I utkanten av centrala Maputo, inte mer än kanske en kvart med bil från där vi bor, ligger en relativt liten stadsdel – eller bairro –  med oerhört stor betydelse för det fria Moçambiques uppkomst: Mafalala. Ett väl definierat område på ett par kvadratkilometer med drygt 20,000 invånare, inramad av några större avenyer, vars symbolvärde inte är fel att jämföra med Sowetos i Sydafrika, eller varför inte Harlems i New York. Till Mafalala förvisades lokalbefolkningen när portugiserna påbörjade omdaningen av dåvarande Lourenço Marques centrala delar, som kom att kallas cidade de cemento – cementstaden – med moderna höghus och breda avenyer. I Mafalala fick man hålla tillgodo med byggnadsmaterial som korrugerad plåt samt strå, vass, och trä. Mer permanenta material som sten och cement var förbjudet – en noga uttänkt strategi av kolonisatörerna för att invånarna där skulle vara lätta att ånyo förflytta i takt med att cementstaden växte. Den här typen av område med temporär bebyggelse fick namnet cidade de caniço (caniço = strå, vass), typ det som kallas township, favela eller rätt och slätt slum på andra språk. Precis som i Sydafrika under apartheid fick inte de svarta korsa den osynliga gränsen och komma in i de vitas cementstad, om de inte först visade sin duglighet genom att klara av prov i att tala portugisiska, äta som en portugis och klä sig som en europé. Kristen skulle man naturligtvis vara också. Då hade man blivit assimilerad, då var man godkänd.

Fortsätt läsa ”Mafalala – Maputos Soweto”