Mafalala – Maputos Soweto

I utkanten av centrala Maputo, inte mer än kanske en kvart med bil från där vi bor, ligger en relativt liten stadsdel – eller bairro –  med oerhört stor betydelse för det fria Moçambiques uppkomst: Mafalala. Ett väl definierat område på ett par kvadratkilometer med drygt 20,000 invånare, inramad av några större avenyer, vars symbolvärde inte är fel att jämföra med Sowetos i Sydafrika, eller varför inte Harlems i New York. Till Mafalala förvisades lokalbefolkningen när portugiserna påbörjade omdaningen av dåvarande Lourenço Marques centrala delar, som kom att kallas cidade de cemento – cementstaden – med moderna höghus och breda avenyer. I Mafalala fick man hålla tillgodo med byggnadsmaterial som korrugerad plåt samt strå, vass, och trä. Mer permanenta material som sten och cement var förbjudet – en noga uttänkt strategi av kolonisatörerna för att invånarna där skulle vara lätta att ånyo förflytta i takt med att cementstaden växte. Den här typen av område med temporär bebyggelse fick namnet cidade de caniço (caniço = strå, vass), typ det som kallas township, favela eller rätt och slätt slum på andra språk. Precis som i Sydafrika under apartheid fick inte de svarta korsa den osynliga gränsen och komma in i de vitas cementstad, om de inte först visade sin duglighet genom att klara av prov i att tala portugisiska, äta som en portugis och klä sig som en europé. Kristen skulle man naturligtvis vara också. Då hade man blivit assimilerad, då var man godkänd.

Idag är Mafalala fortfarande ett väldigt fattigt område mestadels med plåtruckel (fast det finns en hel del stenhus numera också) och ett virrvarr av leriga smågränder och illaluktande dräneringskanaler. Men med ett sjudande folkliv också förstås: gatustånd med frukt och grönsaker, baracker med småaffärer och frisörer, bakgårdsverkstäder, informella barer, kyrkor, moskéer, skolor.  El, vatten och avlopp finns indraget som led i kommunala infrastrukturprojekt för att ge invånarna något drägligare levnadsförhållanden, men det är ändå en lyx som inte är alla förunnat. Där finns även den år 2009 grundade lokala organisationen IVERCA som har som mål att främja utvecklingen av Mafalala och skapa jobbtillfällen för framför allt de yngre invånarna. Detta bland annat genom att arrangera kulturfestivaler och erbjuda guidade rundvandringar, och deras promotion av bairrot har definitivt lett till att invånarna känner en ny slags stolthet över sitt område trots de tuffa förhållandena. Vi var ett gäng som hängde med på en sådan tur för några dagar sedan, en fantastiskt intressant upplevelse inte minst tack vare vår suveräna guide Nery, en ung, passionerad och vältalig ambassadör för stadsdelen.

Som jag nämnde går det inte att överskatta Mafalalas historiskt-kulturella betydelse för framväxandet av det moderna Moçambiques självständiga identitet. Frihetsrörelsen FRELIMO grundades i exil i Tanzania och etablerades först i de fria delarna i norra Moçambique. När man så småningom fick sitt första hemliga högkvarter i Maputo låg det förstås i Mafalala, ett på utsidan rätt oansenligt hus som tydligen har väldiga underjordiska förrådsutrymmen ämnade för att gömma vapen.

Mafalala blev som en magnet för radikaler, dissidenter, intellektuella och inte minst konstnärer. Landets första president Samora Machel bodde under perioder i Mafalala, liksom hans efterträdare Joaquim Chissano och andra gamla frihetshjältar som så småningom blev högt uppsatta politiker. Dessutom blev stadsdelen under åren innan självständigheten en smältdegel för multikultur, eftersom det strömmade in immigranter såväl från andra delar av landet som från mer avlägsna platser som Zanzibar, Komorerna och ända bortifrån Indien (framför allt då från den forna portugisiska kolonin Goa). Detta inflöde har gjort att Mafalala har en betydligt högre andel muslimer än resten av landet. Har för mig att guiden sa att det fanns hela 19 moskéer av varierande storlek där.

Vid sidan av Samora och annat FRELIMO-folk fördes frihetskampen på annat sätt än med vapen. Motstånd gjordes med pennan också. Landets nationalpoet nummer ett, José Craveirinha, och den lite mindre kända Noémia de Sousa bodde bägge i Mafalala, där de med sina texter bidrog till att öka medvetenheten om den diskriminering de var utsatta för. Mafalala var ett svängigt ställe också. Den i Moçambique så enormt populära marrabenta-musiken kanske inte föddes där, men det var iallafall där den populariserades. Paradoxalt nog bidrog portugiserna till det genom att se till så att musiken kunde spelas på klubbar i området… för då höll ju sig de svarta där, och kom inte och knackade på i cementstaden.

Även på sportens arena har Mafalala satt sina avtryck. Vi fick beträda sandplanen där Eusebio började sin karriär. Där upptäcktes han snart och lyftes över till Lissabonlaget Benfica.  Vi som är lite äldre vet ju att han ledde Portugal till VM-brons 1966 i England, och att han överlägset vann turneringens skytteliga. Även landets enda olympiska guldmedaljör, löperskan Maria Mutola, upptäcktes när hon spelade boll på just den här planen (av ovan nämnde poeten Craveirinhas bror). Fast tekniskt sett räknas hon inte som Mafalala-bo eftersom hon kom från Chamanculo, ett annat bairro lite längre ut från staden.

När vi vandrade runt möttes vi av stor nyfikenhet framför allt av barnen, vilket kom till sin klimax när vi besökte en av Mafalalas skolor. Det visade sig nämligen att Nery, vår guide, även jobbar i deras bibliotek. Det verkade vara rast när vi kom dit för många av barnen var ute på gården, så vid vår ankomst flockades de kring honom och hans grupp med vitingar. Och alla ville ju bli fotograferade, och gjorde konster och miner som skulle förevigas. Ja ett härligt kaos.

Vår rundvandring skulle avslutas med ett dansuppträdande av en grupp damer som alla kom från staden Nampula och närbelägna Ilha de Moçambique uppe i norr. Medan vi blev ledda till den bakgård där gruppen, kallad Tufo da Mafalala, skulle dansa, tyckte jag på förhand att det kändes lite sådär. Vi har varit på en del sådana uppvisningar tidigare och det kan bli en minst sagt stel känsla när de vita besökarna ska underhållas av någon lokal grupp som bara gör det för pengarna. Men hey, alla tveksamheter blev som bortblåsta när damerna satte igång, starka och stolta över att förmedla sin kultur. Till allt mer hetsiga trumrytmer rörde de sina yppiga kroppar lätt och ledigt och till synes utan ansträngning i den vid det här laget tryckande hettan. En efter en åkte även vi i vårt sällskap in i ringen av dansare, en kul final på en minnesvärd dag.