Trångt om saligheten

Nyss återkommen till Maputo efter en påtvingad resa till Stockholm. Alltid trevligt förvisso att komma dit och träffa nära och kära, men anledningen var desto jobbigare: att våra hyresgäster, familjen Borrero från Ecuador, med rätt kort varsel meddelat att de måste flytta tillbaks till sitt hemland. Orsaken till det är något som tycks likna en lite illavarslande internationell trend. Här i Maputo håller Danmark på att stänga ner sin ambassad. I Stockholm, liksom i andra huvudstäder runt världen, har Ecuador tvingats skära ner på sina beskickningar på grund av ekonomisk kris. Detta då landet, precis som Venezuela, i allt för hög grad förlitat sig på nu sjunkande oljeintäkter. Och på grund av detta förlorade alltså Sr Borrero sitt jobb. Så syftet med resan var dels att avsyna huset, dels att träffa nya intressenter, och det var lyckat på bägge punkter. Kontrakt skrivs nu i veckan med en ny familj, denna gång med rötterna i Pakistan. Utöver det husrelaterade hanns det med några fikor, shopping av barnkläder (perfekt att vårkollektionerna hunnit ut i handeln), ett par konstutställningar (rekommenderar Christine Ödlund på Magasin III) och inte minst en konsert tillsammans med alltid trogne musikaliske vapenbrodern Thord.

Trångt utanför Pizza Hut på öppningsdagen
Trångt utanför Pizza Hut på öppningsdagen

Veckans händelse, som inträffade igår kl 12, var att Pizza Hut slog upp portarna för sin första restaurang i Moçambique, bara en kort promenad från vårt hus. Efter sju sorger och åtta bedrövelser, kan man säga, då de skulle öppnat redan i december. Men detta är ju Moçambique, med sin tungrodda byråkrati, så det hade skjutits fram tills nu. Fortfarande var inte alla papper klara; exempelvis hade de inte fått tillstånd för bord och stolar på uteplatsen ännu, så i nuläget har de bara takeaway. Jag liksom massor av andra nyfikna flockades där, tillsammans med utsända från Radio Moçambique och olika TV-kanaler. Jag var inte först i kön, men fick iallafall beställa en av landets tio första Pizza Hut-pizzor. Kändes lite exklusivt på något sätt, och jag fick dessutom en käck t-shirt. Samtidigt drabbade det dåliga samvetet mig… jag stod där och langade upp mer pengar för en degbit med tomatsås än vad många runtomkring mig på trottoaren – byggjobbare, vakter, allsköns gatuförsäljare – tjänar på en dag. Men det är bara att gilla läget och göra vad man kan för att världen ska bli en mindre orättvis plats.

Tyvärr hade premiärspöket slagit till… deras kassasystem hade brakat ihop! Det hade tydligen fungerat vid testkörningen kvällen innan, enligt den något sammanbitne managern som jag pratade med. Därmed gick det inte att slå in beställningarna i kassaapparaterna, utan de fick skriva lappar för hand och ta ut i köket. Nåväl, efter 45 minuter fick jag min pizza, och den var precis som man förväntar sig en PH-pizza. Hörde av andra som var där på kvällen att då var det två timmars väntetid.

Om det var trångt där var det inget emot hur det var exakt samtidigt runt hörnet, in på vår gata Avenida Friedrich Engels. Ex-presidenten Armando Guebuza bor numera bara några hus från oss, och nu var det så att hans hustrus tvillingsyster hade avlidit och de hade någon slags begravningsceremoni i trädgården där de slagit upp några enorma partytält. En stor bit av gatan var avstängd för vanlig trafik med ett kaos av vändande bilar som följd. Endast gästerna släpptes förbi, samt en och annan pickup med begravningskransar på flaket. Utanför huset kryllade det av vakter, poliser och elitsoldater. Kan bara spekulera i vad det kalaset kostade, men om någon har råd är det Guebuza.

Han kan liknas vid de ryska oligarker som skapade sig förmögenheter när statliga bolag privatiserades. Samma sak hände här under Guebuzas år vid makten, när statliga verksamheter avreglerades. Via olika investment- och holdingbolag kontrollerar han och hans familj (barnen, hustrun, bröder, den avlidna svägerskan och hennes man) enorma tillgångar inom alla tänkbara områden… gruvnäring, banker, telekomoperatörer, energibolag, hamnverksamhet, mm. Men mycket vill som så ofta ha mer. Kronan på hans verk är EMATUM-affären som jag skrivit om tidigare, när Moçambique med det nystartade statliga tonfiskebolaget EMATUM som front lånade upp 850 miljoner dollar på den kommersiella finansmarknaden. En stor del av pengarna gick istället till att köpa försvarsmateriel, men fortfarande är stora summor oredovisade. Dessa anses av många vara en frikostig avskedsgåva till Guebuza, som tillsammans med förre finansministern Chang var hjärnorna bakom dealen. Och även om Guebuza avgått både som president och partiledare för FRELIMO, anses han och en krets omkring honom fortfarande ha stort inflytande på landets politik och skeenden. Nuvarande presidenten Nyusi gör vad han kan för att inte framstå som en nickedocka upphängd i marionett-trådar, genom att göra sig av med ministrar och folk på olika tunga ämbeten som en gång i tiden tillsatts av Guebuza.

Jorge Khalau
Korruptionens ansikte: Jorge Khalau

Senast i raden var landets högste polischef Jorge Khalau, som fick gå härom veckan. Han tillsattes av Guebuza 2008, och under hans tid i förarsätet har polisväsendet mer eller mindre paralyserats av korruption. Det handlar inte bara om fotfolket på gatorna som genom godtyckliga id- och trafikkontroller försöker tillskansa sig små mutor, det går igenom hela organisationen. Det är beställningsmord, en våg av kidnappningar av affärsmän (främst asiatiska), mord och kidnappningar av albinos vars kroppsdelar säljs till medicinmän, tjuvskytte, illegal skogsavverkning… och INGET händer någonsin för att de kriminella syndikaten infiltrerat polisorganisationen. Av en händelse blev Khalau avpolletterad den 3:e mars, årsdagen av det mest spektakulära mordet på senare år: det på den fransk-moçambikiska konstitutionsexperten Gilles Cistac (som naturligtvis är ouppklarat). Knappast en slump att avskedet skedde på denna symbolladdade dag.

Slutligen bara tillbaks till EMATUM för en kort stund (sorry, jag kan inte släppa det). En skandal som fortsätter hänga som ett blysänke över landets ekonomi. Den nuvarande finansministern har presenterat ett förslag som dels innebär att långivarna får tillbaks 80% av lånet, och dels att avbetalningsperioden ska förlängas med tre år till 2023. Kreditvärderingsinstituten Standard & Poor’s och Moody’s, som redan nedgraderat Moçambique en gång pga av denna affär, gjorde det nu igen eftersom man ser tecken på att staten inte kommer klara av dessa åtaganden. Så nu är man verkligen nere i dyn. Den första avbetalningen på lånet i september förra året tömde en stor del av valutareserverna, och staten tvingades be IMF om ett nödlån.

Skiss på den projekterade bron över Maputo-bukten
Skiss på den projekterade bron över Maputo-bukten

Framåt 2020 hoppas man på att pengarna ska börja rulla in på allvar från de gasfyndigheter som gjorts utanför landets norra kust. Dessa intäkter ska då användas till att betala tillbaks EMATUM-lånet och alla andra lån som tagits (från länder som Kina och Turkiet) för diverse olika infrastrukturprojekt… det mest extravaganta en hypermodern hängbro från Maputo över till Katembe på andra sidan bukten. Problemet är bara att de multinationella petroleumbolag som har köpt koncessioner i gasfälten dragit i nödbromsen beträffande de fortsatta nödvändiga investeringarna. Detta av samma anledning som det går taskigt för Venezuela och Ecuador: de extremt låga världsmarknadspriserna på olja. Så om oljepengarna verkligen kommer börja flyta in då står skrivet i stjärnorna.

Men men… Pizza Hut fortsätter nog sina investeringar i landet. Alltid något!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s