I Maputo finns det en hel del offentlig konst. Inte alltid på de mest uppenbara ställena, men likväl finns det där. Det roliga är att flera av landets absolut mest välrenommerade konstnärer finns representerade ute på stan, sådana som målaren Malangatana Ngwenya, skulptören Alberto Chissano och Naguib Abdula som mest är känd för sina enorma muraler och mosaiker. Jag har haft det här inlägget i tankarna ett tag, och inför sammanställandet försökte jag hitta något skrivet om konst/kultur från Marx eller Engels, men det gick jag bet på. Med tanke på det fria Moçambiques marxist-leninistiska fundament hade varit grymt att kunna backa upp det här temat med några braskande Marx-citat om konstens plats i ett kommunistiskt samhälle, men nä… han verkar inte haft tankarna åt det hållet (fast rätta mig gärna om jag har missat det).
Den här 95 meter långa muralmålningen av João Craveirinha, som hyllar nationens befrielse från det koloniala oket, är bland det första som möter många nya besökare till Maputo. Detta eftersom muren finns vid Praça dos Heróis (Hjältarnas Plats) som ligger väldigt nära flygplatsen, på vägen in mot city. Den här muralen känns lite som den offentliga konstens ”moder” i Maputo… alla känner verkligen till den.
Och på tal om muraler: en dryg kilometer lång sträcka av vägen längs stranden, ”Marginalen” (som jag skrev om nyligen), flankeras av ett i sanning imponerande verk av Naguib, med titeln Ode a Samora Machel. Den kryllar av fantasifulla figurer och intrikata symboler som man nog behöver mer omfattande kunskaper i nationens historia och lokalfolkens mytologier för att kunna dechiffrera på ett korrekt sätt.
Och denne Naguib står även för den vackra utsmyckningen av muren som omgärdar FIPAG’s (landets Vattenmyndighet) anläggning i centrala Maputo. Dessutom finns han representerad med verk i många provinsstäder också, så sammantaget är det nog ingen överdrift att säga att han är landets mest kända nu levande konstnär.
De här bilderna visar några av mina favoritverk ute i Maputo. Det är några av skulpturerna (finns flera än dessa tre) på pelare på parkeringen utanför MIREME, ministeriet för mineraltillgångar och energi, som ju haft fullt upp senaste åren tack vare råvaru- och gasboomen i Moçambique. De är gjorda av Alberto Chissano, död sedan många år tillbaks. Jag kan ju tycka att det är en smula sorgligt att de står så pass undanskymda som de gör. Medan jag fotograferade dem blev jag åthutad av en vakt… det är ju trots allt förbjudet att fotografera ministeriebyggnader. När jag researchade Chissano upptäckte jag att hans gamla hem i förstaden Matola fungerar som museum. Varför har jag inte vetat det tidigare? Det står härmed på listan över kommande utflykter!
Appropå obskyrt placerad offentlig konst, frågan är om inte detta tar priset? På BIP (Bureau de Informação Pública) är fönstergaller och säkerhetsgrindar designade av ingen mindre än Malangatana (död 2011). Han är odiskutabelt den internationellt mest kända moçambikiska konstnären. Jag skrev mer om honom i mitt gamla inlägg om Maputos konstscen (länk längst ner), så jag ska inte upprepa det här. De här gallren lägger man knappast märke till om man inte får dem utpekade för sig, vilket jag fick när jag gick på en guidad arkitekturrunda härom året.
Nu några udda verk som jag inte vet särskilt mycket om. Det största sjukhuset i Maputo är i sig en vacker art deco-byggnad, och den fick under förra året muren mot gatan täckt med målningar och slogans med hälsotema. Min lärarinna i portugisiska har sitt kontor alldeles i närheten, så jag går ofta förbi och kunde därmed se hur konstverket växte fram under ett par veckors tid av vad som verkade vara en grupp av rätt unga konstnärer.
Det här fotot till höger visar entrén till det statliga flygbolaget LAM’s högkvarter. Som synes täcks en stor del av fasaden av en enorm slags kakelmosaik kantad av azulejo-plattor, som visar landets karta och de rutter som LAM trafikerade då vid tillkomsten. Den har nog hängt med länge, för om man förstorar upp bilden kan man kuriöst nog se att grannländerna Zambia och Zimbabwe heter Nord- respektive Syd-Rhodesia, medan Tanzania heter Tanganyika. Och Maputo har sitt forna koloniala namn Lourenço Marques. En kul kvarleva från en svunnen epok… men kanske lite underligt att den ännu finns kvar som en påminnelse av portugistiden.
Vad är det här då? Och varför finns den här draken i kinesisk stil överhuvudtaget? Vad var liksom tanken med det? Ja jag har då inga svar. Den måste härstamma från långt innan Kina började sin rovdrift på Afrika. Den är hur som helst stensatt i grundmuren på ett gammalt och rätt skabbigt hyreshus (fast säkert exklusivt en gång i tiden) inte långt från barnens skola. Den stackars draken har också blivit offer för klottrare.
Till slut bara ett omnämnande av ett i sammanhanget intressant fynd som vi gjorde i en bokhandel för ett tag sen. Ämnet för katalogen i fråga, från sent 80-tal, är politiska propagandaaffischer från revolutions- och krigsåren. I ett land med enormt stor analfabetism är det förstås ännu mer sant att bilder säger mer än tusen ord. Det lustiga är att på katalogens insida står det att den inte hade kunnat ges ut utan det finansiella stödet från Sida. Ja, det var ju på den gamla goda tiden när kulturstöd var en viktig del av ”ulands-hjälpen”… numera är det ett minne blott.
Så bara ett par länkar till gamla blogginlägg som är lite relevanta här:
https://orby2maputo.com/2015/06/10/konstscenen-i-maputo
https://orby2maputo.com/2014/11/10/maputo-art-deco-staden
Örby - Maputo - Lusaka 
Fler muraler åt folket!
GillaGilla