EMATUM – fiske i grumliga vatten

Efter millenietoppmötet på FN-högkvarteret i New York år 2000 ställde man upp de s.k. milleniemålen: åtta mätbara mål för att ”förbättra livet för fattiga människor och att skapa förutsättningar för en hållbar global utveckling i världen”. ”Alla” var med på tåget… FN’s samtliga 193 medlemsländer och tunga mellanstatliga organisationer som Världsbanken och IMF. 2015, alltså i år, är det meningen att dessa mål vara uppfyllda, vilket dock inte kommer ske i sin helhet även om många delmål har uppnåtts. Ett av målen handlar om skuldavskrivningar för de mest skuldtyngda länderna  (HIPC – Highly Indebted Poor Countries), där det i många fall handlar om oansvariga lån tagna av odemokratiska diktaturer för att berika den styrande eliten på folkets bekostnad. Även om den beskrivningen inte riktigt stämmer in på Moçambique, så var de ett av de fyrtiotal länder som kom ifråga för sådana lättnader. Hurra vad bra, och oj vad man skulle lära av läxan, eller…?

Nja. Tydligen inte. För då kom plötsligt EMATUM in i bilden. Det är ett statligt bolag som startades 2013 för att bygga upp en flotta av fiskebåtar för att fånga tonfisk. Havet utanför Moçambique är rikt på tonfisk, men landet själv har hittills inte utnyttjat detta i någon högre grad. Det mesta fiskas av länder från EU samt Kina och Japan som köper fångstlicenser för att hålla till där – men tjuvfiskar ännu mer illegalt än vad de har tillstånd för. Så grundtanken med att landet skulle bygga upp en egen modern fiskeflotta var säkert god.

Men för att finansiera det här projektet gick EMATUM ut på den internationella finansmarknaden och lånade upp sammanlagt 850 miljoner US$!! Eftersom den moçambikanska staten gick in som garant var det inga problem att hitta långivare, utan snarare tvärtom. Men de intäkter som EMATUM förväntades generera visade sig – medvetet eller ej – gravt överskattade, så bolaget är i det närmaste konkursfärdigt vilket i sin tur innebär att staten tvingas ta över större delen av ett lån med extremt dålig ränta, som enligt villkoren ska betalas tillbaka på fem år. Som lök på laxen (eller tonfisken) har den lokala valutan metical tappat mycket mot dollarn, vilket fått lånet att växa ännu mer redan innan återbetalningarna börjat.

Ännu mer märkliga detaljer kryper fram allteftersom. Det visar sig att lånet mer eller mindre var framförhandlat i hemlighet utan vetskap för många i regeringen 2013. Den då sittande finansministern Manuel Chang vägrar nu att uttala sig. Oppositionsföreträdare kräver att Chang och nyligen avgångne presidenten Guebuza ska arresteras. Dessutom är det bara runt 350 miljoner dollar som gått till att köpa de 24 fiskebåtarna. Resterande 500 miljoner har spenderats på patrullbåtar åt kustbevakningen och annat militärt materiel. Exakt vad verkar ingen veta, och transparensen är obefintlig.

Summan av kardemumman är att staten sitter fast med ett ytterst ofördelaktigt lån som utgör ungefär 13% av den totala statsskulden. Och som ringar på vattnet (eller kanske snarare svallvågor efter ett tonfiskefartyg), får EMATUM-fiaskot även andra jobbiga konsekvenser. En direkt följd är att de internationella kreditvärderingsinstituten Standard & Poor’s och Moody’s bägge har nedgraderat Moçambique. En annan konsekvens är att många givare dragit ner på det statliga budgetstödet, dvs biståndspengar som går rakt in i statskassan, på grund av bristen på transparens samt den dåliga styrningen och uppföljningen av de offentliga medlen.

Den nya finansministern Adriano Maleiane har fått det icke avundsvärda uppdraget att försöka omförhandla villkoren för lånet. För landets skull är det bara att hoppas att han lyckas.