I gamla (h)julspår

I gamla (h)julspår

Vi går in på sista halvåret i Afrika. I sommar bär det av till Sverige igen. Så nu när vi har det sista jullovet här, kände vi att det var ett dags för ett återbesök i gamla hemlandet Moçambique. ”A walk down memory lane”, ”a blast from the past”, eller hur man nu säger? Vi flög till Johannesburg, hyrde en bil och körde till Nelspruit  (eller Mbombela som stan är omdöpt till, i enlighet med regeringens process att göra upp med sitt apartheid-förflutna). Vi tog in några dagar på vårt gamla favoritställe Seringa, och det var så trevligt att träffa värdparet Roger och Cecilia igen. Sen körde vi vidare till Maputo och som vi misstänkte var det lite krångligare att ta en hyrbil över gränsen än vår egen CD-reggade bil. Men igenom kom vi till slut.

Fortsätt läsa ”I gamla (h)julspår”
Från Leopards Hill till Leopards Rock

Från Leopards Hill till Leopards Rock

Leopards Hill är ett område i Lusaka. Inte riktigt där vi bor, men där barnens skola ligger. Vi bor däremot längs Leopards Hill Road som leder dit. I Zimbabwe finns ett legendariskt kolonialhotell, högt upp i bergen utanför staden Mutare, med liknande namn, Leopard Rock. Bägge platserna har förstås fått sina namn av att det förr i tiden var vanligt att se leoparder där. Hotellets ”claim to fame” är att drottning Elizabeth (Queen Mother) besökte det på femtiotalet med sin dotter, prinsessan Margaret, och var alldeles begeistrad. Hotellet har överlevt såväl revolutioner som pandemier och är fortfarande i full gång. Nu när vi hade höstlov ställde vi in siktet på Zimbabwes ”Eastern highlands” igen, med Leopard Rock som slutmål. Vi har varit i en annan del av dessa högländer tidigare, i Chimanimani lite längre söderut, och längtade efter de vackra vyerna igen.

Fortsätt läsa ”Från Leopards Hill till Leopards Rock”

Vita stränder och trånga gränder

Vita stränder och trånga gränder

Så blev det jullov igen och precis som 2020 sammanföll det med en ny Coronavåg. Den gången reste vi i ett Sydafrika som delvis stängde ner, och vi kände viss stress över att landet skulle gå in i en total lockdown och stänga flygplatserna. I år hade vi bestämt oss för att besöka Zanzibar i ett Tanzania med en helt annan inställning till Covid-hantering. När pandemin tog fart levde förre presidenten John Magufuli i total förnekelse. Han förbjöd publicering av data och rapporter om sjukdomen. Han menade att böner och örtmediciner hade räddat Tanzania från Covid-19 – medan viruset i själva verket spreds som en löpeld. I mars i år avled Magufuli efter en tids sjukdom. Officiell dödsorsak har inte angetts men många tror att det var Covid. Den nya presidenten Samia Suluhu Hassan är inte lika faktaresistent utan har infört en del restriktioner, dock utan att i högre grad störa den viktiga turistnäringen. Uppvisande av negativt PCR-test krävs visserligen vid inresa, men sen är det öppna dörrar. Ingen karantän. Inga vaccinpass behöver visas. Munskydd såg vi knappt på hela tiden. Därför var det relativt mycket turister i rörelse på Zanzibar, framför allt från öststaterna märkte vi.

Fortsätt läsa ”Vita stränder och trånga gränder”

FLASH: Fräsch fru fyller femtio – firar fett, flyger förbi fallen

FLASH: Fräsch fru fyller femtio – firar fett, flyger förbi fallen

Så var dagen Karin sett fram mot med skräckblandad förtjusning kommen. Femtioårsdagen! Vi ville förstås göra något minnesvärt av tillfället, och eftersom dagen råkade ligga på ett skollov tillät det oss att göra en längre resa. Vi och goda vännerna familjen Viner ställde kosan mot Livingstone där vi bokat in oss tre nätter på Sindabezi, en liten eco-lodge på en egen ö i Zambezi-floden. Vilket innebar båttransfer så fort vi skulle göra aktiviteter på fastlandet. Fast mesta tiden spenderade vi ändå med ”chill” på vår ö som vi hade helt för oss själva

Fortsätt läsa ”FLASH: Fräsch fru fyller femtio – firar fett, flyger förbi fallen”

Nytt år, nya tag

Nytt år, nya tag

Så gick det två månader sen det förra inlägget. Ber om ursäkt för det till er fåtalet som fortfarande hänger med här! Men se det som ett tecken på det rätt så isolerade och innehållslösa liv vi levt de senaste månaderna. Under senhösten har Coronan hållit sig på en relativt låg och stabil nivå i Zambia, men vårt sociala liv har ändå varit ganska begränsat. Vi har umgåtts med de andra svenskfamiljerna men i rätt små grupper. Inga större tillställningar. Lucia exempelvis, som brukar vara ett av årets största diplomatmingel, var nu senast en nedtonad tillställning med enbart de svenska utsända på ambassaden med familjer. Sista veckorna har dock ”andra vågen” av pandemin tagit en ny vändning till det sämre, nu sprids det som en löpeld. Härom veckan testades kanske ett par hundra personer positivt dagligen, medan de senaste dygnen handlar det om drygt tusen per dag. Nu hör vi även om fler och fler från ”våra” expat-kretsar som är smittade, så det handlar alltså inte bara om lokalbefolkning i utsatta, trångbodda områden längre. Vi får ser vad det här innebär i form av ökade restriktioner, men vi håller tummarna för att skolorna inte behöver gå över till distansundervisning igen när vårterminen börjar (det är jullov i en vecka till). Eller att vi gud förbjude återigen blir hemförlovade till Sverige. Men sådana scenarion finns absolut på kartan.

Fortsätt läsa ”Nytt år, nya tag”

Norrut, mot fronten

Norrut, mot fronten

Barnen hann inte vara tillbaks på campus mer än en dryg vecka innan det blev dags för en veckas höstlov. Då hade vi bestämt med två andra svenskfamiljer, Viners och Hertels, att vi tillsammans skulle dra iväg till ett nytt väderstreck, nordost. Slutmålet var Kapishya Hot Springs, 80 mil från Lusaka, en resort där det som namnet antyder finns en het källa. För att bryta upp resan stannade vi några dagar i ett vackert naturområde som heter Mutinondo, känt för sina inselbergs (”sockertoppsberg”). Sammantaget var resan så späckad av både naturupplevelser och platser av historisk betydelse så jag är rädd för att det här kan bli ett riktigt långt inlägg…

Fortsätt läsa ”Norrut, mot fronten”

Victoriafallen – fake news?

Victoriafallen – fake news?

Så är vi komna ungefär halvvägs genom jullovet, som i mitt tycke är onödigt långt här. En dryg månad ska fyllas med vettiga och stimulerande aktiviteter så att barnens tillvaro inte degenererar till ett överdoserande av passivt skärmande. Vi har nog redan misslyckats på den fronten, kan jag känna, men vi gör så gott vi kan. Hur som helst, dagen efter att skolan slutade drog vi i alla fall iväg med siktet inställt på Namibia, en 250-milafärd som korta bitar även tog oss igenom Botswana och Zimbabwe. Länderna ligger tätt kring Zambias sydvästra hörn. Vi började med några dagar i Livingstone, staden som ligger på den zambiska sidan av Victoriafallen. Nu har jag förstått att bilder på ett uttorkat vattenfall har florerat i pressen både i Sverige och annorstädes, och har använts som slagträ i klimatdebatten. Så hur ligger det till med det, egentligen? Ja, titta på bilderna som kommer här under, jämför dem och bedöm själva…

Fortsätt läsa ”Victoriafallen – fake news?”

Nästa anhalt: Lusaka

Nästa anhalt: Lusaka

Nu har jag hållit er på halster lite väl länge Jag kan börja med att konstatera att jag inte var helt sanningsenlig i mitt förra inägg. Det var ju inte riktigt ”punkt” då, utan snarare ett komma, eller kanske ett semikolon? För efter ett väl förrättat sommarlov i Sverige återvände vi till Maputo i slutet av juli. Detta för att packa ihop vårt bohag i en container för vidare leverans till Lusaka. När detta var klart efter ett par dagar satte vi oss i bilen för att själva köra till Zambia. Det går att göra med ett par övernattningar om man står på ordentligt och tar närmsta vägen genom Zimbabwe. Vi valde dock att ta det lugnare och köra upp längs Moçambiques kust och göra strandhugg på några gamla favoritställen i Zavora, Vilanculos och Inhassoro.

Fortsätt läsa ”Nästa anhalt: Lusaka”

Internationella familjen

Internationella familjen

Den gångna veckan blev Stella och jag lämnade ensamma. Karin for iväg till Lusaka på så kallad LIA-resa (Lärande i Arbetet), vilket är en förberedelseresa inför kommande stationering. Så därmed är det alltså offentligt: att Zambia blir vårt nästa hemland från och med i augusti – vilket förvisso en del av er som följer bloggen redan fått höra på olika vägar. Det känns fantastiskt att få fortsätta ännu några år utomlands eftersom vi inte på något sätt känner oss färdiga med Afrika. Alla, inklusive barnen, är mycket peppade. På den här LIA-resan fick Karin chans att träffa blivande kollegor och få inblick i arbetet som bedrivs på svenska ambassaden där, plus att leta hus och besöka barnens blivande skola, AISL (American International School of Lusaka).

Fortsätt läsa ”Internationella familjen”

Route 62

Route 62

Jag har sagt det förr och säger det igen: Sydafrika är ett magnifikt land att semestra i! Jag vet att ryggmärgsreflexen hos många svenskar är att associera landet med våld och fattigdom, men som turist löper man inga större risker om man bara packar ned det sunda förnuftet i resväskan och lägger ner ett uns av säkerhetstänk i bakfickan. Nu hade vi sportlov (eller ”mid term break” som skolan kallar det) och vi styrde kosan till Sydafrika än en gång. Vi flög till Port Elizabeth där vi hämtade ut en hyrbil, och under fem dagar bilade vi mot ”the Mother City”, Kapstaden, där vi stannade tre dagar på slutet. Rutten tog oss till en början längs med den berömda kustvägen Garden Route, men efter ett tag lämnade vi den och vek av inåt landet där vi slog in på den lite mindre kända Route 62.

Fortsätt läsa ”Route 62”

Åka skidor i Afrika

Åka skidor i Afrika

I början på sommarlovet gjorde vi precis som våra tidigare år i Moçambique, nämligen en lite längre bilsemester i regionen. Vi hade två mål den här gången, dels att se mer av Johannesburg än flygplatsen där vi mellanlandat så många gånger, men innan dess att åka skidor i Lesotho. För där ligger Afriski, en av två anläggningar för utförsåkning i Afrika söder om Sahara (den andra är Tiffindell i Sydafrika). Jag och barnen hämtade upp Karin på jobbet när vi drog iväg en tisdagseftermiddag, och vi hann en bit in i Swaziland innan vi stannade för natten. Vi fortsatte dagen efter 50 mil till den lilla sydafrikanska staden Clarens, nära gränsen till Lesotho. Clarens, som vi har kört igenom en gång tidigare, är känd som en plats dit konstnärer och bohemer dras, och det finns oproportionellt många gallerier där. Det ligger ganska högt också, vilket borgade för kyliga nätter på vårt pensionat, givet hur dåligt isolerade husen generellt är i Sydafrika och bristen på central uppvärmning. Men med en sprakande brasa i öppna spisen på vårt rum och elektriska filtar i sängarna klarade vi oss rätt bra trots allt.

Fortsätt läsa ”Åka skidor i Afrika”

Feliz Natal i KwaZulu-Natal

Feliz Natal i KwaZulu-Natal

Feliz Natal = God Jul på portugisiska.
KwaZulu-Natal = Provins i Sydafrika, rakt söder om Moçambique.

Ja det slumpade sig som så att vi hade bestämt oss för att förlägga två veckor av jullovet just i denna sydafrikanska provins. Det är en del av landet som vi inte alls har besökt tidigare, trots att det gränsar till Moçambique i söder, men det visade sig finnas så mycket vacker natur där att vi redan längtar tillbaks.  Problemet är bara att komma åt det, då det är betydligt längre bort än där vi brukar vara runt staden Nelspruit och Krugerparken. Det behövs en längre ledighet än en långhelg. Men efter att ha vinkat av våra vänner Helena och Erik med familj som hälsade på i början av jullovet, så packade vi bilen och rullade iväg söderut.

Fortsätt läsa ”Feliz Natal i KwaZulu-Natal”

Benguerra

Benguerra

Det här gången ska det handla om vårt höstlov. Men det skulle nästan lika gärna kunna vara en fortsättning på det förra inläggets oturstema. Vår destination på lovet var staden Vilanculos, belägen i turistprovinsen framför andra, Inhambane, där populära stränder som Zavora, Tofo och Barra ligger på rad. Dessutom är Vilanculos porten till Bazaruto-arkipelagen på vars öar de kanske allra finaste stränderna finns. Vi var i Vilanculos förra höstlovet också och då körde vi de 70 milen upp, vilket vi hade tänkt bespara oss denna gången genom att flyga inrikes med ”landets stolthet”, flygbolaget LAM (de kallar sig själva comphania de bandeira – flaggbärarbolaget). Men så är det ju inte i verkligheten. De har blivit något av ett stående skämt och i folkmun står LAM för Late And Maybe eller Lost Around Mozambique. LAM är ett av många förlusttyngda statliga bolag som än mer dränerar den redan tömda statskassan, och de är notoriskt opålitliga med förseningar, inställda plan och genom att omdirigera flighter och lägga in oannonserade mellanlandningar. Till stor skada förstås för både näringslivet och aktörer inom turistindustrin.

Fortsätt läsa ”Benguerra”

Gorongosa t.o.r.

Gorongosa t.o.r.

Det har blivit en tradition för oss att inleda sommarlovet med att resa en 10-12 dagar i regionen. För två år sedan bilade vi till Botswana och vidare till de episka Victoria-fallen. Förra året flög vi upp till landets kulturminnesmärkta gamla huvudstad Ilha de Moçambique. Nu kände vi att det var dags att plocka fram bilen igen för en rejäl långkörare längs vad som delvis visade sig vara chockerande dåliga vägar. Målet denna gången var Gorongosa, den forna kronjuvelen bland nationalparkerna i Moçambique. På sextiotalet var parken ett väldigt populärt resmål för portugisiska kolonisatörer och rika rhodesier. Under inbördeskriget (76-92) som följde efter självständigheten från Portugal sköts emellertid större delen av djurpopulationerna bort; elefanterna jagades för sitt elfenben som kunde bytas mot vapen, medan andra djur dödades för att ätas upp. Även efter fredsavtalet -92 fortsatte oreglerad troféjakt under några år. Det beräknas att 90-95% av djuren hade försvunnit då. Sen 2004 har dock den amerikanske filantropen Greg Carr via sin stiftelse investerat många miljoner dollar för att i samarbete med staten återupprätta Gorongosas forna glans och verka för en hållbar turism där. Djurpopulationerna har sakta men säkert ökat, och den portugisiska hotellkedjan Montebelo driver en lodge och safariverksamhet inom parkens gränser. Man får ännu inte köra själv där inne då vissa elefanter fortfarande har aggressivt beteende, eftersom de ännu bär på minnen från krigets hemskheter. En elefant glömmer aldrig. Fortsätt läsa ”Gorongosa t.o.r.”