Ur nyhetsflödet

Vi ligger i startgroparna för att ta höstlov, och väntar in familjen Roos som kommer och hälsar på oss för andra året i rad. De är i skrivande stund på väg till Maputo via några dagars safari i Kruger-parken. Tillsammans ska vi sen åka norrut till Tofo, stranden där vi var i julas. Annars har det inte hänt så mycket hos oss senaste veckan, men det betyder ju inte att hela Moçambique står still. Så jag tänkte passa på att lyfta fram några grejer som det skrivits och pratats om här på sistone.

Vet inte om det stått något om det i tidningarna i Sverige, men den största affären någonsin inom livsmedelsindustrin är på gång, genom att världens största bryggerijätte, Anheuser-Busch, har lagt ett bud på värsta konkurrenten, sydafrikanska SABMiller. Om affären går igenom kommer ungefär var tredje öl som säljs i världen komma från denna koncern. Vad har det med Moçambique att göra? Jo, SABMiller är stora på de snabbväxande afrikanska, latinamerikanska och asiatiska marknaderna, och äger bl.a. CDM (Cervejas de Moçambique) som brygger såväl de tre klassiska moçambikiska ölsorterna 2M, Laurentina och Manica som nykomlingen Impala, världens första kommersiellt producerade kassava-öl. Det är de här marknaderna som Anheuser-Busch vill åt, för de har nästan ingen närvaro där i dagsläget. Och då är farhågorna att de lokala märkena som SABMiller har i sin portfölj och som de har värnat om, kommer att trängas ut av andra märken som Anheuser-Busch tar med sig. Deras storsäljare är lättdruckna (blaskiga tycker en del) sorter som Budweiser, Stella Artois, Becks och Corona. Nåväl, affären är inte i hamn ännu, för det kan tydligen finnas legala och monopolistiska hinder. Hur det än går hoppas vi fortsätta njuta av iskalla 2M, gärna tillsammans med piripiri- och vitlöksmarinerade jätteräkor.

Det har varit ett par hajattacker i provinsen Inhambane, inte alls långt från Tofo dit vi alltså ska snart. En kvinna som gick en bit ut från stranden för att fånga räkor blev dödad, medan en fiskare miste en arm när han hoppade i vattnet från sin båt. Tidningarna har braskat på med bilder av blodtörstiga vithajar med käftarna uppspärrade, trots att det är en art som inte ens finns här. Lokalbefolkningen kräver iallafall att hajen/hajarna ska oskadliggöras, medan konservationister från det marinbiologiska centrumet i området (just i Tofo f.ö.) har manat till besinning. Men myndigheterna har godkänt att jakten kan börja, så det är i full gång nu. Hur man nu ska kunna avgöra om eventuellt infångade eller dödade hajar verkligen är de som utförde attackerna? Vi hoppas bara att hysterin hinner lägga sig tills vi kommer dit.

På den inrikespolitiska fronten är det mer eller mindre ett spänt dödläge just nu, efter en rätt dramatiskt händelseutveckling senaste månaden. Inte bara en utan två gånger under kort tid attackerades bilkorteger som Afonso Dhlakama, ledaren för det största oppositionspartiet Renamo, färdades i, med flera dödsoffer som följd. Troligtvis stod regeringsstyrkor eller polis bakom, men meningarna går isär om vad som verkligen hände. Dhlakama gick därefter under jorden en tid.

[ Renamo är ju ursprungligen en gerillarörelse som stred mot regeringspartiet Frelimo under inbördeskriget 1977-92, och har fortfarande kvar en egen väpnad armé. Detta gör Moçambique tämligen unikt bland världens demokratier, detta att det finns ett oppositionsparti med en egen armé. I det nya fredsavtal som skrevs under förra året efter att oroligheter blossade upp på nytt 2013, ingick att Renamo-styrkorna skulle avväpnas och inlemmas i den reguljära armén. Av detta blev det i slutändan intet, trots att en internationell observatörsgrupp skickades hit för att övervaka processen. ]

Dhlakama dök upp igen härom veckan i landets näst största stad Beira, där han har ett hus. Stora grupper av anhängare samlades där och tog emot honom som en hjälte. Men då skickade regeringen dit sina elitstyrkor som slog en järnring runt huset, körde bort journalister och andra åskådare, och gick in i huset. Under en extremt dramatisk förmiddag visste man inte vad som hände, om Dhlakama var fängslad eller t.o.m. dödad. Så var inte fallet, men han befann sig i en slags husarrest, medan hans livvakt, ett femtontal Renamo-soldater, tillfångatogs och fick lämna in sina vapen. Hela aktionen motiverades med att detta skulle vara det första steget mot total avväpning av Renamo. Dhlakama å sin sida fortsätter att med hög röst kräva autonomi i de provinser där Renamo fick majoritet i senaste valet, något som han verkar chanslös att uppnå. Så läget är tyvärr fortsatt bräckligt och präglas av misstro mellan parterna.

Och med det sätter vi punkt för denna gången.