressen i Cabora Bassa-projektet blev det till slut för mycket för ASEA. Den 3/9 -69 meddelade ASEA att de drog sig ur ZAMCO-gruppen, vilket råkade vara samma dag som det blev klart att ZAMCO verkligen fick kontraktet på Cabora Bassa.

Detta var så klart en seger för de svenska solidaritetsrörelserna. Och någonstans kan man kanske också se en parallell med det nyligen  skrotade s.k. Saudi-avtalet. Svensk sysselsättning offras för att kunna hålla rätt kurs på den moraliska kompassen.

Nä, nu är det dags för en låt igen. Det får bli de spanska industrisyntharna Esplendor Geométrico, vars estetik formligen dryper av futurism-vurm, med den passande låten Signos de Energia. Den tillägnas härmed ett par trogna läsare och tillika ärrade gamla syntkämpar, Per Björkhem och Anders Palm.