Kulturen är en sol som aldrig går ner

Moçambiques landsfader Samora Machel var en citatmaskin av stora mått. Ett av dem, ”A cultura é um sol que nunca desce”, står det sprayat på en mur nära vårt hus. Så fint, så insiktsfullt, och så sant. I självständighetskriget var kulturen en komponent likvärdig med den väpnade kampen. Hyllade poeter som Noémia de Sousa och José Craveirinha och konstnärer som Malangatana och Alberto Chissano inspirerade FRELIMOS soldater, när de i ord och bild beskrev krigets fasor och de svartas diskriminering under det koloniala oket. Och som jag har skrivit om tidigare på bloggen finns det gott om konst i Maputos offentliga miljöer – muraler, mosaiker, skulpturer – en del härstammande från de revolutionära åren och en del av senare datum.

När det gäller konstnärerna Alberto Chissano och Malangatana, har bägges hem blivit omvandlade till muséer efter deras död. Hemma hos Malangatana har jag ännu inte varit, för dit går det liksom inte att fara oannonserad, men i Chissanos hus har jag varit flera gånger. Senast idag åkte jag dit igen tillsammans med ett gäng kultursuktande svenskar. Det är verkligen en pärla, gömd bland bostadsområden djupt inne i förstaden Matola, ställen där man aldrig annars rör sig, sista biten på en skumpig jordväg. Inga skyltar informerar om dess existens.

Utställda både i boningshuset och intilliggande lokaler finns en fantastisk samling av både hans egna och andras verk. Chissano var skulptör och arbetade framför allt i trä men även metall. Ofta utdragna, förvridna figurer, och ofta med händerna för ögonen för att slippa se alla hemskheter. Han tycks ha varit en plågad själ (och begick självmord -94). Men även älskad för sin konst. I hans hus finns fotografier från när Samora Machel, Indira Gandhi och diverse FN-höjdare hälsar på hos honom. Många besökare i Maputo ser faktiskt ett av hans verk bland det första de gör, utan att veta om det, då en av hans monumentala skulpturer står uppställd i flygplatsens ankomsthall. Andra av hans verk finns på Maputos universitet UEM och i presidentens palats.

Mer på kulturfronten: i tisdags visade vi den fina filmen Sameblod på filmklubben på den skandinaviska skolan, som jag ju har tagit över ansvaret för sen något år tillbaks. En väldigt lyckad tillställning med mycket folk i publiken, och en ny laddning av svenskt biogodis till försäljning som vi släpade ner efter vårt Sverigebesök i påskas. Med jämna mellanrum ”stördes” vi av jubelvrål, och det tog ett  tag innan jag fattade att det kom från den närbelägna sportbaren Mundos som livesände Liverpools match mot Roma i Champions League (5-2). Lite bisarrt faktiskt.

Här kan vi också utan större problem flika in vad Stella hållit på med sista månaderna i skolan. Hon går i Grade 5, vilket på den amerikanska skolan innebär sista året i Primary School. Från och med sexan börjar hon i Middle School och då höjs kraven rejält. Lite för att förbereda eleverna på vad som komma skall, så ska de göra ett omfattande specialarbete under sista terminen i femman. Temat var ”Passion for action”: de skulle utgå från en passion de har, sedan identifiera ett problemområde (”issue”) relaterat till denna passion, och till slut genomföra en aktion för att på något sätt åtgärda problemet. Stella och hennes klasskompis Margo utgick från sin passion att läsa, och jobbade sen med problemet med ”illiteracy”, dvs analfabetism. De gjorde en ”book drive” då de gick runt bland klasserna i skolan och berättade om sitt projekt och ställde ut boklådor där eleverna kunde donera böcker. På så sätt fick de ihop närmare 100 böcker. Nästa steg var att kontakta en lokal frivilligorganisation som heter Livro Aberto där de lämnade in alla böcker de samlat ihop. De har dels ett barnboksbibliotek i en park i centrala Maputo dit alla kan gå och låna böcker, gratis förstås, och dels åker de ut i mindre bemedlade områden och bedriver språkundervisning. Stella och Margo fick hänga med på en sådan utfärd. Jättespännande, tyckte de förstås.

Igår kväll var det dags för barnen att redovisa sina projekt för alla föräldrar. Först genom en show, och sen genom en poster session där de fick stå vid sin poster och presentera vad de hade gjort. Det var så grymt imponerande att se vad de hade gjort, inte bara Stella och hennes kompis, utan allihopa. Det handlade om issues som child labor, marine pollution, racism in sports, animal extinction, water shortage, gender stereotypes in social media, mm. Va, vilka ungar alltså… vilka tunga och viktiga ämnen! Det är bara att bocka och buga inför resultatet!!