Klimat och miljö

Det var ingen bra start på den här dagen. Elektriciteten har kommit och gått under natten. Som en konsekvens av det blev pumpen som förser vår fastighets lägenheter med vatten utslagen. För att kunna diska, spola i toaletter, etc fick jag fick fylla och bära upp vattendunkar från våra vakters lilla pentry på gatuplanet. I skrivande stund har dock både el och vatten kommit tillbaka. Elen är inte mycket att göra åt, det rår bara det statliga energibolaget EDM över. För att ordna vattenproblemet var ambassadens ”fixare”, señor Eduardo, här och inspekterade, och skickade sen efter hantverkare som åtgärdade det hela. Helt ärligt, Eduardo som har jobbat på ambassaden i över 30 år, är nog den viktigaste personen där. Han har byggt upp ett otroligt nätverk av kontakter under dessa år, så vad man än behöver hjälp med ordnar han det. När ens bohag anländer i en skeppad container är det han som fixar all pappersexercis med tull och hamnmyndigheter. Behöver man köpa eller importera en bil kan han procedurerna. När Leo var med om en krock för en tid sen kom Eduardo ut till olycksplatsen (trots att det var helg), skötte snacket med poliserna, ordnade med bortforsling av bilen. Bara några exempel. Man bävar redan nu för hur det ska gå när han pensioneras om några år.

Våra obehag den här morgonen är dock obetydliga jämfört med den situation som en stor del av Moçambiques befolkning befinner sig i just nu. Effekterna av väderfenomenet El Niño märks tydligare än någonsin. En stor del av regionen har fått de lägsta regnmängderna på åtminstone 35 år… Zimbabwe, Malawi, Zambia, Sydafrika, Swaziland, Botswana, Madagaskar, samma sak överallt. På många håll har vattenransonering införts. En överskuggande majoritet av befolkningen livnär sig alltjämt på småbruk, så torkan och vattenbristen slår naturligtvis hårt på odlingarna. Och som så ofta är fallet finns det samtidigt andra delar av landet, längst i norr, som istället drabbats av för mycket regn, med översvämningar och många drunknade som följd.

FAO ligger i startgroparna för att distribuera nödhjälp, och den nationella katastrofhanteringsmyndigheten INGC  (inrättad 1999) har äskat 63 miljoner meticais (1,3 miljoner US$) från staten för att hjälpa befolkningen i alla de drabbade områdena. Den brittiska regeringen meddelade förra veckan att de även bidrar med 14 miljoner Euro för att mildra effekterna av torkan och den därav mer eller mindre utslagna jordbruksproduktionen. Få se när svenska staten följer efter… om det ens finns utrymme för sådant längre.

Beträffande miljön, på andra håll och kanter märks det tydligt att Moçambique tar (myr-)steg mot att komma till rätta med de stora problemen med nedskräpning. En av de värsta miljöbovarna är alla kringvirvlande plastpåsar som skräpar ner, täpper till avlopp, kväver djur, mm. Här har man ännu inte gått lika långt som i vissa andra länder i närheten som förbjudit påsarna helt och hållet (så var t.ex. fallet i det av oss nyss besökta Mauritius), men butikerna i Moçambique har åtminstone börjat ta betalt för dem. På så sätt uppmuntras man att ta med egna bagar att packa varorna i. Om det dessutom kunde införas ett hållbart system för pant på flaskor skulle otroligt mycket mer vara vunnet. Därutöver har det kommit upp informationsskyltar vid vissa stränder som upplyser om förbudet att slänga skräp (folk blir faktiskt bötfällda också, hör och häpna), och det finns åtminstone längs Maputos strandlinje nya fina skräpbehållare uppställda. Även Skandinaviska skolan drar sitt strå till stacken genom nya sorteringskärl för glas, metall, plast och papper, som vi kan utnyttja. Mumma för oss rabiata sopsorterare som har svår abstinens från de gamla hederliga svenska glasigloorna.

OK, de här småstegen mot ett hållbarare Moçambique ju väldigt positiva. Dessvärre överskuggas det av vad som händer på den politiska arenan. Regeringspartiet Frelimo och största oppositionspartiet Renamo har i princip aldrig kunna dra jämnt, och tonen i dialogen dem emellan är mer hätsk än på länge. Renamo har krävt att få styra i de provinser där de faktiskt var störst i det senaste valet, och har lagt ett sådant förslag i parlamentet. Regeringen (= Frelimo) vill emellertid inte ens diskutera det, så den högröstade Renamo-ledaren Dhlakama har sagt att de ska ta över med våld istället. 2013-2014 pågick ett lågintensivt inbördeskrig i det tysta mellan dessa två parter, tills ett fredsavtal undertecknades hösten -14. Men sista halvåret har Dhlakamas bilkonvojer attackerats vid ett par tillfällen, och nyligen blev hans partisekreterare svårt sårad i ett attentat (livvakten dog). Som svar har Renamo sedan förra veckan återupptagit sin favorittaktik, att skapa instabilitet genom att attackera fordon längs landets nord-sydliga pulsåder, motorvägen EN1. Regeringstrupper är ute för att stävja detta och passar samtidigt på att trakassera lokalbefolkningen i Renamo-vänliga områden, som i sin tur flyr i tusental över gränsen till Malawi. Detta förnekas förstås från regeringshåll, men FN’s flyktingorgan UNHCR är på plats i lägren och observerar.

För vår del ser denna händelseutveckling ut att få den trista konsekvensen att vi får skrinlägga, eller åtminstone skjuta på, vår tilltänkta roadtrip under sommarlovet. Planen var att bila upp till den legendariska nationalparken Gorongosa i centrala delen av landet, en färd som i så fall skulle ta oss igenom konfliktområdena. Gorongosa var en gång i tiden den förnämsta nationalparken i Moçambique. Under inbördeskriget massakrerades dock elefantpopulationen för att elfenbenet skulle användas i byte mot vapen. Resten av djurbeståndet åts i princip upp av svältande soldater och civilbefolkning på flykt. Sedan 2008 har dock faunan restaurerats nästan till sin forna glans, tack vare ett samarbete mellan en rik amerikansk filantrop, Greg Carr, och regeringen. Det finns nu en fin lodge inne i parken och möjligheter till unika safarirundturer. Men om det nu blossar upp en större konflikt skulle det kunna få katastrofala följder för Gorongosa, både för att det återigen hotar djurens existens och för att den lilla turistströmmen som trots allt finns dit (och som är nödvändig för att driva verksamheten) skulle strypas. Låt oss hålla tummarna för att parterna tar sitt förnuft till fånga och en gång för alla lägger ner vapnen. Just nu verkar dock ett sådant scenario avlägset.