Valborg och andra begränsade festligheter

Alla som kunde fira en Valborg som vanligt räcker upp en hand! Inte så många misstänker jag? I Lusaka hålls av tradition en Valborgsceremoni på den gamla svenska skolan. Förra året tror jag det blev inställt – vi var ju hur som helst hemförlovade till Sverige då. Men i år var det dags igen, och de intresserade var inte fler än att det gick att hålla god distans så här i pandemitider. Det var en gråkulen kväll, precis som man minns sin barndoms Valborgsmässoeldar. Regnsäsongen är ju över sen en dryg månad, men typiskt nog kom det lite stänk i alla fall. Blixtarna som lyste upp kvällshimlen i fonden kom som tur var aldrig riktigt nära. Det tändes ett bål, ambassadör Anna Maj höll tal och en brassorkester under ledning av skolans föreståndare Yngve spelade medan den lilla kören sjöng vårsånger – lite paradoxalt nu när vintern är på väg här. Till det kunde vi äta grillkorv och halsa det lokala ölet Mosi. Hur trevligt som helst!

Från det relativt begränsade sociala liv vi haft senaste året kom nu festligheterna slag i slag. För några helger sen var det även dags för Karins femtioårsfest – kanske inte den storslagna tillställning vi från början föreställt oss, utan mer nedtonat med ett tjugotal gäster från vår svenskbubbla, i enlighet med rådande restriktioner. Men det blev väldigt lyckat ändå, inte minst tack vare inramningen som en inhyrd firma stod för med partytält, ljusslingor i trädgården och en läcker buffé med plockmat. Sen ska inte musikunderhållningen förglömmas. Jonas, Christer och jag debutspelade efter att ha repat i ett halvår. Eftersom vi saknar fast sångare fick gästerna hjälpa till på den fronten och gjorde det med bravur. Vi hade i förväg delat ut sånger till hugade spekulanter, så det blev lite som karaoke till livemusik med en ständigt roterande uppsättning sångare. En och annan fick nog leva ut sina latenta rockstjärnedrömmar…