Livet på nya gatan

En lat söndag i Maputo. Stella är på födelsedagskalas hos den argentinska ambassadörens dotter. Leo är hemma hos en klasskompis och jobbar på ett grupparbete om ljusets våglängder (tror jag det var). Karin och jag tar det bara lugnt i vårt hus där vi nu efter fyra månaders boende känner oss helt hemmastadda. Det är 36 grader ute, för hett för att sitta ute på terrassen, utan vi får söka oss till luftkonditioneringens svalka inomhus. Mitt försök att ge mig ut på en löprunda i morse fick jag avbryta, det var alldeles för varmt redan då. I Sverige ställs det om till sommartid idag, men den svenska sommaren är ännu avlägsen. Inte ens våren tycks vara nära. Vilket vi lär märka själva när vi flyger till Sverige för påsklov på onsdag, dock utan några passande varma kläder till barnen. Förhoppningsvis löser vi den biten tack vare storkusinernas urvuxna jackor och kängor.

Vi har haft en tät ström av besökare sista tiden – hur roligt som helst! Igår vinkade vi av Karins gamla kollega Malin med make Nils som gästat oss i en vecka. Som alla andra lämnar de Moçambique med  både rika upplevelser och färgglatt hantverke i bagaget. Tillsammans drog vi iväg några dagar till strandresorten White Pearl, ungefär tio mil söder om Maputo. Bron över bukten, som jag skrev om för några inlägg sen, är ju tyvärr inte färdig ännu, men vi kunde iallafall dra nytta av de nyligen asfalterade vägarna åt det hållet, som kortar körtiden rejält. Vi hade hört mycket gott om White Pearl och kan bara konstatera att det levde upp till förväntningarna. Billigt var det väl inte, men kungligt uppassade blev vi. Och Karin fick chansen att fräscha upp sina dykkunskaper också.

I vårt hus har vi som sagt kommit i ordning nu. Två större bjudningar har vi hunnit med. Dels vårt årliga after work-party, som blivit lite av en tradition, nu för tredje året i rad, då vi bjuder i princip alla vi känner – det blev väl runt 50-60 personer den här gången. Och dels ett födelsedagskalas för Karin då alla hennes kollegor på ambassaden – såväl lokala som utsända – kom över en fredagseftermiddag direkt efter jobbet på mat och tårta. Vid bägge tillfällena fick vi stor hjälp av vår hemhjälp Salomé med att laga lokala läckerheter att bjuda på. Första gången lagade hon feijoada, böngryta, och andra gången matapa, en slags stuvning med kassava-blad, kokos, krossade jordnötter och räkor (optionellt).

Jämfört med lägenheten vi bodde i tidigare har vi fått ett extrarum, lustigt nog ovalformat, precis i anslutning till ytterdörren. En gång i tiden hade Palestina sin ambassad i detta huset, och gissningsvis fungerade rummet då som kontor för ambassadören.  Vad gör man av det då? Vi hade inga möbler att fylla det med, så vi tvekade mellan att skaffa pingisbord eller biljardbord. Det blev det senare till slut.  Dessutom köpte jag två tavlor av den lokala konstnärinnan Nelsa Guambe att pryda väggen med. Den minnesgoda bloggläsaren kanske minns att de var med på den här utställningen. Vi skaffade även en fåtölj + ett bord från Piratas do Pau, den designfirma hon driver med sin holländske sambo som blivit rätt ”trendigt” bland expatsen här. Och ja… även vi föll in i den trenden… Grupptryck ni vet, men snyggt är det.

Så allt vore toppen på vår nya gata om det inte vore för en sak: korsningen utanför. Det är stopplikt från ena hållet vilket många inte respekterar, så sen vi flyttade hit har det varit två rejäla krockar. Lyckligtvis utan personskador, än så länge. Senast härom veckan var det två taxibilar som smällde ihop, varpå den ena fortsatte upp på trottoaren och nästan ända in i vår mur. Den mejade ner några av de cementpollare som Minesh, ägaren av vårt hus, satt upp för att förhindra att bilar parkerar på trottoaren. Att folk kör dåraktigt är dock ingen nyhet. Igår natt fick det riktigt tragiska konsekvenser då ett rattfyllo plöjde rakt in i ett festsällskap i en annan del av Maputo, med hittills 23 döda som följd, inklusive föraren, och minst lika många skadade. Det sägs vara den värsta bilolyckan i landet någonsin – bussolyckor undantagna. Så tråkigt och onödigt.