Folket har talat

Folket har talat

Idag, tisdag den 24:e augusti 2021, är det en hastigt påkallad nationell helgdag. Anledningen är att idag svärs Hakainde Hichilema in i sitt ämbete som Zambias sjunde president i ordningen. Så det blev alltså som många hoppats men inte vågat tro på: ”HH” och hans parti UPND vann president- och parlamentsvalet som hölls 12/8. Och inte vilken seger som helst, utan en riktig jordskredsseger över den nu avgående presidenten Edgar Lungu. Detta trots att Lungu och hans regering gjort allt de kunnat för att att blockera och försvåra för Hichilema att kampanja. De senaste åren har Zambia åkt kana utför på nästan alla mätindex. Hög inflation, hög arbetslöshet, enorm statsskuld, ökande korruption. Som lök på laxen har landet gått i en mer totalitär riktning. Dissidenter och kritiker av Lungu och hans parti PF har i allt högre grad blivit måltavlor för hot och trakasserier. Bedömare menar nu att det är framför allt de unga väljarna som visat sitt missnöje mot allt detta och röstat bort det politiska etablissemanget.

Fortsätt läsa ”Folket har talat”
Valår (och bloggen fyller 200)

Valår (och bloggen fyller 200)

Innan jag fortsätter vill jag bara blygsamt påpeka att detta blir inlägg nummer 200 sedan bloggen föddes 2014. Så med andra ord ett litet jubileum, och grattis till mig själv! Då så, med det avklarat kan vi gå vidare…

I år är det val i Zambia, den 12:e augusti närmare bestämt. En president ska väljas och platser i parlamentet tillsättas. Förra veckan var startskottet för valkampanjerna så nu syns partiledarna för de större partierna leende från stora annonstavlor runt stan. Precis som vid valet vi var med om i Moçambique 2014 befarar man att det kan bli lite stökigt så småningom, ju närmare valdagen man kommer. Partierna har lojala ungdomsgrupper, så kallades cadres (kadrer), som inte drar sig för att ta till våld. Det är som att tänka sig att SSU och MUF skulle puckla på varandra på Stockholms gator. Inte särskilt sannolikt ju, men här är det mer eller mindre en del av systemet.

Fortsätt läsa ”Valår (och bloggen fyller 200)”
Ny valcykel, temperaturen stiger, pressfriheten hotas

Ny valcykel, temperaturen stiger, pressfriheten hotas

I Moçambique går man till valurnorna vart femte år. Processen är en tvåårig cykel där befolkningen ena året röstar i kommunalvalen, medan året efter är det president- och parlamentsval. Denna valcykel inleds nu i oktober med lokalvalen i landets 53 kommuner (municípios), som utgörs av 33 ”officiella” städer samt 20 mindre distriktsstäder. Dessa täcker bara en liten del av Moçambiques yta så en stor del av landet saknar därmed en lokalt styrande församling. Det översta namnet på det vinnande partiets lista blir borgmästare. Det största oppositionspartiet Renamo bojkottade de förra kommunalvalen för fem år sedan, vilket gjorde att det då helt nya uppstickarpartiet MDM överraskande vann valet i flera av de största städerna som Beira och Nampula – en nesa för det styrande Frelimo-partiet. Nu är emellertid Renamo med i matchen igen, dock försvagade av att deras ständige partiledare Afonso Dhlakama gick bort nyligen. Samtidigt har de stärkts av att flera ledande namn hos MDM gått över till dem efter interna stridigheter.

Fortsätt läsa ”Ny valcykel, temperaturen stiger, pressfriheten hotas”

Dhlakama är död

Dhlakama är död

I torsdags nåddes vi av nyheten att oppositionspartiet Renamos ledare sen nästan 40 år, Afonso Dhlakama, hade avlidit i en hjärtattack, 65 år gammal, i sviterna av diabetes som det verkar. Under våra år här i Moçambique har vi periodvis mer eller mindre väntat på hans dödsbud, fast då inte av naturliga orsaker. Han har varit utsatt för ett flertal attentatsförsök, och hans hem i staden Beira stormades i oktober 2015 av regeringens säkerhetsstyrkor och Dhlakama sattes i husarrest. Med det i åtanke skorrar det falskt när president Nyusi i sitt kondoleanstal refererar till den avlidne som ”sin bror”, och att han var deprimerad över att inte  ha hunnit sända hjälp i tid till den Renamo-befästning i närheten av nationalparken Gorongosa, dit Dhlakama ofta drog sig undan när det fanns en hotbild mot honom.

Fortsätt läsa ”Dhlakama är död”

Hotad endräkt?

Hotad endräkt?

Även om Moçambique har varit ett splittrat land, och under ett drygt decennium var plågat av ett blodigt inbördeskrig, är det rent politiska orsaker som legat till grund för konflikterna. Eller kanske snarare ekonomiska. Oppositionen i Renamo har egentligen inget eget partiprogram att komma med, utan tycker helt enkelt att det är deras tur att  håva in det de anser sig har rätt till. För så är det: den som har makten i landet har också kapitalet. Den politiska och militära eliten kan via allierade släktingar och bulvanbolag roffa åt sig lukrativa kontrakt inom snart sagt alla områden. Läste nyss en deprimerande rapport om alla Frelimo-toppar och generaler som skaffat sig ytterst värdefulla koncessioner inom gruvnäringen. Eller som när transportminister Mesquita lägger ut kontrakt på driften av de största hamnarna i landet på bolag som han själv och hans bror äger. Sådant agerande är legio. Inte konstigt att Renamo-ledaren Dhlakama tycker sig ha väntat länge nog, dryga 40 år, på att få vara med på festen som sker på folkets bekostnad.

Fortsätt läsa ”Hotad endräkt?”

Slutsummering 2016

Slutsummering 2016

Snart går 2016 i mål. För Moçambique, som för inte alls länge sen var en av Afrikas mest hyllade ekonomier, har det inte varit något bra år. Snarare tvärtom. Precis alla makroekonomiska indikatorer pekar neråt. Tillväxttakten haltar, inflationen galopperar, valutan metical tappar i värde gentemot alla andra valutor, valutareserverna sinar, belåningen har nått en ohållbar nivå, världsmarknadspriserna på viktiga exportvaror har sjunkit. Kort sagt, landet är i det närmaste konkursfärdigt. Enligt somliga bedömare är bankrutten redan ett faktum. För vanliga medborgare är situationen pressad, i och med att priserna på importerade varor (nästan allt på butikshyllorna) stiger. Vi märker det t.ex. på vår hemhjälp Salomé, som allt oftare tvingas be om förskott på lönen trots att vi höjt den rejält. Det märks också på gatuförsäljare som blivit mer påstridiga och inte tar ett ”nej tack” lika lätt. Ytterligare sten på landets börda är den svåra torkan och den till synes olösliga inrikespolitiska konflikten mellan regeringspartiet Frelimo och oppositionspartiet Renamo. I detta läge där bidrag, lån och krediter behövs mer än någonsin, har alla tunga givare (både enskilda länder och institutioner som IMF och Världsbanken) tagit sina händer från Moçambique. Det handlar om en förtroendekris som bottnar i de hemliga lån som uppdagades i början av året.

Fortsätt läsa ”Slutsummering 2016”

Status Quo

Återkomna till Moçambique är vi ju efter fem veckors semester, men inte mycket har hänt på den politisk-ekonomiska arenan. President Nyusi och hans Frelimo-parti utkämpar ett slags tvåfrontskrig. Han har två rejäla surdegar att förhålla sig till, men på bägge fronter står det mer eller mindre still. Dels den ekonomiska krisen i kölvattnet av de hemliga lån på dryga två miljarder dollar som uppdagades tidigare i år, där staten hade gått in som garant. Och dels den högst reella väpnade konflikt som pågår i centrala delen av landet mellan regeringstrupper och gerillagrupper från oppositionspartiet Renamo.

Fortsätt läsa ”Status Quo”

Åsiktsdiktatur

Ja, det är åt det hållet det barkar i Moçambique. En hemsk utveckling där röster tystas ned som på ett eller annat sätt kritiserar staten eller regeringspartiet Frelimo (vilket i praktiken är samma sak). Det är ett mönster av skrämseltaktik, misshandel, kidnappningar och mord på personer som på ett eller annat sätt hotar deras intressen. En lång rad av journalister, jurister, akademiker och ekonomer har under senare år fått sätta livet till, och senast i raden var åklagaren Marcelino Vilanculos som förra månaden sköts ihjäl. Han höll då på att utreda den våg av kidnappningar som plågar landet, som med all säkerhet har trådar högt upp i maktsfärerna.

Fortsätt läsa ”Åsiktsdiktatur”

Det bidde en tummetott

Nä, någon lamslagen nation blev det inte, utan snarare har det varit en lugnare helg än normalt. Av de manifestationer som utlovats för framför allt gångna fredag-lördag syntes inte mycket. Jag läste en rapport om att det hade bränts däck på något ställe, men utöver det har jag inte hört talas om några protester alls. Delvis beror det säkert på att tungt beväpnad polis hade kommenderats ut till områden där man av erfarenhet vet att det kan bli oroligt. Vi såg även pickuper med militärpoliser köra fram och tillbaks längs med Avenida Julius Nyerere, som ligger precis brevid gatan vi bor på, och hörde mycket sirener på avstånd.

Fortsätt läsa ”Det bidde en tummetott”

En lamslagen nation?

Jag har redan skrivit en del om Moçambiques ekonomiska boom, den höga tillväxten och om de omfattande gasfyndigheterna off-shore som de stora oljebolagen haft huggsexa om att köpa in sig på. Landet har setts på med avund från grannarna i regionen. Men det har kommit grus i maskineriet. Alltmer framträder bilden av en ”shopaholic” som kraftigt övertrasserat alla sina konton. I några tidigare inlägg har jag uppehållit mig vid den s.k. EMATUM-affären, där ett statligt bolag lånade upp 850 miljoner US$ under gravt otransparenta former för att bygga upp en tonfiskeflotta, så jag ska inte älta mer om det.

Fortsätt läsa ”En lamslagen nation?”

Trångt om saligheten

Trångt om saligheten

Nyss återkommen till Maputo efter en påtvingad resa till Stockholm. Alltid trevligt förvisso att komma dit och träffa nära och kära, men anledningen var desto jobbigare: att våra hyresgäster, familjen Borrero från Ecuador, med rätt kort varsel meddelat att de måste flytta tillbaks till sitt hemland. Orsaken till det är något som tycks likna en lite illavarslande internationell trend. Här i Maputo håller Danmark på att stänga ner sin ambassad. I Stockholm, liksom i andra huvudstäder runt världen, har Ecuador tvingats skära ner på sina beskickningar på grund av ekonomisk kris. Detta då landet, precis som Venezuela, i allt för hög grad förlitat sig på nu sjunkande oljeintäkter. Och på grund av detta förlorade alltså Sr Borrero sitt jobb. Så syftet med resan var dels att avsyna huset, dels att träffa nya intressenter, och det var lyckat på bägge punkter. Kontrakt skrivs nu i veckan med en ny familj, denna gång med rötterna i Pakistan. Utöver det husrelaterade hanns det med några fikor, shopping av barnkläder (perfekt att vårkollektionerna hunnit ut i handeln), ett par konstutställningar (rekommenderar Christine Ödlund på Magasin III) och inte minst en konsert tillsammans med alltid trogne musikaliske vapenbrodern Thord.

Fortsätt läsa ”Trångt om saligheten”

Klimat och miljö

Klimat och miljö

Det var ingen bra start på den här dagen. Elektriciteten har kommit och gått under natten. Som en konsekvens av det blev pumpen som förser vår fastighets lägenheter med vatten utslagen. För att kunna diska, spola i toaletter, etc fick jag fick fylla och bära upp vattendunkar från våra vakters lilla pentry på gatuplanet. I skrivande stund har dock både el och vatten kommit tillbaka. Elen är inte mycket att göra åt, det rår bara det statliga energibolaget EDM över. För att ordna vattenproblemet var ambassadens ”fixare”, señor Eduardo, här och inspekterade, och skickade sen efter hantverkare som åtgärdade det hela. Helt ärligt, Eduardo som har jobbat på ambassaden i över 30 år, är nog den viktigaste personen där. Han har byggt upp ett otroligt nätverk av kontakter under dessa år, så vad man än behöver hjälp med ordnar han det. När ens bohag anländer i en skeppad container är det han som fixar all pappersexercis med tull och hamnmyndigheter. Behöver man köpa eller importera en bil kan han procedurerna. När Leo var med om en krock för en tid sen kom Eduardo ut till olycksplatsen (trots att det var helg), skötte snacket med poliserna, ordnade med bortforsling av bilen. Bara några exempel. Man bävar redan nu för hur det ska gå när han pensioneras om några år.
Fortsätt läsa ”Klimat och miljö”

Palme och Schori

Palme och Schori

Sverige har sen långt tillbaks haft goda relationer med Moçambique. Redan under mitten av sextiotalet besökte frihetsrörelsen FRELIMO’s första ledare Eduardo Mondlane och hans amerikanska hustru Janet Sverige för att knyta kontakter och väcka opinion mot den portugisiska kolonialmakten. Både Olof Palme och Pierre Schori var med redan på den tiden. Från början hade FRELIMO sin bas i Dar Es Salaam, och när de efter Moçambiques självständighet hade sin första kongress inom landets gränser 1977 var Schori den enda socialdemokraten från västvärlden som var närvarande. Palme anslöt ett par veckor senare, och fick så småningom – efter sin död – en gata uppkallade efter sig i Maputo. Tidigare ikväll när svenska ambassaden arrangerade en visning av dokumentärfilmen om Palme fanns det nog ingen person som var bättre lämpad att introducera den än just Pierre Schori. Både Karin och jag kunde åka ner till Teatro Avenida i Baixa-delen av Maputo för att närvara på visningen eftersom vi ordnat med barnvakt.

Fortsätt läsa ”Palme och Schori”

Det där med ekonomi…

Det där med ekonomi…

Det talas mycket om ekonomin i Moçambique för tillfället. Jag är egentligen inte rätt person för att ge mig på att koka ner övergripande makroekonomiska skeenden till ett ynka blogginlägg, men jag ska försöka sammanfatta lite. Det senaste decenniet har ju landet hyllats unisont för sin snabba tillväxt, och har varit en av den afrikanska kontinentens hetaste vallfärdsplatser för investerare. Detta inte minst tack vare rika fyndigheter av gas utanför kusten i norra delen av landet, där stora internationella oljebolag, inklusive Statoil, varit med i huggsexan om koncessioner. För 2016 spås dock tillväxten stanna på 6.3%, vilket fortfarande är högt jämfört med de flesta andra länder söder om Sahara, men är ändå en illavarslande inbromsning jämfört med de dryga 7% som det legat på under senare år. (Detta märks inte minst på fastighetsmarknaden som jag skrev om tidigare). Tyvärr har inte tillväxten kommit folket tillgodo heller, utan IMF har i en rapport nyligen konstaterat att Moçambique hör till de sämsta i världen när det gäller förhållandet mellan ökning av BNP och den takt med vilken fattigdomsreducering sker. I Maputo märks det förstås inte så mycket, här tycks antalet flotta bilar på gatorna öka för var dag, men ute i provinserna har folket det lika svårt som någonsin.

Fortsätt läsa ”Det där med ekonomi…”