Nytt år, nya tag

Så gick det två månader sen det förra inlägget. Ber om ursäkt för det till er fåtalet som fortfarande hänger med här! Men se det som ett tecken på det rätt så isolerade och innehållslösa liv vi levt de senaste månaderna. Under senhösten har Coronan hållit sig på en relativt låg och stabil nivå i Zambia, men vårt sociala liv har ändå varit ganska begränsat. Vi har umgåtts med de andra svenskfamiljerna men i rätt små grupper. Inga större tillställningar. Lucia exempelvis, som brukar vara ett av årets största diplomatmingel, var nu senast en nedtonad tillställning med enbart de svenska utsända på ambassaden med familjer. Sista veckorna har dock ”andra vågen” av pandemin tagit en ny vändning till det sämre, nu sprids det som en löpeld. Härom veckan testades kanske ett par hundra personer positivt dagligen, medan de senaste dygnen handlar det om drygt tusen per dag. Nu hör vi även om fler och fler från ”våra” expat-kretsar som är smittade, så det handlar alltså inte bara om lokalbefolkning i utsatta, trångbodda områden längre. Vi får ser vad det här innebär i form av ökade restriktioner, men vi håller tummarna för att skolorna inte behöver gå över till distansundervisning igen när vårterminen börjar (det är jullov i en vecka till). Eller att vi gud förbjude återigen blir hemförlovade till Sverige. Men sådana scenarion finns absolut på kartan.

Efter moget övervägande bestämde vi oss för att inte åka till Sverige nu på jullovet som vi annars oftast gör. Åtminstone jag och barnen. Istället blev det två veckor i Sydafrika, delvis en repris på vår resa över jul och nyår 2017 som jag skrev om i ett gammalt inlägg. Men det var nära att jag inte kom iväg, Fyra dagar innan avresa drabbades jag av magsjukan från helvetet. Kvällen innan vi skulle åka låg jag för andra gången på sjukhus med dropp mot uttorkning, men dagen efter satt jag där på flyget iallafall. Antibiotikan hade börjat kicka in och ett par ”stoppande piller” gjorde susen. Första anhalten var lodgen Seringa utanför Nelspruit där vi var många gånger under åren i Moçambique. Härligt att träffa värdparet Roger och Cecilia igen, och alla deras hundar förstås. Flera gamla veteraner men någon ny också. Där blev det även kärt återseende med familjen Nosbach, goda vänner från Maputo, som vi skulle fira jul med. Tyvärr var det den pappan, Marcs, tur att bli dålig då vilket la lite sordin på stämningen. Men vi hann med en massa shopping och en dagstur in i Krugerparken, två aktiviteter som bägge var högt emotsedda.

Sen körde vi vidare mot Drakensbergen medan Nosbachs flög till Kapstaden. Dessa berg förtrollade oss då för tre år sen och vi har velat tillbaks allt sedan dess. Vi började med fyra nätter på Cathedral Peak, ett resort-hotell med hundraåriga anor. Det är inriktat både på avkoppling och fysiska aktiviteter så det blev lika delar av att läsa böcker och att ligga vid poolen, som att fotvandra i storslagen natur och att spela badminton, minigolf och pingis. För mig handlade det dessutom om att äta ikapp efter magsjukan, något som det gavs rika möjligheter till med deras dignande bufféer. Ett streck i räkningen var dock att efter andra dagen där införde Sydafrikas president Ramaphosa hårdare Covid-restriktioner i landet, vilket innefattade förbud mot alkoholförsäljning. Så sista middagarna blev lite snöpligt torrlagda, men för ett gott ändamål fick man trösta sig med.

Sista anhalten blev den korta bilturen till lodgen Montusi, något längre norrut i bergskedjan. Det var höjdpunkten på förra resan i regionen men blev kanske inte samma succé denna gången. Visst, det är fortfarande ett fantastiskt vackert ställe, men dels regnade det nästan hela tiden så vi fick mest hålla oss inomhus, och dels är det inte riktigt lika festligt att äta goda supéer med läsk i glasen som att få ett glas fylligt sydafrikanskt vin till maten.

Om det var lite bekymmer för mig att komma iväg, blev det samma sak vid hemresan. Vi sov sista natten på ett flygplatshotell i Johannesburg och samma eftermiddag tog vi PCR-tester på en mobil testplats utanför flygplatsen. När vi skulle hämta provresultaten följande morgon fick Karin och barnen sina, men mitt test var fortfarande inte färdiganalyserat. Tiden gick, vår avgång var klockan 12. Jag började ställa in mig på att tvingas stanna kvar eftersom man inte får boarda utan intyg på negativt test. Till slut, 10:45, fick jag äntligen mitt svar och då blev det världens rusch, men vi hann med planet svettiga och uppstressade.

Så nu ber jag att få önska god fortsättning och att 2021 iallafall blir lite bättre än 2020!