Afronauterna flyger igen

För några är sen skrev jag ett inlägg om det zambiska rymdprogrammet. Om krigsveteranen och frihetskämpen Edward Mukuka Nkloso som samlade en grupp ungdomar omkring sig under det tidiga sextiotalet. De tränade för att besegra USA och Sovjet i rymdkapplöpningen. Huruvida Nkoloso var seriös, eller om han i själva verket var en ”prankster”, eller kanske rätt och slätt galen, tvistas det fortfarande om. Ett engelskt TV-reportage om afronaut-gruppen (finns på YouTube) kallade Nkoloso och hans rymdkadetter för ”crackpots”. Det nyblivna självständiga Zambias förste ledare Kenneth Kaunda, som från början varit milt entusiastisk till Nkolosos högtflygande planer, tog därefter sina händer ifrån honom. Rymdprogrammet ansågs dra ett löjets skimmer över Zambia, och man försökte från officiellt håll snarare få det att framstå som ett stort skämt. När Neil Armstrong tog sina steg på månens yta havererade projektet slutgiltigt, för Zambia var ju besegrat i racet.

Rymdprogrammet och dess afronauter glömdes mer eller mindre bort, eller antog snarare formen av en myt, en vandringssägen. Något man kanske vagt hört talas om, men inte riktigt visste om det var sant eller ej. Men den bilden har förändrats. I dagens Zambia ser många, framförallt från kultursektorn, Nkoloso som en förebild och inspiratör. Någon som följde sin dröm och försökte förverkliga den hur hopplöst utgångsläget än var. Jag har i något gammalt inlägg nämnt författarinnan Namwali Serpell, vars magnifika debutroman The Old Drift i uppdiktad form följer Matha Mwamba senare i livet. Hon var ju Nkolosos unga fynd och skulle ha blivit hjältinnan…  den första afronauten på månen. Hur hennes liv verkligen kom att gestalta sig efter att hon gravid lämnat rymdakademien, tycks ingen veta.

En annan är en av Zambias främsta konstnärer, Stary Mwaba. Han gjorde en hel utställning kallad Life On Mars som var inspirerad av Nkolosos rymdprogram. Den innehöll en serie porträttmålningar och en skulptur, en modell av hur han tänkte sig att Nkolosos raket skulle ha sett ut.

Nu senast handlade det om en teaterföreställning som heter rätt och slätt Afronauts. Den är ett samarbete mellan en lokal teatergrupp, Barefeet Theatre, och en cirkusgrupp. Vi var på premiären förra veckan. En otroligt fartfylld föreställning med många inslag av akrobatik och musik och dans. En härlig blandning av komedi och allvar. I sommar och höst ska föreställningen turnera i Europa så med lite tur kanske någon kan se den.

No dream is too big
No challenge is too great
If you believe in yourself

Sen kan man, om man vill, placera Afronauterna i en vidare kulturell strömning, så kallad Afrofuturism. Där hittar man på senare år filmerna om Black Panther och Wakanda, men trådarna löper bakåt i tiden till sjuttiotalet med Sun Ra’s kosmiska jazz och Parliaments spejsade rymdfunk. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg…