Ndola

Ndola

Trettio mil norr om Lusaka ligger provinsen Copperbelt. Som man hör på namnet är det här en stor del av Zambias gruvindustri är belägen. Främst utvinns koppar och kobolt, men även uran, kol, guld, järn och inte minst olika slags ädelstenar. Faktum är att Zambia är ett av världens rikaste länder mätt i naturtillgångar, men paradoxen är att landet ändå är ett av de fattigaste i världen. Hur går det ihop? En stor anledning är att sedan gruvindustrin privatiserades i början av tvåtusentalet domineras den totalt av multiinternationella storbolag, som har stora skattelättnader och betalar ynkliga royalties på sina vinster. Det här är något som den nya regeringen under Hakainde Hichilema jobbar på att ändra, och jag ska inte gå in mer på det just nu.

Fortsätt läsa ”Ndola”

Kalingalinga

Kalingalinga

Johannesburg har Soweto, Maputo har Mafalala. Legendariska stadsdelar som var betydelsefulla i kampen mot kolonisation och förtryck. I Lusaka kan man med lite god vilja säga att Kalingalinga har liknande status. I takt med att urbaniseringen tog fart under femtiotalet blev Kalingalinga en bosättning som folk från landsbygden flyttade in till i jakten på sysselsättning. Eftersom det var privat mark som ursprungligen tillhörde en grupp farmare av asiatiskt ursprung, betraktades nybyggarna länge som illegala ”squatters”. Inte förrän 1986 legaliserades Kalingalinga. Det innebar att stadsdelen sedan dess kunnat dra nytta av olika förbättringsprojekt. Skolor, polisstationer och hälsokliniker byggdes, latriner installerades, vatten och el har dragits in i begränsad omfattning. Men det är fortfarande ett väldigt utsatt så kallat township.

Fortsätt läsa ”Kalingalinga”

Askaris – barfotasoldaterna

Askaris – barfotasoldaterna

Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur Zambia utan egen förskyllan sögs in i det första världskriget – ett öde landet delade med alla de koloniserade delarna av Afrika och Asien. Uppdelningen av Afrika, ”The scramble for Africa”, hade kulminerat med Berlinkonferensen 1884, men de godtyckliga gränsdragningarna orsakade åtskilliga konflikter redan innan WW1 bröt ut. Det förekom både dispyter mellan rivaliserande kolonialmakter och uppror i koloniserade länder som brutalt slogs ner (mest ökänt är nog tyskarnas slakt på Herero-folket i Namibia 1904). Alla dessa spänningar var en klart bidragande anledning till att kriget bröt ut.

Fortsätt läsa ”Askaris – barfotasoldaterna”

1964, frihetens år

1964, frihetens år

1964 var ett betydelsefullt år på flera sätt, och då tänker jag inte på att det råkar vara mitt födelseår. Både i Moçambique och i Zambia firar man än idag nationella helgdagar till minne av händelser 1964 som är förknippade med ländernas frihetskamp. Men i det ena fallet var det början på kampen, i det andra slutet. I Moçambiques fall hade den revolutionära gerillan FRELIMO etablerats i exil i Tanzania under Eduardo Mondlanes ledning. Den 25:e september 1964 attackerade de för första gången mål på moçambikiskt territorium, vilket blev starten på ett tio år långt befrielsekrig. Sedan dess är den 25/9 en röd dag i Moçambique och kallas omväxlande för Revolution Day eller Armed Forced Day.

Fortsätt läsa ”1964, frihetens år”

Norrut, mot fronten

Norrut, mot fronten

Barnen hann inte vara tillbaks på campus mer än en dryg vecka innan det blev dags för en veckas höstlov. Då hade vi bestämt med två andra svenskfamiljer, Viners och Hertels, att vi tillsammans skulle dra iväg till ett nytt väderstreck, nordost. Slutmålet var Kapishya Hot Springs, 80 mil från Lusaka, en resort där det som namnet antyder finns en het källa. För att bryta upp resan stannade vi några dagar i ett vackert naturområde som heter Mutinondo, känt för sina inselbergs (”sockertoppsberg”). Sammantaget var resan så späckad av både naturupplevelser och platser av historisk betydelse så jag är rädd för att det här kan bli ett riktigt långt inlägg…

Fortsätt läsa ”Norrut, mot fronten”

När rocken kom till Zambia

När rocken kom till Zambia

På sextiotalet hade Zambia vind i seglen. Landet hade fått sin självständighet, pengarna strömmade in från koppargruvorna i norr, Victoriafallen och nationalparkerna drog turister. Framtidsoptimismen tog sig olika uttryck. Ett exempel var det zambiska rymdprogrammet som jag skrev om för ett tag sen. Ett annat var den blomstrande rockscenen som hade få, om ens några, motsvarigheter i Afrika. Som en del av det brittiska samväldet hade landet inte blivit förskonat från ”the British invasion”, alltså band som Beatles, Kinks och Hollies. Lokala musiker lyssnade och influerades. Vissa föredrog tyngre, mer psykedeliska tongångar som Jimi Hendrix, Led Zeppelin och Cream (med Eric Clapton). Lägg till lite funk a la James Brown i mixen, krydda med zambisk musik från bushen, och en ny genre var född: Zamrock. Sjuttiotalets första hälft var glansperioden. De största banden som WITCH (We Intend To Create Havoc – på bilden längst upp), Musi O Tunya och Amanaz turnerade runt landet och spelade inför storpublik, det startades skivbolag och vinylpresserier… kort sagt, en musikindustri växte fram. Läget försämrades inte direkt av att det utgick påbud från högsta ort att 95% av musiken som spelades på radio skulle vara inhemsk.

Fortsätt läsa ”När rocken kom till Zambia”

Cold Case Hammarskjöld

Cold Case Hammarskjöld

Det har varit internationell filmfestival i Lusaka. Öppningsfilm var Cold Case Hammarskjöld, en dokumentär där den danske regissören tillsammans med en researcher (en före detta Sida-kollega till Karin) försöker ta reda på vad som egentligen hände vid den flygkrasch som tog Dag Hammarskjölds och många andras liv i september 1961. Var det sabotage, nedskjutning, fel på flygplanet, ”den mänskliga faktorn”? Varken FN, UD eller någon annan har kommit fram till något slutgiltigt svar trots åtskilliga kommissioner och utredningar. Men fler och fler omständigheter har dykt upp som pekar på att det verkligen var ett attentat och filmteamet sparar ingen möda för att vända på alla stenar och intervjua hittills ohörda vittnen. Och visst, de personer som såg planet gå ner utanför Ndola i norra Zambia är samstämmiga i att det brann redan i luften och att det fanns ett annat jetplan i närheten. Här finns en klar parallell till flygkraschen 1986 som dödade Mocambiques första president Samora Machel, där det också är höljt i dunkel om olyckan berodde på pilotmisstag eller sabotage. Konspirationsteorierna flödar…

Fortsätt läsa ”Cold Case Hammarskjöld”

Det zambiska rymdprogrammet

Det zambiska rymdprogrammet

Veckan som gick träffades representanter för de gamla väpnade befrielserörelserna i södra Afrika för en kongress i Victoria Falls. Där återfanns ett flertal bokstavskombinationer som för en medelålders svensk gissningsvis virvlar upp åtminstone en gnutta damm längst bak i minnets labyrinter. För Sverige var ju med överallt och gav stöd då. De politiska partierna i sextiotalets Sverige var, med undantag för Moderaterna, rörande ense om att stå solidariska med de koloniserade ländernas frihetssträvanden. Det var ANC, FRELIMO (Moçambique), ZANU-PF (Zimbabwe), MPLA (Angola), SWAPO (Namibia) och CCM (Tanzania). Till det här mötet för FLM (Former Liberation Movements) i Victoria Falls var dessutom höga politiker från Zambia och Botswana inbjudna. För även om dessa två länder inte behövde strida för sin självständighet spelade de ändå en viktig roll genom att upplåta sitt territorium för träningsläger och gerillabaser åt sina grannländer.

Fortsätt läsa ”Det zambiska rymdprogrammet”

Tunduru Gardens

Tunduru Gardens

Maputos botaniska trädgård, Tunduru Gardens, är en grön lunga mitt i stan som legat på sin nuvarande plats sedan 1885. För inte alltför länge sedan var den vildvuxen, förfallen och hemvist för uteliggare och kriminella. En plats man inte skulle besöka helt enkelt. Men det gjordes en uppryckning och under ett par års avstängning restaurerades parken innan den öppnade för allmänheten igen härom året. Nu är den en populär plats för Maputo-borna. Ett ställe dit man gärna smiter iväg in i skuggan under något av de väldiga träden när middagshettan är som värst. På helgerna är det ofta bröllopssällskap som fotograferar sig där inne. Tack vare sitt geografiska läge, där den övre delen av Maputo, kallad Polana, välter ner mot den lägre delen, Baixan, ligger parken som på att sluttande plan. Så gångarna löper uppåt och nedåt, och avbryts här och där av trappor och avsatser. Där finns flera vackert övervuxna pelargångar, så kallade pergolor, och i den nedre delen en stor damm.

Fortsätt läsa ”Tunduru Gardens”

Capulana, universaltyget

Capulana, universaltyget

Capulana, de färgglada tygstycken som traditionellt bärs av kvinnorna i Moçambique, har jag nämnt många gånger tidigare på bloggen,  fast ändå aldrig riktigt gått på djupet med. Liknande tyger finns över hela Afrika, söder om Sahara åtminstone, med vissa regionala skillnader i kvalitet och mönster. I många länder kallas de för kitenge/chitenge, och på Swahili heter det kanga. I Sydafrika och Lesotho går tygerna under namnet shweshwe. Sen är det ju fel att säga att det bara är kvinnor som bär capulanor eller motsvarande tyger, för även bland män är det populärt med skjortor eller tröjor tillverkade av capulanor. Inte minst bland expats som mig själv, som genom att bära capulana-skjortor lite fåfängt vill försöka visa sin samhörighet med den lokala kulturen – sen är det ju upp till omgivningen att bedöma hur väl det lyckas. Det kanske bara är patetiskt, vad vet jag? I alla händelser har det vuxit till en ganska stor industri, för numera hittar du alla möjliga prylar sydda av capulanor: kuddar, necessärer, pennskrin, mobilfodral, lampskärmar, bordstabletter, förkläden, bagar, ryggsäckar, mm mm.

Fortsätt läsa ”Capulana, universaltyget”

Dhlakama är död

Dhlakama är död

I torsdags nåddes vi av nyheten att oppositionspartiet Renamos ledare sen nästan 40 år, Afonso Dhlakama, hade avlidit i en hjärtattack, 65 år gammal, i sviterna av diabetes som det verkar. Under våra år här i Moçambique har vi periodvis mer eller mindre väntat på hans dödsbud, fast då inte av naturliga orsaker. Han har varit utsatt för ett flertal attentatsförsök, och hans hem i staden Beira stormades i oktober 2015 av regeringens säkerhetsstyrkor och Dhlakama sattes i husarrest. Med det i åtanke skorrar det falskt när president Nyusi i sitt kondoleanstal refererar till den avlidne som ”sin bror”, och att han var deprimerad över att inte  ha hunnit sända hjälp i tid till den Renamo-befästning i närheten av nationalparken Gorongosa, dit Dhlakama ofta drog sig undan när det fanns en hotbild mot honom.

Fortsätt läsa ”Dhlakama är död”

Fortaleza de Maputo

Fortaleza de Maputo

Maputos fästning är ett historiskt monument som de flesta besökare i staden ägnar åtminstone en liten del av sin tid åt. Byggnaden i sig är inte speciellt imponerande egentligen, men mer intressant som ett vittnesbörd över stadens brokiga historia. Eller egentligen inte staden Maputos historia, utan snarare historiken för den plats där Maputo numera är beläget. Fästningen fungerar som ett museum för militärhistoriska artefakter, och flera statyer av prominenta portugisiska kolonisatörer som tidigare stod på mer framträdande platser i Maputo har flyttats dit, lite i skymundan så att säga. Dessutom används den för tillfälliga konstutställningar (mer om det nedan) och den kan även hyras som festlokal. Vi var ju där för två år sen när de nordiska ambassaderna hade gemensamt nationaldagsfirande på innergården.

Fortsätt läsa ”Fortaleza de Maputo”

Mafalala – Maputos Soweto

Mafalala – Maputos Soweto

I utkanten av centrala Maputo, inte mer än kanske en kvart med bil från där vi bor, ligger en relativt liten stadsdel – eller bairro –  med oerhört stor betydelse för det fria Moçambiques uppkomst: Mafalala. Ett väl definierat område på ett par kvadratkilometer med drygt 20,000 invånare, inramad av några större avenyer, vars symbolvärde inte är fel att jämföra med Sowetos i Sydafrika, eller varför inte Harlems i New York. Till Mafalala förvisades lokalbefolkningen när portugiserna påbörjade omdaningen av dåvarande Lourenço Marques centrala delar, som kom att kallas cidade de cemento – cementstaden – med moderna höghus och breda avenyer. I Mafalala fick man hålla tillgodo med byggnadsmaterial som korrugerad plåt samt strå, vass, och trä. Mer permanenta material som sten och cement var förbjudet – en noga uttänkt strategi av kolonisatörerna för att invånarna där skulle vara lätta att ånyo förflytta i takt med att cementstaden växte. Den här typen av område med temporär bebyggelse fick namnet cidade de caniço (caniço = strå, vass), typ det som kallas township, favela eller rätt och slätt slum på andra språk. Precis som i Sydafrika under apartheid fick inte de svarta korsa den osynliga gränsen och komma in i de vitas cementstad, om de inte först visade sin duglighet genom att klara av prov i att tala portugisiska, äta som en portugis och klä sig som en europé. Kristen skulle man naturligtvis vara också. Då hade man blivit assimilerad, då var man godkänd.

Fortsätt läsa ”Mafalala – Maputos Soweto”

Ilha de Moçambique – det gamla hjärtat

Ilha de Moçambique – det gamla hjärtat

Utanför kusten, långt uppe i norra delen av landet, ligger den lilla ön/samhället Ilha de Moçambique där ungefär 14,000 invånare tränger ihop sig. Ursprungligen en arabisk hamn och handelsutpost, men sedan Vasco da Gama 1498 besökte ön på sin väg till Indien möttes och stöttes portugisiska, arabiska och indiska intressen där. Liksom Zanzibar var ön ett centrum för handel, inte minst med slavar som togs dit ända från Zimbabwe och Malawi. Den arabiske sultanen på ön hette Ali Musa Mbiki, vilket föranledde portugiserna att ge den namnet Moçambique som ju så småningom blev namnet på hela nationen. Ön blev med tiden huvudstad i Portugisiska Östafrika, men efter att Suezkanalen öppnade tappade den i betydelse och Lourenço Marques (numera Maputo) blev 1898 huvudstad istället. Numera är ön utnämnd till världsarv av Unesco och folk livnär sig mestadels på turism och fiske.

Fortsätt läsa ”Ilha de Moçambique – det gamla hjärtat”

En regnig söndag i Matola

En regnig söndag i Matola

Det var ett gråtrist, kyligt veckoslut som just passerade. Om vi är kvar i Maputo under helgen, går eller cyklar vi (eller tar bilen, för all del) gärna till någon av stadens parker för att äta lunch och för att barnen ska kunna rasa av sig lite. Men när vädret visar sig från den sämre sidan finns det egentligen inte alltför många saker att hitta på för att undvika tärande hemmatristess. Visst, det finns några museer, man kan bowla eller besöka en spelarkad i stadens största köpcenter, men det känns som att vi har betat av dessa aktiviteter. Idag påminde vi oss dock om att vi hört talas om ett nyligen invigt minnesmonument i förstaden Matola, så vi beslöt oss på kort varsel för att åka dit.

Fortsätt läsa ”En regnig söndag i Matola”