Det lackar mot jul och livet går på högvarv. I skolan är det hektiskt med prov och inlämningsuppgifter som ska vara klara innan jullovet. Leo har fullt upp med att skicka in ansökningar till olika universitet. Just nu är det julmarknader på löpande band, och äntligen har vi börjat få lite besökare efter att alla pandemirestriktioner upphört!
Nu är det den tiden på året igen. Ett läsår går mot sitt slut och eleverna är i full färd med att skriva sina ”final exams”. Vi föräldrar matas med information om universitetsansökningar för Leo som går i grade 11, motsvarande 2:a ring i svenskt gymnasium. Det känns stort men lite läskigt att hans skolgång är över om bara ett år. I många hus packas det nu, jobbkontrakt har tagit slut och det är dags att rotera vidare någonstans i världen. På mail och i Facebook-grupper läggs det ut försäljningslistor med bilar och bohag som ska avyttras i samband med flytten. Ikea-möbler är väldigt populära och går som smör i solsken. Nästa år är det vår tur…
Jag minns inte när vi senast var på en kräftskiva? Många år sedan är det hur som helst. Tack vare goda vännerna Magnus och Maria blev det i alla fall äntligen tillfälle att slurpa i sig kräftor förra helgen. Nästan hela svenskkolonin (närmare trettio personer inklusive barn) hade då bokat in sig på Lake Kariba Inns, en resort vackert belägen vid ”världens största konstgjorda sjö”, Karibadammen. Sjön uppstod, som jag skrivit om tidigare, genom att Zambezifloden dämdes upp när vattenkraftverket byggdes 1955-59. I sjön odlas det mycket fisk, och även kräftor (den australiska varianten Red Claw Crayfish) finns inplanterat sen början av tvåtusentalet.
Alla som kunde fira en Valborg som vanligt räcker upp en hand! Inte så många misstänker jag? I Lusaka hålls av tradition en Valborgsceremoni på den gamla svenska skolan. Förra året tror jag det blev inställt – vi var ju hur som helst hemförlovade till Sverige då. Men i år var det dags igen, och de intresserade var inte fler än att det gick att hålla god distans så här i pandemitider. Det var en gråkulen kväll, precis som man minns sin barndoms Valborgsmässoeldar. Regnsäsongen är ju över sen en dryg månad, men typiskt nog kom det lite stänk i alla fall. Blixtarna som lyste upp kvällshimlen i fonden kom som tur var aldrig riktigt nära. Det tändes ett bål, ambassadör Anna Maj höll tal och en brassorkester under ledning av skolans föreståndare Yngve spelade medan den lilla kören sjöng vårsånger – lite paradoxalt nu när vintern är på väg här. Till det kunde vi äta grillkorv och halsa det lokala ölet Mosi. Hur trevligt som helst!
Fortsätt läsa ”Valborg och andra begränsade festligheter”
Så var dagen Karin sett fram mot med skräckblandad förtjusning kommen. Femtioårsdagen! Vi ville förstås göra något minnesvärt av tillfället, och eftersom dagen råkade ligga på ett skollov tillät det oss att göra en längre resa. Vi och goda vännerna familjen Viner ställde kosan mot Livingstone där vi bokat in oss tre nätter på Sindabezi, en liten eco-lodge på en egen ö i Zambezi-floden. Vilket innebar båttransfer så fort vi skulle göra aktiviteter på fastlandet. Fast mesta tiden spenderade vi ändå med ”chill” på vår ö som vi hade helt för oss själva
Fortsätt läsa ”FLASH: Fräsch fru fyller femtio – firar fett, flyger förbi fallen”
Precis som i Maputo är Lucia den största svenska manifestationen under året. Ja det är till och med större än Nationaldagen. För Nationaldagar har ju alla länder, men Lucia är något unikt svenskt. Då bjuds det på mottagning i ambassadörens residens för uppemot 500 personer. Naturligtvis är alla svenskar i landet inbjudna, och därutöver massor av diplomater, regeringsföreträdare, folk från partnerorganisationer och andra vars närvaro på något sätt gagnar svenska intressen. Ännu har det dock inte gått lika långt som i Maputo där det fina Luciafirandet sista åren förvandlades till ett reklamjippo för svenskt näringsliv med affischer, banderoller och liknande. Kvällen inleddes med tal av vår svenska ambassadör Anna-Maj och därefter kom det traditionsenliga Luciatåget, som blev riktigt stort med ungefär 45 deltagare. Att Stella skulle vara med var nog ingen högoddsare, men även jag och Leo deltog för att få upp den manliga headcounten. Vi hann med ett par repetitioner innan Lucia så vi fick till sjungandet riktigt bra, fast jag (och många andra) tog till det gamla fusktricket med att ha texterna på ljusmanschetten.
Zambia må sakna kustlinje, men vacker och vild natur finns det likväl gott om. Landet inhyser exempelvis inte mindre än 20 nationalparker. Flera av dem underhålls dock inte och saknar infrastruktur, medan några andra appellerar främst till de som har specialintresse för sådant som fågelskådning eller fiske. Till syvende och sist finns det tre parker som erbjuder klassiska safaris med stor chans att se ett rikt djurliv: South Luangwa, Kafue och Lower Zambezi. Den sistnämnda är den som ligger bäst till från ett Lusaka-perspektiv och man når den på ca tre timmars körning. Den gångna helgen hade familjen Sverkén, som tagit oss under sina vingars skugga, bjudit in oss att hänga med dit, så vi drog i väg i fredags eftermiddag direkt efter att skolan slutade kl 13. Vi hade hyrt ett enormt privathus, Muchichili Safari House, enastående vackert beläget vid Zambezi-floden, ett par mil från nationalparkens entré.
Boken är inte färdigskriven, men vi sätter punkt för det här kapitlet. Sen vänder vi blad. Hur storyn fortsätter vet vi ännu ingenting om, bara att det kommer bli någonting annorlunda men ändå bra. Sista veckorna har varit fulla med avsked, det är tungt inte minst för barnen, men vi har varit förberedda länge på att den här dagen kommer. Imorgon lämnar vi Terra da boa gente – de goda människornas land – som Moçambique är känt som. Och det stämmer verkligen, människorna vi mött har alltid nära till ett leende, och ett Bom Dia – goddag – sitter alltid rätt. Ingen tror man är galen bara för att man hälsar på en främling. Vi kommer sakna människorna, färgerna, dofterna, maten, havet, stränderna, svänget. Någonstans vill jag tro att landet går en ljus framtid till mötes, trots att statsapparaten är så rutten in i märgen. Det måste bli så. Folket förtjänar det. Men det kommer antagligen bli värre innan det blir bättre. Men jag ska inte orda mer om det den här gången… här kommer istället en kavalkad av bilder från den senaste veckan.
Moçambique är lite av jungfrulig mark för de stora ölproducenterna, men på senare tid har det gått upp för dem vilken potential för öldrickande det finns hos den ungdomliga befolkningen. Av hävd fanns det länge bara det nationella bryggeriet CDM (Cervejas de Moçambique) som ursprungligen var en sammanslagning av några olika bryggerier från kolonialtiden. De har producerat ölen 2M, Laurentina och Manica, och var fram tills nittiotalet ganska ensamma på den lokala marknaden där de hade i det närmaste monopol. 1995 köptes CDM upp av SAB, South African Breweries, som i sin tur 2002 slogs ihop med den amerikanska bryggerijätten Miller Brewing och skapade koncernen SABMiller – världens då näst största ölproducent efter Anheuser-Busch. Som jag nämnde i ett gammalt inlägg, la just Anheuser-Busch 2016 ett bud på SABMiller. Det köpet gick sedermera igenom trots invändningar från amerikanska myndigheter med hänvisning till ”antitrust”-lagar. Så i globaliseringens tidevarv är numera alltså CDM en pytteliten del av en världsomspännande koncern. Och i takt med att alla dessa uppköp och fusioner fortgick började andra ölsorter från CDM’s nya ägare göra sina intåg, sådana som Stella Artois, Becks, Castle Lager och Budweiser, även om de fortfarande har rätt små andelar av marknaden.
Allt jag gör nu får epitetet ”sista”… det präglar liksom hela tillvaron. Exempelvis att jag är i affären för att handla tvål – då tänker jag att det nu är sista gången jag köper tvål i Maputo. Idag tog vi en morgonfika på Dolce Vita med valda delar av svenskgänget. Då kunde jag inte låta bli att tänka på att det antagligen var sista gången jag var på just det caféet. Det är små farväl hela tiden. Antagligen ett sätt att bearbeta det stundande uppbrottet, i små doser hellre än en ”big bang” på slutet. Annars har det varit ganska bizzi sista tiden. Vi fick våra sista besökare från Sverige, vilket alltid är lika trevligt. Nu var det min gamla kompis Tove med väninnan Anna-Sofia, som bägge är med i samma bokcirkelgäng som Karin i Stockholm. Vi hade några dagar med ”häng” i Maputo innan vi drog till Tofo över påsk, för några lata, sköna dagar på stranden. Och vid avfärden därifrån fick vi såklart även säga farväl till Tofo, vår favoritstrand. Fem resor dit blev det till slut.
Så kommer här ett sista inlägg innan bloggen stänger ner för 2018. Som vanligt känns det som tiden gått rasande fort, men vid närmare eftertanke har det ändå hunnits med en hel del. Många besökare har vi haft, vilket alltid är lika kul. En del kortare utflykter inom landet och till Sydafrika har det blivit av sedan sommarlovet, och mycket kulturella evenemang i Maputo också. Vårt band, Capulanaz, har fått bra skjuts och har haft flera spelningar under slutet av året, och fler väntar nästa år. Veckans timme i replokalen hör absolut till höjdpunkterna här. Liksom torsdagarnas innebandy.
Ja det är bara att inse att vintern är här. Solen värmer förvisso fortfarande när den är uppe, men kvällarna har varit direkt kyliga sista tiden. Tycker lite synd om den av våra tre vakter som råkar ha nattpasset. De får krypa in i lager på lager av tröjor, jackor, filtar och mössor för att klara sig. Själva får vi reda oss på annat sätt, som att exempelvis värma oss inombords med lite goda sydafrikanska viner. Förra året var vi tillsammans med fem andra familjer på en väldigt lyckad vinprovarhelg på vårt favoritställe Seringa i Sydafrika. Nu skulle vi försöka återskapa den succén här i Maputo, fast vi visste inte riktigt var. Men efter lite googlande fick vi nys om en relativt nyöppnad restaurant, Bistro No 1 Wine House, som verkade kunna sätta ihop en meny med viner att provsmaka till maten.
Året går mot sitt slut. Barnen räknade ner dagarna till avslutningen som var i torsdags, den 14:e. Framför allt Leo behövde det . Terminen har varit rätt tuff för honom med många utmanande projekt. Under sista månaden i geologi (inom ämnet Science) där eleverna skulle identifiera och klassificera stenar som de samlade på sig under en fältresa till Sydafrika i november. Stella har mer glidit fram under läsåret hittills utan alltför mycket hemarbete. För Karin kommer julsemestern också lägligt då arbetsbördan är konstant hög, men där några tjänsteresor till andra landsändar har kommit som välkomna avbrott. På ambassaden har det också handlat om att anpassa rutinerna efter de förändringar som ett byte av högsta chef (dvs en ny ambassadör) självfallet innebär. Sista veckorna har vi även kommit ut på lite mingliga mottagningar, vilket inte hör till vanligheterna för oss.
Ja, det är så här års knölvalarna kan siktas längs Moçambiques kust. De har lämnat sin hemtrakt, det näringsrika Södra Ishavet runt Antarktis, för att röra sig mot varmare vatten där de parar sig och kalvar. Jag och barnen var på valsafari i badorten Ponta do Ouro för två år sen och fick då på nära håll se åtminstone stjärtfenan på en val, och på lite avstånd såg vi hur det sprutade och splashade lite här och var. Karin missade ju det pga en tjänsteresa och har ända sedan dess varit lite avundsjuk på vår upplevelse. Nu skulle vi till slut råda bot på det, och med det i sikte åkte vi iväg en långhelg med vännerna Urban och Malin med familj. Målet var staden Xai-Xai, tre timmars färd norrut. Eller mer specifikt, ytterligare några mil norr om Xai-Xai vid samhället Chizavane där vi hade hyrt ett stort hus precis vid havet.
Vi går in på vårt fjärde år i Moçambique, och bägge våra barn fick plussa på ännu ett år till sin ålder under sommarlovet. Så vi hade ställts inför det vanliga dilemmat; kalas innan eller efter lovet? Det fick bli efteråt för både Leo och Stella, eftersom innan lovet hade vi fullt upp med att styra upp allt kring vår bilsemester till Gorongosa och vi hade ingen ork för mer planerande utöver det. Men nu kunde vi ta tag i det med förnyade krafter och brände av två kalas två helger i rad.
Örby - Maputo - Lusaka 