I samband med att vi hämtade Stella på ridlägret, som för övrigt hade varit hur lyckat som helst, påbörjade vi en roadtrip genom södra Afrika som ska vara i nästan två veckor. Efter en övernattning utanför Pretoria var det första delmålet Botswanas huvudstad Gaborone. Vi hade hört sägas att det egentligen inte finns så mycket att se där, vilket också visade sig vara sant, men jag känner att man inte riktigt varit i ett land om man inte varit i huvudstaden.
Så har barnen fått sommarlov, både till sorg och glädje. Nu ligger två månaders ledighet framför dem, åtminstone delvis fyllda med upplevelser och aktiviteter, samtidigt som många kompisar som redan nämnts flyttar från Maputo efter den här terminen. Avslutningen var en fin dag fylld med mycket sång (och många tårar) och förstås tal av rektor. För första gången på flera år fanns det dessutom elever, och inte mindre än tre stycken, som gick ut nian, som avtackades tillsammans med de som försvinner från skolan av andra orsaker.
Ja det är nu den tid på året när det i många Maputo-hem pågår febril aktivitet. Bohag packas ner, bilar annonseras ut till försäljning, avskedsmottagningar planeras. Det är expats som ska återvända till sina hemländer eller snurra vidare till någon ny postering någonstans i världen. Skandinaviska skolan är inte på något sätt något undantag, utan så vitt jag kan bedöma försvinner ungefär halva elevunderlaget efter den här terminen. Det kommer naturligtvis att märkas i höst, även om det förstås blir påfyllning med nya barn också.
Maputo har en rätt sjudande konstscen som vi kanske än så länge inte utforskat särskilt väl. Det finns några gallerier som visar spännande utställningar av framför allt en yngre generation konstnärer (se längre ner i inlägget), medan stadens konstbastion nummer ett är Museu Nacional de Arte. Idag skulle skolans lågstadieelever göra studiebesök där, och jag var inte sen att anmäla mig som volontär för att skjutsa barnen. Belägen i en vacker kolonialbyggnad på Avenida Ho Chi Min är dess utställningar uppdelade på två våningar. På översta våningen visas den permanenta utställningen, medan salen på gatuplanet just nu visade tavlor i ägo av Banco de Moçambique (landets Riksbank) som liksom nationen i stort fyller 40 år i år.
I år firar Moçambique 40 år av självständighet. Det svenska stödet har funnits med sedan dag ett… eller egentligen ännu längre, eftersom Sverige redan innan befrielsen från Portugal stödde FRELIMO-gerillan – som ju än idag sitter i regeringsställning. För att befästa de goda bilaterala relationerna mellan Sverige och Moçambique var ett statsbesök av biståndsminister Isabella Lövin inplanerat sedan länge, och igår 5/6 anlände hon och hennes stab. Under det här besöket ska dessutom ett nytt samarbetsavtal mellan länderna undertecknas, som drar upp riktlinjerna för det svenska engagemanget här i landet under den kommande femårsperioden. Sammanlagt 4,1 miljarder SEK handlar det om.
Precis som arrangörer gör i Europa för att skära kostnader, så finns det ett samarbete mellan musikfestivaler även här i södra Afrika. Under devisen ”The Firefest Route” samverkar sex festivaler i regionen för att utbyta artister och promota varandras kultur, så från sena april till tidiga juni rullar den här festival-expressen på mellan partners i Sydafrika, Zimbabwe, Swaziland, Moçambique och den lilla ön Réunion. För två helger sen gick AZGO-festivalen av stapeln här i Maputo, som vi dock hoppade över eftersom vi sedan tidigare hade bestämt att vi skulle åka till Bushfire i Swaziland. Bushfire lockar runt 20.000 besökare från fredag till söndag, och räknas som en av de största festivalerna i Afrika. Mums för en gammal Hultsfred- och Roskilde-räv som mig!
Örby - Maputo - Lusaka 