Zambia var som bekant en brittisk koloni en gång i tiden. Vid självständigheten 1964 blev landet en republik och inträdde i det brittiska samväldet. Den brittiska monarken har dock aldrig varit statsöverhuvud i Zambia, som kung Charles III nu blivit i Kanada, Australien och ett tiotal andra samväldesländer. Av naturliga skäl finns det sen gammalt väldigt nära relationer mellan Zambia och Storbritannien. Brittiska diplomater har exempelvis CD1 på sina registreringsskyltar (Sverige har CD17). Nu efter drottning Elizabeths bortgång tycker jag ändå att reaktionerna varit förvånansvärt ljumna. Allmän flaggning på halv stång påbjöds från den 11:e september till och med idag, den 19:e, när drottningen begravs. Det verkar efterlevas generellt, som vid den svenskfinska ambassadbyggnaden på bilden längst upp.

Fortsätt läsa ”Landssorg? Nä, inte direkt”

Corona-utbrottet undgår inte något hörn av världen, ja kanske förutom Antarktis. Zambia är inte förskonat men än så länge lindrigt drabbat med tre bekräftade importfall. Sen spekuleras det naturligtvis i hur många oupptäckta fall det finns, framför allt med tanke på hur många kineser som är verksamma här. Men situationen präglar ändå tillvaron på ett markant sätt. Alla som anländer till flygplatsen feber-screenas och får fylla i en blankett om var man har varit. De som kommer från Corona-hotspots följs upp med dagliga telefonsamtal om hur man mår, och det är så de tre fallen upptäcktes. Sen bommade alla landets skolor och universitet igen förra veckan som en försiktighetsåtgärd. Barnens skola, AISL, håller stängt i sex veckor och ska öppna igen den 28/4, men vete tusan om jag tror på det. Under tiden fortsätter iallafall undervisningen online så förhoppningsvis ska inte eleverna missa något av kursplanen. Den viktigaste mötesplatsen för zambierna, kyrkorna, håller fortfarande öppna, men enligt vad vår hemhjälp Jane berättat har tiden man får spendera där för ”worshipping” begränsats. På radion pratas det mycket om Corona och hur man kan skydda sig själv genom att sköta hygienen. Utanför alla köpcenter, och vid ingången till alla butiker, finns det nu stationer där man kan sprita eller tvätta händerna. Än så länge är det ingen brist på vare sig toapapper eller handsprit eller paracetamol. Den rådande situationen har snarare öppnat upp nya affärsmöjligheter för driftiga personer…

Fortsätt läsa ”Corona-tider även i Zambia”

Nog för att religionen spelade en stor roll i Moçambique men zambierna tar det till en helt annan nivå. Här märks det på ett helt annat sätt i vardagslivet. Vi har flera skolor och college i vår del av Lusaka som framhäver sina kristna värderingar på stora skyltar ut mot gatan. Det syns också på många fordon i trafiken, framför allt på minibussarna men även på vanliga privatbilar, för de har dekaler med klatschiga bibelcitat på fram- eller bakrutan. ”Only God knows”, ”Lion of Judah”, ”Lamb of God” – ja sådant och mycket annat kan man läsa på bilarna. Ett par andra indikatorer på graden av religiositet: Regeringen har ett helt departement dedikerat till religiösa frågor, Ministry of Religious Affairs, och den 18:e oktober är National Prayer Day, en nationell helgdag för bön och kontemplation. Som jag förstår det går detta ända tillbaks till David Livingstone. Hans tes var att kolonisationen vilade på två ben: handel och kristendom. Med hjälp av dessa två stöttepelare skulle civilisationen tas till Afrika. Sen dröjde det inte länge förrän engelska missionärer strömmade till kolonierna. Med allt gott de gjorde i form av att bygga sjukhus, skolor, barnhem och så vidare, var det inga problem att till på köpet sälja in Gud och Jesus till lokalbefolkningen. Evangeliet föll i särskild god jord här.

Fortsätt läsa ”En kristen nation”

Med jämna mellanrum blossar det upp utbrott av främlingsfientligt våld i Sydafrika. Väldigt många sydafrikaner lever fattigt och i utsatthet, och riktar återkommande sin ilska mot migranter från andra afrikanska länder som anses stjäla jobben – fast i själva verket är det så att dessa människor i många fall är driftiga och startar butiker, verkstäder och små affärsrörelser (och för all del, dealar med knark också), vilket sticker i ögonen på lokalbefolkningen. Sista tiden har våldet flammat upp igen med plundringar, nedbrända lokaler och en handfull dödsoffer som följd. I en del andra afrikanska länder låter man sig inte nöjas sig med att statsöverhuvudet fördömer våldet och på diplomatisk väg kräver att Sydafrika tar tag i saken med hårdhandskarna. Nä, man tar till gatorna istället och attackerar sydafrikanska intressen. Framför allt har det varit så i Nigeria senaste veckan, men även Zambia har fått sin beskärda del av svallande känslor och anti-sydafrikanska protestyttringar.

Fortsätt läsa ”Heta känslor i området”

Jag erkänner att jag än så länge inte vet särskilt mycket om Zambia. Har inte hunnit göra läxan ännu, men ser fram mot att komma igång med faktainhämtningen och förkovra mig i allt som har med landet att göra. Vet iallafall att det finns några nationalparker i världsklass, som ändå är relativt okända i jämförelse med sådana som Kruger och Serengeti. Vet att gruvdriften är huvudnäringen, och att det kinesiska inflytandet är om möjligt ännu större än i Moçambique. Jag känner naturligtvis till landsfadern KK, Kenneth Kaunda, ännu i livet 95 år gammal. Han var president från självständigheten 1964 fram till 1991, och har sedan dess verkat och medlat i bakgrunden som ”grå eminens” under olika konflikter på den afrikanska kontinenten. Hans parti UNIP hade ”One Zambia, one nation” som motto för att ena befolkningen. När Felipe Nyusi installerades som president i Moçambique i januari 2015 (med mig i publiken) var nog Kaunda den på hedersläktaren som rev ner flest applåder. Han är fortfarande väldigt populär.

Fortsätt läsa ”One Zambia, one nation”

Detta inlägg är mest tänkt som en snabb kommentar till ett annat inlägg som jag skrev i februari, om brobygget över Baia de Maputo – Maputobukten. Efter många förseningar och uppskjutna invigningsdatum öppnade bron äntligen för allmänheten i lördags, den 10:e november. Vi var själva i Sydafrika då så jag vet inte exakt vad som utspelade sig under invigningen, men jag läste att över 6,000 fordon passerade över bron det första dygnet. Det var lite vilda västern där uppe också: folk stannade bilarna trots att det är förbjudet, klängde själva på räckena eller satte sina barn på dem för att ta foton. Det dracks öl, vilket drivor av tomglas längs brokanten vittnade om. Polisen fick komma för att ”krascha” festen, de skrev böter och tog körkort på löpande band. Övervakningskamerorna är inte på plats ännu, men de kommer. Vägtullstationen finns dock redan, och överfarten kostar 160 MZN (ca 25 SEK) för en personbil enkel resa.

Fortsätt läsa ”Framtiden är här”

Något håller på att hända i Maputo. Något som inte bara kommer att förändra stadens silhuett för evigt, utan säkert också dess själ. Om det blir till det bättre, som de flesta tycks tro, återstår att se. Från stora delar av Maputos innerstad har man under ett drygt års tid kunnat se dem växa fram. De höga tornen som bär upp brospannet på hängbron som ska förbinda city med distriktet Katembe, på andra sidan bukten. Katembe räknas  förvisso som en del av stor-Maputo, men är som en annan värld. Att ta båten över dit är som att komma ut i en liten by på landsbygden. Gropiga jordvägar, butiker och barer i plåtskjul, hönor som flaxar omkring. Fattigt är det också. Många av gatubarnen som tigger längs Maputos större avenyer kommer därifrån. Men så finns ju stranden på Katembe också – ett populärt utflyktsmål på helgerna. Flera av er som läser detta har ju varit med oss dit, och ätit grillade räkor och sköljt ner dem med kall 2M-öl, på strandrestaurangen O Farol.

Fortsätt läsa ”En bro in i framtiden”