Upp i sadeln igen

Aktiviteterna börjar så smått rulla igång igen, vilket är skönt för understimulerade barn som annars fastnar alltför lätt framför en eller annan skärm. Stella hade knappt suttit på en häst innan vår Maputo-flytt, men eftersom flera av barnen på Skandinaviska Skolan rider på stallet Tsamadhi strax utanför stan så började hon också med det… och är helt såld numera. Stallet, som drivs av skolkompisen Leilas mamma Lisa, råkade dock ut för en tragisk händelse i början av året, då de flesta av deras hästar förgiftades av sitt foder. Tillverkaren hade inte rengjort maskinerna ordentligt, så i hästfodret följde det med rester av kycklingpellets vilket innehåller ämnen som tydligen är extremt giftiga för hästar. Flera blev så dåliga att de måste avlivas, medan andra fortfarande är för svaga för att kunna ridas. Sedan nyår har verksamheten legat nere medan Lisa varit involverad i en process mot foderleverantör och försäkringsbolag, men nu börjar det till all lycka så sakteliga komma igång igen.

Stella i full galopp
Stella i full galopp

Så Stella har inte kunnat rida i år, förutom ridlägret i Sydafrika på sommarlovet, men idag var vi tillbaks vid stallet, och det var härligt att se hur stället sjöd av aktivitet. Och än bättre ska det bli, då nya hästar är på väg in.

Sen nyligen är det också hur lätt som helst att köra dit. Även om stallet bara ligger ca 5 km norr om själva Maputo var det tidigare ett litet äventyr att ta sig dit på en riktigt dålig (vid regn nästan oframkomlig) dirt road genom ett par små fiskebyar. Nu är dock en helt ny, bred och asfalterad, väg klar, som är del av ett mycket större ringledsprojekt runt Maputo, för att avlasta den ansträngda trafiksituationen i staden. Ett av många infrastrukturprojekt i landet med kinesiska förtecken. Även om det hade sin charm att skumpa fram genom byarna på den gamla vägen är det skönt att den nya är klar nu.  Och det ökar förstås värdet på marken för de som investerat däromkring, i det som för bara några år sen var ödemark hopplöst krånglig att ta sig till.

I fredags åt vi middag på lågbudgethotellet Hoyo Hoyo’s restaurang. Till sällskap hade vi Karins gamla väninnor Lena och Ritva, som hon känner från förra perioden hon jobbade i Maputo 2000-01. De flesta ex-pats bor ju i Moçambique ett begränsat antal år, men det finns de som kommit för länge sedan, ofta då som volontärer från någon solidaritetsrörelse under brinnande krig, och sen stannat kvar (inte sällan för att de träffat en partner här). Och från dessa personer finns ofta så intressanta historier att höra, från ett svunnet Maputo… eller Lourenço Marques som staden förut hette (kolla era gamla skolatlasar). Ritva är något av en nestor i dessa sammanhang med sina 30 år i landet. Andra svenskveteraner med 20+ år under bältet är Lasse som numera jobbar som administratör på skolan efter att ha varit till sjöss och slutligen hamnat i Maputo, och Niklas – pappa till äldre skolkompisen Alexandra – som också har en sjöfartsbakgrund och jobbat med utbildning på olika ministerier. Spännande levnadsöden!

3 reaktioner på ”Upp i sadeln igen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s