En sista Ponta-helg

Allt jag gör nu får epitetet ”sista”… det präglar liksom hela tillvaron. Exempelvis att jag är i affären för att handla tvål – då tänker jag att det nu är sista gången jag köper tvål i Maputo. Idag tog vi en morgonfika på Dolce Vita med valda delar av svenskgänget. Då kunde jag inte låta bli att tänka på att det antagligen var sista gången jag var på just det caféet.  Det är små farväl hela tiden. Antagligen ett sätt att bearbeta det stundande uppbrottet, i små doser hellre än en ”big bang” på slutet. Annars har det varit ganska bizzi sista tiden. Vi fick våra sista besökare från Sverige, vilket alltid är lika trevligt. Nu var det min gamla kompis Tove med väninnan Anna-Sofia, som bägge är med i samma bokcirkelgäng som Karin i Stockholm. Vi hade några dagar med ”häng” i Maputo innan vi drog till Tofo över påsk, för några lata, sköna dagar på stranden. Och vid avfärden därifrån fick vi såklart även säga farväl till Tofo, vår favoritstrand. Fem resor dit blev det till slut.

Härom helgen blev det ännu en utflykt, denna gång till badorten Ponta do Ouro,  två timmar söderut. Det som tidigare nästan var ett heldagsprojekt att ta sig dit via färja och usla vägar, går nu på knappa två timmar – över den nya hängbron och fina nyasfalterade vägar. Anledningen var dubbel: dels hade vårt band fått en spelning på en bar där, och dels skulle Karin och Leo dyka. Leo för första gången i havet, efter att ha provdykt två gånger i bassäng. Bägge uppdragen löstes med den äran! Vi var sammanlagt fem stycken skandinaviska familjer som åkte dit tillsammans, alla med barn i samma ålder. Vi bodde allihopa på samma lodge. Ett väldigt lyckat upplägg, inte minst för barnen.

Karin och Leo åkte ut med en av dykfirmorna i Ponta, tillsammans med flera av både vuxna och barn från de andra familjerna, och dök vid ett rev en bit ut i havet. Jag vet inte exakt vilka fiskar de såg, men Leo var helt exalterad efteråt och vill nu fortsätta. Dessvärre lär inte möjligheterna bli många efter flytten till Zambia då landet ju saknar kust, men vi får se till att skapa möjligheter på våra kommande semestrar. Vår spelning med Capulanaz var på en bar som drivs av samma dykfirma, Gozo Azul. De som kör dykbåtarna på dagarna står i baren på kvällarna, typ. Vet inte hur lyckat det är egentligen, men det tycks fungera. Här hamnade vi verkligen i vårt rätta element, bland berusade partysugna barbesökare. Vi har ju tidigare mest spelat på privata fester och skol-events, där vi känner de flesta. Nu var vi förvisso också bland vänner, men det var även många okända och då företrädesvis sydafrikaner. (Ponta do Ouro ligger ju bara en mil från gränsen).

Vi spelade bra, sög i oss av energin från den hoppande och dansande publiken, som i sin tur skvätte öl och drinkar över oss. Malin var nog inte så glad över att få signaturdrinken nr 1 i Ponta, R&R (Rum and Rasperry) stänkt över sitt keyboard. Som trummis är jag ju dock rätt skyddad i bakgrunden. För en gångs skull hade vi ingen tidsbegränsning utan kunde köra igenom alla låtar vi repat in, ungefär 1,5 timme. Här är en bra inspelning av Cardigans My Favorite Game (från början två olika videoklipp som jag slagit ihop, därför är det ett glapp på några sekunder i mitten).

Mannen som spontant trycker sitt ansikte mot kameran efter 2:30 är totalt okänd för oss, men han var vårt kanske största fan. Vi kallade honom ”Iggy Pop” på grund av vissa likheter i utseendet. Detta var dock inte vår sista spelning. Nu senaste helgen var vi inbjudna att delta på den årliga festdagen Mayfair på barnens skola AISM, vilket var en helt annan upplevelse: att uppträda i fullt dagsljus på en stor scen framför glassätande barnfamiljer. Men det var kul det också. Och på något sätt krönet av vår karriär att få stå med på samma affisch som Moçambiques tveklöst största band Ghorwane och sydafrikanska township-bandet Mango Groove som åtminstone är stora i hemlandet. Och minst en spelning till blir det, kanske flera. Tråkigt att behöva sluta nu när det börjar lyfta på allvar, men även gitarristen Love, som jag startade bandet med för 3,5 år sen, lämnar landet nu. Det blir till att försöka hitta nya rockers i Lusaka.