För några är sen skrev jag ett inlägg om det zambiska rymdprogrammet. Om krigsveteranen och frihetskämpen Edward Mukuka Nkloso som samlade en grupp ungdomar omkring sig under det tidiga sextiotalet. De tränade för att besegra USA och Sovjet i rymdkapplöpningen. Huruvida Nkoloso var seriös, eller om han i själva verket var en ”prankster”, eller kanske rätt och slätt galen, tvistas det fortfarande om. Ett engelskt TV-reportage om afronaut-gruppen (finns på YouTube) kallade Nkoloso och hans rymdkadetter för ”crackpots”. Det nyblivna självständiga Zambias förste ledare Kenneth Kaunda, som från början varit milt entusiastisk till Nkolosos högtflygande planer, tog därefter sina händer ifrån honom. Rymdprogrammet ansågs dra ett löjets skimmer över Zambia, och man försökte från officiellt håll snarare få det att framstå som ett stort skämt. När Neil Armstrong tog sina steg på månens yta havererade projektet slutgiltigt, för Zambia var ju besegrat i racet.

Fortsätt läsa ”Afronauterna flyger igen”

På sextiotalet hade Zambia vind i seglen. Landet hade fått sin självständighet och pengarna strömmade in från koppargruvorna i norr. Victoriafallen och nationalparkerna drog stora skaror av turister. Framtidsoptimismen tog sig olika uttryck. Ett exempel var det zambiska rymdprogrammet som jag skrev om för ett tag sen. Ett annat var den blomstrande rockscenen som hade få, om ens några, motsvarigheter i Afrika. Som en del av det brittiska samväldet hade landet inte blivit förskonat från ”the British invasion”, alltså band som Beatles, Kinks och Hollies. Lokala musiker lyssnade och influerades. Vissa föredrog tyngre, mer psykedeliska tongångar som Jimi Hendrix, Led Zeppelin och Cream (med Eric Clapton). Lägg till lite funk a la James Brown i mixen, krydda med zambisk musik från bushen, och en ny genre var född: Zamrock. Sjuttiotalets första hälft var glansperioden. De största banden som WITCH (We Intend To Cause Havoc – på bilden längst upp), Musi O Tunya och Amanaz turnerade runt landet och spelade inför storpublik, det startades skivbolag och vinylpresserier… kort sagt, en musikindustri växte fram. Läget försämrades inte direkt av att det utgick påbud från högsta ort att 95% av musiken som spelades på radio skulle vara inhemsk.

Fortsätt läsa ”När rocken kom till Zambia”

Det har varit internationell filmfestival i Lusaka. Öppningsfilm var Cold Case Hammarskjöld, en dokumentär där den danske regissören tillsammans med en researcher (en före detta Sida-kollega till Karin) försöker ta reda på vad som egentligen hände vid den flygkrasch som tog Dag Hammarskjölds och många andras liv i september 1961. Var det sabotage, nedskjutning, fel på flygplanet, ”den mänskliga faktorn”? Varken FN, UD eller någon annan har kommit fram till något slutgiltigt svar trots åtskilliga kommissioner och utredningar. Men fler och fler omständigheter har dykt upp som pekar på att det verkligen var ett attentat och filmteamet sparar ingen möda för att vända på alla stenar och intervjua hittills ohörda vittnen. Och visst, de personer som såg planet gå ner utanför Ndola i norra Zambia är samstämmiga i att det brann redan i luften och att det fanns ett annat jetplan i närheten. Här finns en klar parallell till flygkraschen 1986 som dödade Mocambiques första president Samora Machel, där det också är höljt i dunkel om olyckan berodde på pilotmisstag eller sabotage. Konspirationsteorierna flödar…

Fortsätt läsa ”Cold Case Hammarskjöld”

Capulana, de färgglada tygstycken som traditionellt bärs av kvinnorna i Moçambique, har jag nämnt många gånger tidigare på bloggen,  fast ändå aldrig riktigt gått på djupet med. Liknande tyger finns över hela Afrika, söder om Sahara åtminstone, med vissa regionala skillnader i kvalitet och mönster. I många länder kallas de för kitenge/chitenge, och på Swahili heter det kanga. I Sydafrika och Lesotho går tygerna under namnet shweshwe. Sen är det ju fel att säga att det bara är kvinnor som bär capulanor eller motsvarande tyger, för även bland män är det populärt med skjortor eller tröjor tillverkade av capulanor. Inte minst bland expats som mig själv, som genom att bära capulana-skjortor lite fåfängt vill försöka visa sin samhörighet med den lokala kulturen – sen är det ju upp till omgivningen att bedöma hur väl det lyckas. Det kanske bara är patetiskt, vad vet jag? I alla händelser har det vuxit till en ganska stor industri, för numera hittar du alla möjliga prylar sydda av capulanor: kuddar, necessärer, pennskrin, mobilfodral, lampskärmar, bordstabletter, förkläden, bagar, ryggsäckar, mm mm.

Fortsätt läsa ”Capulana, universaltyget”