Dhlakama är död

I torsdags nåddes vi av nyheten att oppositionspartiet Renamos ledare sen nästan 40 år, Afonso Dhlakama, hade avlidit i en hjärtattack, 65 år gammal, i sviterna av diabetes som det verkar. Under våra år här i Moçambique har vi periodvis mer eller mindre väntat på hans dödsbud, fast då inte av naturliga orsaker. Han har varit utsatt för ett flertal attentatsförsök, och hans hem i staden Beira stormades i oktober 2015 av regeringens säkerhetsstyrkor och Dhlakama sattes i husarrest. Med det i åtanke skorrar det falskt när president Nyusi i sitt kondoleanstal refererar till den avlidne som ”sin bror”, och att han var deprimerad över att inte  ha hunnit sända hjälp i tid till den Renamo-befästning i närheten av nationalparken Gorongosa, dit Dhlakama ofta drog sig undan när det fanns en hotbild mot honom.

Nyusi och Dhlakama skakar hand i Gorongosa

Men kanske hade de ändå nått fram till varandra det sista året, som präglats av tuffa förhandlingar mellan Frelimo och Renamo. Ett fredsavtal hade undertecknats, där Renamo slutligen skulle lägga ner vapnen i utbyte mot en konstitutionsändring med innebörden att det parti som får flest röster i en provins även får utse guvernören där. Hittills har det varit så att ”the winner takes it all”, dvs att det parti som fått flest röster i hela landet får utse alla guvernörer. I vissa provinser i centrala och norra delarna av landet har Renamo av hävd varit störst, men ändå aldrig fått styra där. Tyvärr fick nu inte Dhlakama leva och se avtalet genomfört, eftersom det först måste röstas igenom i parlamentet vilket bara det är en utdragen process. Hur det ska gå nu i fredsförhandlingarna är en öppen fråga. Vissa fruktar att det ska braka samman, för det finns ingen uppenbar efterträdare till Dhlakama efter hans nästan fyrtioåriga ledarskap. Han har odlat nästan som en personkult där partiet är liktydigt med honom själv.

Renamos symbol

Varifrån kom då Renamo från början?  Moçambique vann sin självständighet 1975 efter Frelimo-gerillans framgångsrika krig mot den portugisiska kolonialmakten. Många inom Frelimo motsatte sig dock den marxist-leninistiska riktning som ledaren Samora Machel stakade ut för den nyfödda nationen och hamnade därför i arbetsläger för ”omskolning” eller gick i landsflykt. Samtidigt var de vita minoritetsstyrena i Sydafrika och Rhodesia inte särskilt roade över att få en kommunistregim på sin bakgård, som dessutom lät frihetsrörelserna ANC respektive (Robert Mugabes) ZANU ha baser på sitt territorium. Så med hjälp av stöd från den rhodesiska säkerhetstjänsten CIO och grupper av exilportugiser som tvingats lämna Moçambique började Renamo ta form i slutet av -76, med en liten kärna av Frelimo-desertörer i spetsen. I början var de bara en av många anti-Frelimogrupperingar, men de övriga försvann efter hand eller sögs upp av Renamo. Den första ledaren var André Matsangaissa, men efter hans död i strid 1979 tog den vice befälhavaren Afonso Dhlakama över ledarskapet. Det är intressant att läsa hur många, både bland de rhodesiska uppbackarna och inom Renamos egna organisation, inte alls trodde på Dhlakama. Han saknade Matsangaissas karisma och djärvhet (alltid i frontlinjen vid räder), utan ansågs snarare vara vek och lite av en förläst bokmal. Men icke desto mindre kunde han odla sitt ledarskap och ohotad hålla positionen i nära fyra decennier, genom såväl sexton år av blodigt inbördeskrig som den demokratiska perioden efter fredsavtalet 1992 (”Rom-fördraget”), när Frelimo och Renamo transformerades från gerilla/rebell-grupper till politiska partier. Enligt Dhlakama själv vann Renamo samtliga fria val som med femårsintervall hållits från 1994 och framåt. Vissa bedömare anser att det åtminstone stämmer för valet -99, och att Frelimo då höll sig kvar vid makten genom massivt röstfusk.

Hur det kommer gå för Renamo nu står skrivet i stjärnorna. Dhlakamas frånfälle kommer i alla händelser olägligt, både med tanke på de pågående förhandlingarna om hur provinserna ska styras, och med tanke på uppladdningen inför de kommande valen: kommunalval i höst, och parlaments- och presidentval nästa år. Kanske kan det dock komma något positivt för partiet ur det hela. Många äldre moçambikier som var med om kriget skulle egentligen aldrig rösta på Renamo, men med alla korruptionsskandaler i färskt minne som Frelimo-regeringen dragit på sig kanske ett nytt fräscht ansikte hos Renamo kan få dem att ändra sig. Vi får se i höst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s