Botswana – nya perspektiv på safari

I samband med att vi hämtade Stella på ridlägret, som för övrigt hade varit hur lyckat som helst, påbörjade vi en roadtrip genom södra Afrika som ska vara i nästan två veckor. Efter en övernattning utanför Pretoria var det första delmålet Botswanas huvudstad Gaborone. Vi hade hört sägas att det egentligen inte finns så mycket att se där, vilket också visade sig vara sant, men jag känner att man inte riktigt varit i ett land om man inte varit i huvudstaden.

Gaborone är en modern stad, och blev inte huvudstad förrän 1969. Det är främst en plats för myndigheter och näringsliv… prydlig, välordnad, steril, och förbaskad tråkig. Där finns absolut ingenting av Maputos oborstade charm och folkliv. Vi frågade värdinnan på vårt guesthouse vad vi borde se av staden, varpå hon föreslog några olika köpcentra. På den nivån är det! Månbas Alpha-känslan späs på av att stadsdelarna har namn som Block 3, 4, 5 etc eller Extension 37, 38, 39… Nä snabbt vidare norrut.

Nästa anhalt var Francistown, där vi stannade över natt enbart för att inte få för långa körningar. Det är landets näst största stad, och även om det inte fanns några direkta sevärdheter så var det iallafall lite liv och rörelse. Vi fortsatte därefter mot Maun, som är ”porten” mot det enorma Okowango-deltat… världens största inlandsdelta. Det är en liten stad helt uppbyggd kring aktivitetsbaserad turism: firmor som fixar expeditioner in i deltat, safaris i den angränsande nationalparken Moremi, och liknande. Vi hade bestämt oss för att slå på stort och göra en entimmas flygtur över deltat, för att få se djurlivet i denna unika miljö från ovan.

Tidigt på morgonen lyfte vi med vår lilla Cessna, säkert rattad av vår pilot/guide Oli. Vad vi dock inte riktigt hade fattat är hur enormt stort det här området är, så vi hann inte mycket mer än att stryka längs ytterkanten av deltat innan det var dags att vända. Vi cruisade på 150 meters höjd och såg iallafall en del djur, mest bufflar och elefanter, men inte de riktigt massiva hjordar vi föreställt oss. En härlig och annorlunda upplevelse hur som helst.

I Maun försökte vi sen styra upp en utflykt med den traditionella kanoten mokoro, men det gick inte på så kort varsel. Dålig planering, för en gångs skull! På vårt hotell hamnade vi på kvällen på en uppvisning av lokala dansare. Stella var strong och fegade inte ur när hon blev uppbjuden att vara med på ett moment.

Sen styrde vi kosan mot Kasane, längst uppe i norra Botswana. På väg dit blev vi varse att man inte ens behöver bege sig in i någon park för att få se djurliv, utan det blev periodvis lite av safari vid vägkanten. Precis som vägskyltarna i Sverige varnar för älgar varnade de här för elefanter, och mycket riktigt dök det upp giraffer, zebror, elefanter, strutsar och antiloper här och där bredvid vägen. Efter en lång dagsetapp kom vi till slut fram till Kasane, som har samma funktion för nationalparken Chobe som Maun har för Okowango, dvs ett eldorado för lodger och olika slags arrangörer.

Parken har fått sitt namn efter floden Chobe, som är gräns mot Namibia. Här gjorde vi först en organiserad game drive i vår lodges regi på morgonen, vilket vi gjort flera gånger tidigare i Krugerparken. Vi kanske har blivit bortskämda vid det här laget, men den här safarituren var verkligen bortkastade pengar. Det finns förstås aldrig några garantier för vilka djur man får se, men det var nästan stendött nu… bara lite antiloper och giraffer fick vi se. Då var det att få salt i såren när andra berättade om de lejon och leoparder de sett dagen innan.

Nåväl, den största anledningen till att vi var här var för att få ännu ett perspektiv på safari, nämligen från floden, via en kryssning i solnedgången. Och det blev en desto större upplevelse! I sakta mak rörde vi oss upp och ner längs floden och fick ta del av hur djur- och fågellivet pågick under sen eftermiddag och skymning. Det absolut mäktigaste var en elefanthjord som valde att simma från strandbanken över till en ö mitt i floden, precis brevid vår båt. Några större elefanter i början och slutet, och småttingarna i mitten. De simmade på nästan helt under ytan, med bara snablarna stickande upp som snorklar. En helt fantastisk syn, och då kryllade det av båtar i varierande storlek runt omkring oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu styr vi vidare mot Zimbabwe. Få se om jag där får ett nytt tillskott till mitt nystartade index över fortkörningsavgifter… i Sydafrika kostade det ett rör med Pringles-chips att bli fångad av fartkameran, medan här i Botswana kostade samma förseelse 980 Pula (motsvarande 800 kr).