Status Quo

Återkomna till Moçambique är vi ju efter fem veckors semester, men inte mycket har hänt på den politisk-ekonomiska arenan. President Nyusi och hans Frelimo-parti utkämpar ett slags tvåfrontskrig. Han har två rejäla surdegar att förhålla sig till, men på bägge fronter står det mer eller mindre still. Dels den ekonomiska krisen i kölvattnet av de hemliga lån på dryga två miljarder dollar som uppdagades tidigare i år, där staten hade gått in som garant. Och dels den högst reella väpnade konflikt som pågår i centrala delen av landet mellan regeringstrupper och gerillagrupper från oppositionspartiet Renamo.

Renamos ledare Dhlakama hävdar med viss rätta att de var största partiet i sex provinser i valet 2014 och därför borde ha guvernörsposten och styra i dessa. Något som regeringspartiet Frelimo hittills vägrat gå med på med hänvisning till att det strider mot konstitutionen – landet har ett centraliserat styrelseskick där ”vinnaren tar allt”. Renamo tog därför återigen till vapnen i början av året och utövar ett slags gerillakrig: det är överfall på tågtransporter och landsvägstrafik, och snabba räder mot polisstationer och sjukstugor för att ta vapen och mediciner. På vissa vägsträckor går det numera bara att färdas i konvojer som trots militärens närvaro beskjuts nästan dagligen. Regeringstrupper å sin sida attackerar byar i områden där Renamo har starkt stöd, och civilbefolkningen flyr i tusental över till Malawi och i mindre utsträckning till Zimbabwe. För att få slut på detta tillsattes det en förhandlingsgrupp med representanter för bägge partierna, plus ett antal internationella medlare. Mest prominent bland dem är italienaren Mario Raffaelli, som var chefsförhandlare redan 1992 när fredsavtalet efter det 16 år långa inbördeskriget undertecknades i Rom. Men positionerna är trots medlarnas insatser så gott som låsta. Efter en månads förhandlingar presenterade de i onsdags ett förslag till eld-upphör, som bägge sidor dock förkastade. I besvikelse tar medlarna nu två veckors paus, och under tiden fortsätter stridigheterna som i sin tur skrämmer bort de för turistindustrin livsviktiga besökarna från grannländerna Sydafrika och Zimbabwe.

Inte blir landets läge bättre av den ekonomiska situationen. En galopperande inflation gör att befolkningen får allt mindre i redan tunna plånböcker att röra sig med. Dessutom stiger butikspriserna på alla importerade varor (i praktiken större delen av sortimenten) eftersom den lokala valutan metical fortsätter tappa mot alla andra valutor. För oss blir det påtagligt på olika sätt… t.ex. att när vi flyttade hit fick vi ungefär 5 metical för 1 krona medan nu får vi 8,5. Ett tråkigare tidstecken är att de halta, lytta och blinda som tidigare har utgjort majoriteten av tiggarna vid trafikljusen nu har fått sällskap av luggslitna gatpojkar som springer runt bland de stillastående bilarna för att få en slant. Föräldrarna, i den mån de finns, har inte råd att ha dem i skolan.

Staten har å sin sida tvingats skära ner på de offentliga utgifterna, eftersom en betydande del av statskassan gått åt att börja betala tillbaks på de hemliga miljardlånen ämnade till inköp av fiskebåtar och hypermodern maritim säkerhetsutrustning. Men vart stora delar av pengarna tagit vägen är fortfarande okänt, och de som vet –  folk i den innersta kärnan i Frelimo – säger inget. IMF och alla tunga givarländer, inklusive USA, Storbritannien, Japan och även Sverige, har fryst de delar av biståndet som går rakt in i statskassan, det sk budgetstödet. Man kräver en ”forensic audit”, en oberoende internationell utredning om vad som hänt med pengarna, för att öppna kranarna igen. Men Moçambiques regering vägrar styvnackat och hävdar förorättat att man inom landets rättsväsende minsann själva har kapacitet att utreda detta. Inte så många internationella observatörer tycks dock tro det, då transparens och ansvarsutkrävande av hävd inte är några starka grenar här. I september åker iallafall president Nyusi till USA, bland annat för att träffa IMF’s ordförande Christine Lagarde. Får se om han lyckas mjuka upp henne…

På den positiva fronten kan vi iallafall meddela att Maputo kryllar av Pokemon-figurer som man kan gå ut och jaga med Pokemon Go-appen. Ett och annat ”Gym” och ”PokeStop” har tydligen barnen kunnat lokalisera också. Tyvärr kan vi ju inte släppa ut dem själva för att hålla på med det här, men om inte annat blir det en anledning för oss vuxna också att gå ut på långa promenader.