Sportlov

Ja, sportlovet kom och gick och blev lite upphackat för vår del eftersom Karin inte kunde vara ledig hela veckan. Men vi började med en helg i badorten Bilene ett par timmars bilresa norr om Maputo. Den ligger vid en stor lagun som har förbindelse med havet via en smal kanal. Vårt hotell, Nghunghwa Lodge, låg på det smala näset som skiljer lagunen från havet, så vi blev hämtade med båt för transport över lagunen. Karin hade varit på konferens här för ett tag sen, så vi visste att det skulle vara ett bra ställe. Själva inkvarteringen håller hög klass och husen ligger utspridda på en höjd med fin utsikt in mot land. Men det fanns annat som brast och helgen där blev väl inte riktigt vad vi hoppats på…

Det stora lugnet vi hade föreställt oss uteblev då stället under lördagen invaderades av daggäster som hängde i baren eller flöt omkring i poolen. Och nog för att servicen kan vara svajig och långsam på restauranger i Moçambique , men här upplevde vi några totalhaverier där nästan allt blev fel. Märkligt med tanke på att lodgen trots allt har höga ambitioner. Så det var med lite blandade känslor vi for därifrån.

Efter att sen ha mellanlandat i Maputo några dagar ställde vi återigen in siktet på Sydafrika, för en liten miniturné bland djur och vacker natur. Vi började med en natt i Marloth Park, ett litet reservat som ligger precis utanför Krugerparken. Dagen efter åkte vi in i Kruger för en natt på campen Skukuza där vi stannat och ätit lunch flera gånger tidigare. För oss blev det en speciell dag eftersom vi för första gången lyckades se alla ”The Big 5” (lejon, leopard, buffel, noshörning, elefant) under en och samma dag. Leoparden, som är den klart svåraste av dessa, såg vi ligga och vila uppe i ett träd nära vägen.

Vi åkte ut på en ”night drive” från Skukuza mellan 20:00 och 22:30, vilket var kul eftersom vi då lyckades se olika smådjur som mungo, african civet, och honey badger (en slags grävling) som man aldrig ser på dagtid. Men det häftigaste av allt var just innan vi kom tillbaks till campen, när vägen var blockerad av en flock lejon (bara honor) som kalasade på en stackars liten giraff som de nyss hade fällt. En bit därifrån stod hyenorna tålmodigt och väntade på sin tur. Vår guide berättade att lejonen brukar jagar upp giraffer på vägen eftersom de halkar runt med sina hovar på asfalten och därmed är chanslösa. Grymt, men listigt.

Vad som dock är ännu grymmare är den rådande torkan. Som jag nämnde i mitt förra inlägg har det inte regnat så här lite i regionen på över 30 år, vilket tydligt märks på vegetationen i Kruger. Dammar och floder är uttorkade, vilket går hårt åt de djur som är beroende av vatten. Flodhästarna dör i stora mängder, och även elefanter, krokodiler och bufflar drabbas. Det låg som en tunn slöja av kadaverstank över hela Krugerparken, och aldrig har vi sett så mycket gamar kretsa omkring i luften. Man kan säga att det blev som en lektion både för barnen och oss vuxna om naturens ibland obönhörliga gång.

Efter att ha kört ut ur Kruger stannade vi en natt i staden Hoedspruit där vi skulle besöka ett center för cheetahs (geparder) och andra hotade arter. Förutom att föda upp cheetahs tar de hand om djur som farit illa på olika sätt. De hade t.ex. två noshörningar som med nöd och näppe överlevt efter att tjuvjägare sågat av deras horn med motorsåg. Där fanns även Caesar, ett gammalt illa behandlat lejon från en portugisisk cirkus, som fått en tryggad ålderdom på HESC. Det fanns också några flockar med afrikanska vildhundar, som vi hittills aldrig lyckats se i det fria. Detta är ett fascinerande men riktigt otäckt djur. De jagar ”lågintensivt” men effektivt då de tröttar ut sina byten. Över fyra mil kan de förfölja sitt byte,  tills dessa stupar av utmattning.

När vi styrde kosan hemåt igen körde vi ”the panoramic route” längs Blyde River Canyon, världens tredje största canyon efter Grand Canyon och Fish River Canyon i Namibia. Leo och jag var ju där förra året, men det var kul att få dela dessa storslagna vyer med Karin och Stella också.

Emellertid spelade oss vädret ett litet spratt. När vi närmade oss staden Graskop, där vi skulle spendera den sista natten, låg dimman så tät att man knappt såg handen framför sig. Därför blev vi blåsta på den sista utkikspunkten, God’s Window, som är en av de mest berömda längs den här rutten. Speciellt surt för Karin och Stella som alltså inte hade varit där förut. Men men, vi kommer säkert tillbaks dit igen.