Corona-tider även i Zambia

Corona-tider även i Zambia

Corona-utbrottet undgår inte något hörn av världen, ja kanske förutom Antarktis. Zambia är inte förskonat men än så länge lindrigt drabbat med tre bekräftade importfall. Sen spekuleras det naturligtvis i hur många oupptäckta fall det finns, framför allt med tanke på hur många kineser som är verksamma här. Men situationen präglar ändå tillvaron på ett markant sätt. Alla som anländer till flygplatsen feber-screenas och får fylla i en blankett om var man har varit. De som kommer från Corona-hotspots följs upp med dagliga telefonsamtal om hur man mår, och det är så de tre fallen upptäcktes. Sen bommade alla landets skolor och universitet igen förra veckan som en försiktighetsåtgärd. Barnens skola, AISL, håller stängt i sex veckor och ska öppna igen den 28/4, men vete tusan om jag tror på det. Under tiden fortsätter iallafall undervisningen online så förhoppningsvis ska inte eleverna missa något av kursplanen. Den viktigaste mötesplatsen för zambierna, kyrkorna, håller fortfarande öppna, men enligt vad vår hemhjälp Jane berättat har tiden man får spendera där för ”worshipping” begränsats. På radion pratas det mycket om Corona och hur man kan skydda sig själv genom att sköta hygienen. Utanför alla köpcenter, och vid ingången till alla butiker, finns det nu stationer där man kan sprita eller tvätta händerna. Än så länge är det ingen brist på vare sig toapapper eller handsprit eller paracetamol. Den rådande situationen har snarare öppnat upp nya affärsmöjligheter för driftiga personer…

Fortsätt läsa ”Corona-tider även i Zambia”

En kristen nation

En kristen nation

Nog för att religionen spelade en stor roll i Moçambique men zambierna tar det till en helt annan nivå. Här märks det på ett helt annat sätt i vardagslivet. Vi har flera skolor och college i vår del av Lusaka som framhäver sina kristna värderingar på stora skyltar ut mot gatan. Det syns också på många fordon i trafiken, framför allt på minibussarna men även på vanliga privatbilar, för de har dekaler med klatschiga bibelcitat på fram- eller bakrutan. ”Only God knows”, ”Lion of Judah”, ”Lamb of God” – ja sådant och mycket annat kan man läsa på bilarna. Ett par andra indikatorer på graden av religiositet: Regeringen har ett helt departement dedikerat till religiösa frågor, Ministry of Religious Affairs, och den 18:e oktober är National Prayer Day, en nationell helgdag för bön och kontemplation. Som jag förstår det går detta ända tillbaks till David Livingstone. Hans tes var att kolonisationen vilade på två ben: handel och kristendom. Med hjälp av dessa två stöttepelare skulle civilisationen tas till Afrika. Sen dröjde det inte länge förrän engelska missionärer strömmade till kolonierna. Med allt gott de gjorde i form av att bygga sjukhus, skolor, barnhem och så vidare, var det inga problem att till på köpet sälja in Gud och Jesus till lokalbefolkningen. Evangeliet föll i särskild god jord här.

Fortsätt läsa ”En kristen nation”

Klimat- och miljöhelg

Klimat- och miljöhelg

I fredags var det som bekant global skolstrejk för klimatet. Greta Thunberg talade i New York och jag gissar att det var många aktioner runt om i Sverige också. Så även i viss utsträckning i barnens Lusaka-skola där många av lärarna hyser stor sympati för Gretas engagemang. I Stellas årskurs (sju) fick eleverna under varje lektion ägna sig åt, om inte strejk så i alla fall olika aktiviteter för att medvetande- och synliggöra klimatfrågan. De fick titta på olika Youtube-klipp med Greta, och de fick vara mer kreativa och skapa egna affischer med bäring på klimatet. Dessa sitter nu uppklistrade runt omkring i skolan. Även i Leos årskurs nio fick eleverna i viss utsträckning hålla på med sådant, men mer på frivillig basis. Sedan i lördags, den 21:a september, var det World Cleanup Day, något som måhända hamnade lite i skuggan av den föregående dagens klimataktivism. Här i Lusaka stod EU’s delegation som huvudsponsor av aktiviteterna, med stöd från de svenska, finska och tyska ambassaderna.

Fortsätt läsa ”Klimat- och miljöhelg”

Heta känslor i området

Heta känslor i området

Med jämna mellanrum blossar det upp utbrott av främlingsfientligt våld i Sydafrika. Väldigt många sydafrikaner lever fattigt och i utsatthet, och riktar återkommande sin ilska mot migranter från andra afrikanska länder som anses stjäla jobben – fast i själva verket är det så att dessa människor i många fall är driftiga och startar butiker, verkstäder och små affärsrörelser (och för all del, dealar med knark också), vilket sticker i ögonen på lokalbefolkningen. Sista tiden har våldet flammat upp igen med plundringar, nedbrända lokaler och en handfull dödsoffer som följd. I en del andra afrikanska länder låter man sig inte nöjas sig med att statsöverhuvudet fördömer våldet och på diplomatisk väg kräver att Sydafrika tar tag i saken med hårdhandskarna. Nä, man tar till gatorna istället och attackerar sydafrikanska intressen. Framför allt har det varit så i Nigeria senaste veckan, men även Zambia har fått sin beskärda del av svallande känslor och anti-sydafrikanska protestyttringar.

Fortsätt läsa ”Heta känslor i området”

Mealie-meal shocker

Mealie-meal shocker

Krigsrubriker i tidningen. Vad är det som har hänt? Jo priset på mealie-meal skenar! Då skakar nationen i sina grundvalar för vi talar om majsmjöl, den primära basfödan inte bara i Zambia utan i hela södra Afrika. Mealie kommer från det portugisiska ordet för majs, milho, eftersom det var portugiserna som först tog majsen till Afrika från Amerika. I det europeiska köket motsvaras mealie-meal närmast av polenta. Av detta rätt grova mjöl kokar man en gröt som har många olika namn. Häromkring kallas den nshima, och xima i Moçambique. Ibland kallas den pap eller mealie pap. Det som har hänt är att det varit dåliga skördar i år vilket minskar tillgången på majs. Av vad jag uppfattade från en talk show jag råkade höra på bilradion, har situationen tydligen förvärrats av att vissa återförsäljare har köpt upp stora delar av mealie meal-produktionen. Sen kan de sätta priserna lite hur de vill, och vreden är stor bland folket. Hur fult som helst…

Fortsätt läsa ”Mealie-meal shocker”

One Zambia, one nation

One Zambia, one nation

Jag erkänner att jag än så länge inte vet särskilt mycket om Zambia. Har inte hunnit göra läxan ännu, men ser fram mot att komma igång med faktainhämtningen och förkovra mig i allt som har med landet att göra. Vet iallafall att det finns några nationalparker i världsklass, som ändå är relativt okända i jämförelse med sådana som Kruger och Serengeti. Vet att gruvdriften är huvudnäringen, och att det kinesiska inflytandet är om möjligt ännu större än i Moçambique. Jag känner naturligtvis till landsfadern KK, Kenneth Kaunda, ännu i livet 95 år gammal. Han var president från självständigheten 1964 fram till 1991, och har sedan dess verkat och medlat i bakgrunden som ”grå eminens” under olika konflikter på den afrikanska kontinenten. Hans parti UNIP hade ”One Zambia, one nation” som motto för att ena befolkningen. När Felipe Nyusi installerades som president i Moçambique i januari 2015 (med mig i publiken) var nog Kaunda den på hedersläktaren som rev ner flest applåder. Han är fortfarande väldigt populär.

Fortsätt läsa ”One Zambia, one nation”

Efter Idai – Kenneth

Efter Idai – Kenneth

Så var det dags igen! Aldrig tidigare har Moçambique drabbats av två cykloner under samma säsong, men som om det inte räckte med Idai förra månaden slog Kenneth till i torsdags, den 25:e. Nu var det den nordligaste provinsen Cabo Delgado, gränsande till Tanzania, som stod i skottlinjen. Kenneth var minst lika stark som Idai och har skapat stor materiell förödelse, men orsakat förhållandevis få dödsfall än så länge. Cabo Delgado är mer glesbefolkat och mer höglänt än de områden där Idai drog fram, så befolkningen har större möjlighet att komma undan översvämningarna som följer av att regnet vräkt ner ända sen själva stormen passerade. Provinshuvudstaden Pemba var inte så hårt utsatt av själva cyklonen men står under vatten nu. Värst drabbades Quirimbas-arkipelagen, en kedja av små paradisöar en bit utanför kusten. Huvudön Ibo, av stort historiskt intresse som gammal handelsplats (Vasco da Gama var där 1502), inte minst för slavar, är mer eller mindre utplånad.

Fortsätt läsa ”Efter Idai – Kenneth”

En fika i Baixan

En fika i Baixan

I de katastrofdrabbade delarna av Moçambique  har den akut livräddande fasen avslutats sen en tid tillbaks. Vattnet har sjunkit undan så pass mycket att på vissa ställen börjar folk lämna sina uppsamlingsläger för att försöka återskapa något som liknar en vardag igen. Nu är det nya hotet sjukdomar som kolera och malaria. Läkare utan gränser tar emot över 200 kolerapatienter per dag, och flera har dött. På sikt hotar svält eftersom skördar och utsäde förstörts, men än så länge tycks distributionen av förnödenheter fungera. Tyvärr kommer anklagelser om att regeringspartiet Frelimo medvetet sinkat räddningsaktionerna, som koordineras av katastrofmyndigheten INGC, eftersom cyklonen härjade i en landsände där oppositionen av tradition är stark. Hur som helst är det förstås en enorm apparat med massor av folk och organisationer involverade. Siffror jag sett nämner ungefär 1000 experter på humanitär hjälp, 25 flygplan, 22 helikoptrar, 42 båtar, tre fregatter, 15 lastbilar och 17 drönare. Flygplanen har kommit från FN, Sydafrika, Tanzania, Angola, Marocko, Indien, Turkiet, Brasilien, Portugal, Frankrike, Italien, Österrike, Danmark, och så sent som idag kom det första planet från USAID (USA’s motsvarighet till Sida) fullastat med nödproviant – och fler är på väg. Härligt att se hur världen ställer upp! Den dagsaktuella siffran för omkomna är 598, men det kommer inte stanna där.

Fortsätt läsa ”En fika i Baixan”

Unidos por Beira

Unidos por Beira

Ja, förenade för Beira, staden som drabbades så hårt av cyklonen Idai, har varit mottot senaste veckan. Behoven är enorma i de drabbade områdena och hjälp strömmar till från alla håll. Jag kan inte hjälpa att tänka på hur lägligt katastrofen kommit för regeringspartiet Frelimo, vars förtroende förmodligen aldrig varit lägre. När nationen sluter sig samman och mobiliserar för att hjälpa sina utsatta bröder och systrar, glöms under detta viktiga valår åtminstone för en stund hur en elit av korrumperade politiker försatt landet på ruinens brant. FN och alla de andra stora spelarna i humanitära sammanhang är förstås på plats tillsammans med mängder av andra organisationer. Räddningsmanskap har kommit från Tanzania, Sydafrika och Indien. Alla gör så gott de kan, efter förmåga. Vår vän Marc som är landschef för en av de riktigt stora hjälporganisationerna, CARE International (rätt okända i Sverige dock), jobbar nästan dygnet runt och har fått ca 100 förfrågningar om intervjuer, ibland mitt i natten för att kunna vara med på primetime TV i USA. Medan bilder av helikoptrarna som plockar upp så många nödställda de kan från trädtopparna kablas ut över världen, görs ändå de största räddningsinsatserna av okända hjältar i det tysta: lokala människor i små fiskebåtar och kanoter som glider fram över det nya innanhav av Luxemburgs storlek som översvämningarna skapat.

Fortsätt läsa ”Unidos por Beira”

Cyklonen Idai

Cyklonen Idai

Kortfattat: Vi mår bra! Katastrofen utspelar sig 100 mil norr om oss. Men Idai är naturligtvis på var mans läppar. Många är oroliga för nära och kära som man inte får tag på i de drabbade områdena.

Moçambique har ett utsatt läge. Varje år vid den här tiden uppstår oväderssystem över kanalen mellan Moçambique och Madagaskar. Vissa växer till sig till orkanstyrka, eller cykloner som de kallas här nere. En del av dem drar in över land och skapar förödelse, och ungefär var tionde år smäller det till med en extra stark cyklon. Så folket har (tyvärr!) fått en del vana av sådana här skarpa lägen, och landet har viss beredskap genom katastrofmyndigheten INGC. Det hade gått ut varningar om Idais framfart, men det är ingen överdrift att säga att alla tagits på sängen av våldsamheten i den här stormen. Denna cyklonen tog också en märkliga bana. Det började redan för ett par veckor sen med hårda vindar och skyfall över Malawi, Zimbabwe och mellersta Moçambique. Hundratals människor omkom redan då i de efterföljande översvämningarna. Ovädret drog ut över Indiska Oceanen där den sedermera hämtade ny kraft, gjorde en oväntad u-sväng och svepte in över land igen i höjd med halvmiljonstaden Beira som pulvriserades nästan totalt.

Fortsätt läsa ”Cyklonen Idai”

Framtiden är här

Framtiden är här

Detta inlägg är mest tänkt som en snabb kommentar till ett annat inlägg som jag skrev i februari, om brobygget över Baia de Maputo – Maputobukten. Efter många förseningar och uppskjutna invigningsdatum öppnade bron äntligen för allmänheten i lördags, den 10:e november. Vi var själva i Sydafrika då så jag vet inte exakt vad som utspelade sig under invigningen, men jag läste att över 6,000 fordon passerade över bron det första dygnet. Det var lite vilda västern där uppe också: folk stannade bilarna trots att det är förbjudet, klängde själva på räckena eller satte sina barn på dem för att ta foton. Det dracks öl, vilket drivor av tomglas längs brokanten vittnade om. Polisen fick komma för att ”krascha” festen, de skrev böter och tog körkort på löpande band. Övervakningskamerorna är inte på plats ännu, men de kommer. Vägtullstationen finns dock redan, och överfarten kostar 160 MZN (ca 25 SEK) för en personbil enkel resa.

Fortsätt läsa ”Framtiden är här”

En bro in i framtiden

En bro in i framtiden

Något håller på att hända i Maputo. Något som inte bara kommer att förändra stadens silhuett för evigt, utan säkert också dess själ. Om det blir till det bättre, som de flesta tycks tro, återstår att se. Från stora delar av Maputos innerstad har man under ett drygt års tid kunnat se dem växa fram. De höga tornen som bär upp brospannet på hängbron som ska förbinda city med distriktet Katembe, på andra sidan bukten. Katembe räknas  förvisso som en del av stor-Maputo, men är som en annan värld. Att ta båten över dit är som att komma ut i en liten by på landsbygden. Gropiga jordvägar, butiker och barer i plåtskjul, hönor som flaxar omkring. Fattigt är det också. Många av gatubarnen som tigger längs Maputos större avenyer kommer därifrån. Men så finns ju stranden på Katembe också – ett populärt utflyktsmål på helgerna. Flera av er som läser detta har ju varit med oss dit, och ätit grillade räkor och sköljt ner dem med kall 2M-öl, på strandrestaurangen O Farol.

Fortsätt läsa ”En bro in i framtiden”

Vad som syns i statistiken: befolkningstillväxt och barnäktenskap

Vad som syns i statistiken: befolkningstillväxt och barnäktenskap

Det var ju folkräkning för ett halvår sen, som jag skrev om här.  Sent omsider har resultaten blivit sammanställda, och man vet nu att antalet invånare i landet då i Augusti 2017 var knappt 29 miljoner. I det digra materialet finns en del ganska överraskande siffror. Exempelvis är Maputo inte längre den största staden i Moçambique. Det visar sig att förstaden Matola, som mer än fördubblat sitt invånarantal det senaste decenniet, har vuxit förbi Maputo och numera är klart större. Det är ungefär som om Södertälje skulle ha gått om Stockholm. En annan bomb är att det finns 1,2 miljoner fler kvinnor än män i landet. Vad det överskottet kommer sig av har jag inte sett någon förklaring på. Jag trodde att kanske alla de moçambikier som arbetar i sydafrikanska gruvor inte var inkluderade, men nä – de ska vara medräknade. Och riktigt så många är de ändå inte.

Fortsätt läsa ”Vad som syns i statistiken: befolkningstillväxt och barnäktenskap”

Hotad endräkt?

Hotad endräkt?

Även om Moçambique har varit ett splittrat land, och under ett drygt decennium var plågat av ett blodigt inbördeskrig, är det rent politiska orsaker som legat till grund för konflikterna. Eller kanske snarare ekonomiska. Oppositionen i Renamo har egentligen inget eget partiprogram att komma med, utan tycker helt enkelt att det är deras tur att  håva in det de anser sig har rätt till. För så är det: den som har makten i landet har också kapitalet. Den politiska och militära eliten kan via allierade släktingar och bulvanbolag roffa åt sig lukrativa kontrakt inom snart sagt alla områden. Läste nyss en deprimerande rapport om alla Frelimo-toppar och generaler som skaffat sig ytterst värdefulla koncessioner inom gruvnäringen. Eller som när transportminister Mesquita lägger ut kontrakt på driften av de största hamnarna i landet på bolag som han själv och hans bror äger. Sådant agerande är legio. Inte konstigt att Renamo-ledaren Dhlakama tycker sig ha väntat länge nog, dryga 40 år, på att få vara med på festen som sker på folkets bekostnad.

Fortsätt läsa ”Hotad endräkt?”