Det stora ölkriget

Moçambique är lite av jungfrulig mark för de stora ölproducenterna, men på senare tid har det gått upp för dem vilken potential för öldrickande det finns hos den ungdomliga befolkningen. Av hävd fanns det länge bara det nationella bryggeriet CDM (Cervejas de Moçambique) som ursprungligen var en sammanslagning av några olika bryggerier från kolonialtiden. De har producerat ölen 2M, Laurentina och Manica, och var fram tills nittiotalet ganska ensamma på den lokala marknaden där de hade i det närmaste monopol. 1995 köptes CDM upp av SAB, South African Breweries, som i sin tur 2002 slogs ihop med den amerikanska bryggerijätten Miller Brewing och skapade koncernen SABMiller – världens då näst största ölproducent efter Anheuser-Busch. Som jag nämnde i ett gammalt inlägg, la just Anheuser-Busch 2016 ett bud på SABMiller. Det köpet gick sedermera igenom trots invändningar från amerikanska myndigheter med hänvisning till ”antitrust”-lagar. Så i globaliseringens tidevarv är numera alltså CDM en pytteliten del av en världsomspännande koncern. Och i takt med att alla dessa uppköp och fusioner fortgick började andra ölsorter från CDM’s nya ägare göra sina intåg, sådana som Stella Artois, Becks, Castle Lager och Budweiser, även om de fortfarande har rätt små andelar av marknaden.

Txilar – Greppa det nya ölet

Som om det inte vore nog har även Heineken, världens tredje största ölproducent, blandat sig i leken. För ett par år sedan tog de det första spadtaget på bygget av en megastor produktionsanläggning i Marracuene, just norr om Maputo, som invigdes i mars i år. En investering på i runda slängar US$100 miljoner. Då kan ju inte CDM vara sämre. De har redan tre bryggerier runt om i landet men nu räcker inte det längre. Så i december förra året inledde de (eller snarare deras ägare) bygget av en ny jättefabrik i… Marracuene, just norr om Maputo. Exakt, de blir ”grannar” med Heineken. Ett projekt som beräknas kosta US$180 miljoner, och landets industri- och handelsminister var där och la grundstenen när bygget sjösattes.

2M – en sådan kärlek saknar motstycke
Heineken – Samma otroliga smak i 192 länder

Det är också så att Heineken introducerat ett nytt öl specifikt för den lokala marknaden, kallat Txilar. Namnet är helt underbart – ett kul exempel på hur moçambikierna leker med språket och skapat ett helt nytt ord utifrån engelskans ”chill”. Det är bryggt på majs istället för korn och faktiskt riktigt gott. Bekymrade över att potentiellt tappa marknadsandelar kontrade CDM snabbt med ett nytt öl de också: Dourada (av guld, gyllene). Det är dock inte lika gott som Txilar utan ganska blaskigt.

Dourada – Ta tag i guldet

Kampen mellan bryggerijättarna märks ute på stan också, där de konkurrerar om folkets uppmärksamhet.  Såväl mindre billboards som reklamtavlor som täcker hela huskroppar är tapetserade med deras respektive annonser med förföriska bilder och klatschiga slogans. Medan CDM-ölen tidigare haft mer eller mindre ohotad dominans bland barernas ölkranar har Heineken gjort en kraftig inbrytning. Så gott som alla Maputos mer respektabla barer och restauranger har numera braskande skyltar med Heinekens röda stjärna. De tycks ha fått en närmast oändlig  marknadsföringsbudget för att kunna sno åt sig andelar. Lite kul är att på barnens skola känner vi både en holländsk familj utsänd av Heineken och en sydafrikansk familj utsänd av SABMiller. Ingen fiendskap dem emellan dock.

Castle Lite – Den enda flaskan som släpper loss musiken

— Uppdatering 9/6 —
Strax efter att jag hade postat det här inlägget upptäckte jag reklamskylten här bredvid till höger. Castle Lite är ett sydafrikanskt öl som säljer stort i hemlandet och som går ganska bra här i Moçambique också. Det är alltså CDM’s direkta ägare SABMiller som  tar in det. Svårt att se på den mörka bilden kanske, men det sitter ett par enorma hörlurar på reklamskylten. Ett kul grepp.
—-

Men det är väl bra för statskassan också att bryggerierna storsatsar i landet? Ja det ger åtminstone sysselsättning. Men faktum är att både CDM och Heineken får stora skattelättnader i utbyte mot sina investeringar (det är iofs inget specifikt för bryggerinäringen utan samma sak gäller för de stora utländska företagen verksamma i Moçambique inom exempelvis gruv- och gassektorerna). Jag såg också i ett bra exempel på undersökande journalistik i tidningen Verdade (Sanning) att över hälften av råvarorna i ölen importeras till landet… det gäller såväl korn och socker som flaskorna ölet tappas upp i. Man tycker att det hade kunnat upphandlas lokalt istället.

För egen del flödade ölen rikligt när vi hade vår despedida (avskedsfest) förra helgen tillsammans med Karins kollega Love och hans sambo Daniela som nu återvänder till Stockholm. Vi hade festen på en bar i närheten av där vi bor, och det kom väl runt 100 gäster även om många flera var inbjudna. Temat var kärlek (till Maputo och dess befolkning) och sorg (över att behöva lämna) och sålunda var klädsel i kombinationen rött/svart påbjudet – något som hörsammades av de flesta. Livemusik med vårt band bjöds, varvat med ett par underbara överraskningsuppträdanden till vår ära.  Sen var det Spotify-spellistor fram till kl 03:00 då vi stängde av… även om ett flertal gäster hade kunnat tänka sig att fortsätta. Men då orkade inte tant och farbror längre… Tyvärr har jag inga bilder från festen än så länge, men hoppas det dyker upp. Jo just det, i vanlig ordning ett (suddigt) bandfoto:

Jag försöker inte peta ut Loves öga med en trumpinne även om det råkar se ut så.

2 reaktioner på ”Det stora ölkriget

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s