Vad har dessa två, diametralt motsatta statsmän gemensamt? Ni gamla afrikagrupp:are och forumsyd:are och andra afrikavänner som läser detta vet säkert svaret, annars kommer det längre ner.
Jag tänkte berätta lite mer om vår nya hemstad i det här inlägget. Karin jobbade ju här 2000-01 och jag spenderade större delen av mina semestrar här under den perioden. En hel del är sig likt, men mycket har också förändrats sen dess.
…sen kommer ingenting, sen kommer allt på en gång. Det är lite så det känns nu. Vill man få någon form av tjänst utförd här, är det bäst att vara utrustad med gott tålamod, oavsett om det gäller i kontakter med myndigheter eller företag.
Skandinaviska skolan i Maputo har funnits i många år. Tidigare har den varit helsvensk, men nu går det även några norska barn där. Skolan följer svensk läroplan, och lärarna är svenska eller norska medan de flesta fritidsledarna är lokala som dock pratar svenska på någon nivå. Där finns helt fantastiska faciliteter med pool, tennisbana, kojor, klätterträd, och massor av lek- och sportredskap att låna.
Redan vår första vecka gick Leo och Stella dit, eftersom fritids var öppet. Det var ett bra sätt att känna in skolan, träffa personalen i lugn och ro, och lära känna de barn som var där då.
När vi vaknade upp till vår första morgon i Maputo, råkade det även vara Leos nioårsdag. Även om det blev presentutdelning på hotellrummet, och lunch på expat-favoriten Mundos med brownie till efterrätt, blev det nog inte någon av hans roligare födelsedagar. Detta eftersom vi var tvungna att hasta runt på en rad olika ärenden under dagens lopp.
Dags då för sista etappen. Upp tidigt den 7/8 för förmiddagsflighten TAP281 till Maputo. Vid incheckningen får vi kallduschen: planet är 3,5 timmar försenat! Ingen orsak anges, men ryktesvägen hör vi att anledningen kan vara att TAP drabbats av punktstrejker bland både kabin- och markpersonalen (något som det påstås hållas tyst om av PR-mässiga skäl). Konsekvensen blir hur som helst att vi kommer landa ca. 00:30 lokal tid, vilket blir problem eftersom hotellet vi ska bo på första nätterna bara har transferservice till 22. Men ett par telefonsamtal senare har Karin fixat det, dock mot en saftig extra avgift.
Vill man flyga direkt från Europa till Maputo finns bara ett alternativ, med portugisiska TAP. Det ligger liksom i sakens natur att den forna kolonialmakten Portugal upprätthåller nära förbindelser med sina gamla kolonier som Moçambique och Angola. Eftersom vi ändå skulle mellanlanda i Lissabon valde vi att få en mjukstart på utlandsäventyret genom att ta en semestervecka här, i en hyrd lägenhet i Oeiras mittemellan Lissabon och Cascais. Jag uppehåller mig inte alltför länge vid det, eftersom syftet med bloggen trots allt är att dela med oss av den nya tillvaron i Moçambique, men det blev en skön blandning av strandliv och mer eller mindre kulturella utflykter.
Samma taxichaffis dök som avtalat upp för att köra oss från hotellet till Arlanda, varpå Stockholm city samt norrgående E4’ans omgivningar snart susade förbi för sista gången på länge. Där vid Kista-avfarten skymtade jag taket på min arbetsplats, där några tappra själar i teamet antagligen kämpade i den obefintliga ventilationen på vårt översta våningsplan. Sorry kära kollegor… inte avundsjuk!
Jag har naturligtvis aldrig varit gravid, men processen vi gått igenom det senaste halvåret känns som ett kollektivt havandeskap. Från glädjebeskedet över att Karin fått den efterlängtade tjänsten på ambassaden i Maputo, till de senaste veckornas tilltagande rastlöshet i väntan på förlossningen/avfärden. Och däremellan alla tvära känslomässiga kast… ena stunden peppen över det stundande äventyret, vilket snabbt kunde glida över i nojjig oro över att någon praktisk detalj missats.
Örby - Maputo - Lusaka 