Valår (och bloggen fyller 200)

Innan jag fortsätter vill jag bara blygsamt påpeka att detta blir inlägg nummer 200 sedan bloggen föddes 2014. Så med andra ord ett litet jubileum, och grattis till mig själv! Då så, med det avklarat kan vi gå vidare…

I år är det val i Zambia, den 12:e augusti närmare bestämt. En president ska väljas och platser i parlamentet tillsättas. Förra veckan var startskottet för valkampanjerna så nu syns partiledarna för de större partierna leende från stora annonstavlor runt stan. Precis som vid valet vi var med om i Moçambique 2014 befarar man att det kan bli lite stökigt så småningom, ju närmare valdagen man kommer. Partierna har lojala ungdomsgrupper, så kallades cadres (kadrer), som inte drar sig för att ta till våld. Det är som att tänka sig att SSU och MUF skulle puckla på varandra på Stockholms gator. Inte särskilt sannolikt ju, men här är det mer eller mindre en del av systemet.

Hakainde Hichilema, ledare för det största oppositionspartiet UPND

Det politiska systemet i Zambia skiljer sig på ett ganska markant sätt från många av grannländerna. Här finns inte den där ”maktmonoliten” som totalt dominerar statsapparaten. Tänk FRELIMO i Moçambique, ANC i Sydafrika, ZANU-PF i Zimbabwe. Det zambiska systemet är betydligt mer dynamiskt. Nya partier uppstår, andra splittras eller försvinner. Ett exempel är UNIP (United National Independence Party) som landsfadern Kenneth Kaunda ledde i många många år. I senaste valet 2016 fick de mindre än 1% av rösterna. Ett annat exempel är partiet MMD (Movement for Multi-Party Democracy) som var störst under 20 år och hade tre olika presidenter på raken, fram till 2011. Numera är även de blott en spillra av sin forna glans. Sedan 2011 har PF (Patriotic Front, en utbrytare från MMD) varit det största partiet, och deras ledare Edgar Lungu (på bilden längst upp) är alltså den sittande presidenten. Han anses vara en ganska svag president, som sägs vara framlotsad av mäktiga män i bakgrunden som sen ska gynnas av den förda politiken.

Democratic Party, lär inte ha med slutsegern att göra

Främsta rival är affärsmannen och miljonären Hakainde Hichilema, kort och gott ”HH”. Han är ledare för det liberala partiet UPND (United Party for National Development) som bildades 1998, också av en avhoppare från MMD. De har hittills inte nått ända fram utan varit näst störst i flera val, men ges goda chanser i det kommande valet. President Lungu känner uppenbarligen flåset i nacken, vilket illustreras av en händelse 2017 då ”HH” kastades i fängelse. Det verkar ha varit en banal trafikförseelse där Hichilemas kortege inte väjde för president Lungus dito. Lungu blev uppenbarligen kränkt och ”HH” arresterades anklagad för förräderi och för att ha äventyrat presidentens liv. Han spenderade fyra månader i fängelse, periodvis isolerad och torterad. Hans hem plundrades under tiden. Efter högljudda protester från det internationella samfundet släpptes han ur fångenskapen, paradoxalt nog populärare än någonsin. Men han har även senare trakasserats av polisen över hittepå-anklagelser rörande gamla fastighetsaffärer.

Socialisterna kommer inte heller ha med slutsegern att göra

Utöver de två största partierna finns de flera andra som inte kommer ha några chanser i presidentvalet, men som ändå är tillräckligt stora för att ha resurser för att synas på stan. Exempelvis Socialist Party och Democratic Party. De kan i bästa fall hoppas på att plocka några av de totalt 156 öppna platserna i parlamentet (presidenten får utöver det utse åtta MP’s). Sen finns det även en del ”politiska vildar” som kampanjar hårt för en parlamentsplats utan något parti i ryggen. Då krävs det en rätt fet kassa för att kunna köra ett sådant här race på egen hand. Ett par av dem syns här nedanför:

Jag får be att återkomma när valet väl är undanstökat med hur valrörelsen utvecklade sig och vad slutresultatet blev.

Tillägg: Karin påminde mig om något viktigt. Corona-spridningen har varit låg under april-maj men har tagit fart igen sista veckorna. Tredje vågen är tveklöst på väg. I skenet av det har regeringspartiet PF sagt att de inte ska hålla några ”rallies”, alltså stora utomhusmöten. Den lyxen kan de kosta på sig. I kraft av sin ställning kontrollerar de all statlig media och kommer nå ut ändå. Värre är det för de mindre partierna. Återstår att se om de kommer hörsamma restriktionerna avseende stora folksamlingar, eller om de trots det kommer arrangera torgmöten som riskerar att bli ”super-spreader events”?

3 reaktioner på ”Valår (och bloggen fyller 200)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s