En fika i Baixan

I de katastrofdrabbade delarna av Moçambique  har den akut livräddande fasen avslutats sen en tid tillbaks. Vattnet har sjunkit undan så pass mycket att på vissa ställen börjar folk lämna sina uppsamlingsläger för att försöka återskapa något som liknar en vardag igen. Nu är det nya hotet sjukdomar som kolera och malaria. Läkare utan gränser tar emot över 200 kolerapatienter per dag, och flera har dött. På sikt hotar svält eftersom skördar och utsäde förstörts, men än så länge tycks distributionen av förnödenheter fungera. Tyvärr kommer anklagelser om att regeringspartiet Frelimo medvetet sinkat räddningsaktionerna, som koordineras av katastrofmyndigheten INGC, eftersom cyklonen härjade i en landsände där oppositionen av tradition är stark. Hur som helst är det förstås en enorm apparat med massor av folk och organisationer involverade. Siffror jag sett nämner ungefär 1000 experter på humanitär hjälp, 25 flygplan, 22 helikoptrar, 42 båtar, tre fregatter, 15 lastbilar och 17 drönare. Flygplanen har kommit från FN, Sydafrika, Tanzania, Angola, Marocko, Indien, Turkiet, Brasilien, Portugal, Frankrike, Italien, Österrike, Danmark, och så sent som idag kom det första planet från USAID (USA’s motsvarighet till Sida) fullastat med nödproviant – och fler är på väg. Härligt att se hur världen ställer upp! Den dagsaktuella siffran för omkomna är 598, men det kommer inte stanna där.

I Maputo rullar livet på, även om vi till mans sänder tankar till alla de som nu lider och har det svårt. Hamnmagasinet där vi var och packade kläder, som jag skrev om i förra inlägget, ligger i nedre delen av Maputo, kallad Baixa. Här finns det ursprungliga Maputo, beläget runt hamnen och tågstationen, som präglas av ganska ruffiga kvarter, trånga gator och vackra men slitna gamla kolonialhus. En gång i tiden var det här stadens red light district, som ofta är fallet i en stads hamnkvarter, och viss dylik verksamhet fortgår ännu. Ni som har läst Henning Mankells fina roman Minnet av en smutsig ängel kanske minns hans skildring av sekelskiftets Maputo just häromkring. Den unga, fattiga kvinnan Hanna från Norrlands inland som mönstrar på som kocka på en timmerbåt från Sundsvall med destination Australien. Vid stoppet i Lourenço Marques (Maputo) rymmer hon skeppet och blir genom en ödets nyck ägarinna till en bordell – en blomstrande verksamhet som gör henne förmögen och respekterad. Den låg på Rua do Bagamoyo, en av de större gatorna i dessa gamla kvarter.

Men här, liksom redan har hänt i många andra nedgångna arbetar-stadsdelar i städer runt om i världen, syns begynnande tecken på upprustning och gentrifiering. För en tid sedan öppnade den snitsiga restaurangen Uptown Café mitt i området. Och nyligen slog trendiga Ficka upp portarna i närheten, som är av särskilt svenskintresse. Bakom stället står tvillingarna Filippa och Daniela Blom-Mondlane (eller AfroTwin F och AfroTwin D som är deras artistnamn) som sen tidigare är inblandade i stans mode- och musikscener. Deras mamma Ulrika är en vän till Karin sen gammalt, sen de bägge två jobbade för Afrikagrupperna i Maputo i början av tvåtusentalet. På sikt ska det bli galleri och livemusik i lokalen också.

Namnet Ficka är en avancerad, multi-lingvistisk ordlek som inte har något med en byxficka att göra. Det kommer av svenskans fika, det portugisiska verbet ficar som betyder typ ”stanna kvar”, och lokalspråket shangaan där verbet fika betyder anlända. Vi var ett gäng svenskar och åt lunch där för någon vecka sedan, och kunde njuta av fräsch, vällagad mat. Till kaffet serverades naturligtvis kanelbullar. Deras försök med äppelpaj hade dock inte blivit någon succé så den hade de redan slutat sälja vid vårt besök. Det finns nog ingen överhängande risk att Maputos Baixa-distrikt någonsin kommer förvandlas till en motsvarighet till ett stockholmskt SoFo, men i alla händelser mår området bra av lite nybyggaranda från kreativa entreprenörer ur den yngre generationen.