Sakta vi åka genom sta’n

Den här veckan drog de moçambikiska skolorna igång igen, och de som inte återvänt till jobbet ännu har nu gjort det. Det märks direkt i trafiken, framför allt när jag kör barnen till skolan runt kvart över sju på morgonen. Det står inte helt still, men flyter trögt och här och där kör det ihop sig. Enligt de som varit runt mer i Afrika är det iallafall en bit kvar till trafikinfarkterna i snabbväxande storstäder som Nairobi, Lagos eller Luanda, men kanske är det ditåt det barkar. En växande medelklass som fått råd med bil i kombination med en stadsplanering som väl stått still sedan sjuttiotalet, leder till en infrastruktur som inte sväljer trafikflödet. Det märks framför allt för de som arbetspendlar till och från Maputo från förstäderna Matola (västerut) och Marracuene (norrut).

Minibuss, lokalt benämnd chapa
Minibuss, lokalt benämnd chapa

Maputos kommunala bussbolag EMTPM trafikerar en del linjer runt om i staden, men har alldeles för få bussar och därmed allt för liten kapacitet för att göra någon större påverkan på trafiksituationen. Det är fortfarande så att en överväldigande majoritet av trafikanter inom lokaltrafiken färdas med minibussar, s.k. chapas (uteslutande av märket Toyota HiAce), oftast i varierande grad av sönderfall. Dessa har 15 sittplatser, men på något sätt lyckas de alltid trycka in ännu flera passagerare varav vissa stående. Det är på sitt sätt komiskt när de kommer fräsande längs avenyerna och man ser kroppsdelar som armar, rumpor och överkroppar sticka ut genom chapans fönster. Samtidigt är det tragiskt hur människorna tvingas packa ihop sig som sardiner för att ha möjlighet att ta sig från A till B, för att inga alternativ finns.

My love truck
My love truck

Jo, det finns ju ett alternativ, som är om möjligt ännu värre. Att åka ”my love” truck, vilket är när en grupp människor åker stående hopträngda på en lastbils flak. Maputo-borna har humor iallafall: ”my love” kallas det tack vare den ofrivilliga intimitet som uppstår då resenärerna tvingas hålla i varandra under färdens gång, eftersom det inte finns något annat att hålla i sig i. Denna typ av transport var tydligen vanlig fram t.o.m nittiotalet men förbjöds sedan på grund av den uppenbara trafikfaran. Men sen några år tillbaks syns de i allt ökande grad på gatorna igen, och myndigheterna ser mellan fingrarna. För både chapas och ”my love” trucks gäller ju att när det väl smäller blir konsekvenserna katastrofala. En av våra vakter, Paulino, miste sin fru i en chapa-olycka. 2014 dog 4,277 av landets invånare i trafikolyckor, de flesta orsakade av vårdslös körning, och ofta med alkohol inblandat.

Om man kunde styra om resenärer från chapas och lastbilsflak till linjebussar istället skulle så mycket vara vunnet, både för framkomligheten i staden och ur säkerhetssynpunkt.  Men som det nu är går EMTPM med förlust eftersom biljettpriserna egentligen är för låga, så det saknas medel både för underhåll av befintliga bussar och till nyinvesteringar. Andra mer eller mindre vidlyftiga projekt för nya kommunikationslösningar har inte saknats. Läs det följande och begrunda… och betänk, TIA (”This is Africa”):

År 2010 fick ett italienskt företag kontrakt av dåvarande transportministern – utan någon som helst diskussion eller offentlig upphandling – på att utreda, projektera och bygga en ny snabbspårväg mellan Matola och Maputo. Den förra regeringen under president Guebuza ansåg att det i slutändan skulle bli för dyrt och upphävde kontraktet. Italienarna tog då ärendet till domstol, och tilldömdes en ersättning på 6,5 miljoner US$. Det fick CFM, Moçambiques motsvarighet till SJ, betala. Man fick alltså punga ut med närmare 50M SEK för att inte få en spårväg… Nåväl, istället smidde man något mer realistiska planer på ett nytt BRT-system (Bus Rapid Transit) i centrala Maputo. Det här var något som började projekteras sedan vi flyttat hit, jag minns hur man läste om det i tidningarna. Men också dessa planer har runnit ut i sanden. Huvudentreprenör i det här fallet var det brasilianska företaget Odebrecht. Dels krävdes statliga garantier för de lån från den brasilianska utvecklingsbanken BNDES som skulle betala Odebrecht för arbetet, något som blev helt omöjligt efter de hemliga låneskandaler som moçambikiska staten varit iblandad i (som jag skrivit om ett flertal gånger). Dessutom är Odebrecht numera svartlistade efter att det uppdagats att de mutat till sig massor av byggkontrakt runt om i världen, bl.a. bygget av Moçambiques mest moderna flygplats i hamnstaden Nacala uppe i norr (för övrigt en massiv flopp och felinvestering… en internationell flygplats som endast trafikeras av några få inrikesflighter). Summan av kardemumman är att den absoluta majoritet av Maputoborna som inte har råd med egen bil tillsvidare får fortsätta tränga ihop sig på lastbilsflak och i minibussar.

Måste bara avsluta med ett relaterat projekt jag kom i kontakt med när jag besökte FACIM-mässan i september förra året. Som den kartnörd jag är har jag länge velat skriva om det på bloggen, och i just det här inlägget passar det som hand i handske. Det handlar om ett internationellt forskningsprojekt, Chapas Project, med ambitionen att skapa en karta över hur chapas trafikerar Maputo.

Chapa-linjerna i stor-Maputo
Chapa-linjerna i stor-Maputo

Minibussarna kan tyckas åka helt planlöst och improviserat runt stan, men det finns alltså ett system av väl definierade rutter för dem, vilket är mappat på kartan här ovanför. Jag tycker det är fantastiskt intressant, och genom denna kartan har jag fått mycket bättre grepp om hur olika områden och stadsdelar ligger i förhållande till varandra. Syftet är dels att öka medvetenheten över hur chapas-linjerna ser ut, för att förhoppningsvis få bilförare att välja det alternativet istället (en lite väl optimistisk förhoppning kan jag tycka). Och dels att sätta den här kartan i händerna på beslutsfattare, så att de potentiellt skulle kunna inrätta riktiga busslinjer med större kapacitet längs vissa sträckor. Då skulle man kunna få en hållbarare situation, både för miljö och resenärer.

Jag drömmer om en t-shirt med den här kartan tryckt på. Det skulle vara så mycket coolare än tröjor med Londons eller New Yorks tunnelbanenät.

4 reaktioner på ”Sakta vi åka genom sta’n

      1. Kul fråga! Nere till höger, i rutan J7, hållplats Esquina (”Hörnet”) på gula/rosa linjen, det är den närmaste från oss. Fast hållplatserna är inte direkt officiella, dvs det finns inga skyltar eller liknande som visar var de finns.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s