Nä, någon lamslagen nation blev det inte, utan snarare har det varit en lugnare helg än normalt. Av de manifestationer som utlovats för framför allt gångna fredag-lördag syntes inte mycket. Jag läste en rapport om att det hade bränts däck på något ställe, men utöver det har jag inte hört talas om några protester alls. Delvis beror det säkert på att tungt beväpnad polis hade kommenderats ut till områden där man av erfarenhet vet att det kan bli oroligt. Vi såg även pickuper med militärpoliser köra fram och tillbaks längs med Avenida Julius Nyerere, som ligger precis brevid gatan vi bor på, och hörde mycket sirener på avstånd.
Men främsta anledningen till lugnet hittills lär vara bristen på organisation. De upprop till protester som cirkulerat på nätet har varit anonyma, och hade inte angett någon tid eller plats för att mötas upp. Vare sig oppositionspartierna RENAMO och MDM eller några civilsamhällesorganisationer hade ställt sig bakom uppmaningarna till att paralysera landet. Dessutom är det nog som vissa kommentatorer påpekat: att den här skuldkrisen hittills är för abstrakt för att få ut folk på gatorna. Effekterna av att över två miljarder dollar lånats upp i hemlighet och till höga räntor, samt att givare efter givare drar in på stödet, märks helt enkelt inte ännu för gemene man. Annat var det när bröd- och transportpriser höjdes för några år sedan; det sved direkt i plånboken och fick folket att protestera och ta till våld. Men det är absolut för tidigt att blåsa faran över. Enligt vissa källor ska det komma demonstrationer och strejker senare i veckan och till nästa helg, så det är bara att vänta och se. Jag lär säkert få anledning att återkomma i ärendet.
Jag känner dock att jag behöver förtydliga lite av det jag skrev i förra inlägget. Ja, sant är att Moçambique sedan 2013 lånat upp en förfärlig massa pengar som ingen utanför de innersta kretsarna på ministerierna känt till. Och ja, den sammanlagda skuldbördan kommer tynga landet under många år framöver, speciellt i skenet av att ett flertal stora givare nu stryper den typ av bistånd som går rakt in i statskassan (=budgetstöd). Fast det är ju inte så att de här dryga två miljarderna dollar gått helt upp i rök, även om det är uppenbart att vissa i den politiska eliten har kunnat sko sig personligen. Det första av lånen som uppdagades, EMATUM (850M US$), har materialiserat sig i form av fiskebåtar (men som nu bara fångar en bråkdel av den tonfisk som det var prognostiserat) och patrullbåtar till marinen. Nästa lån som blev känt togs av bolaget ProIndicus (622M US$) som är knutet till försvarsdepartementet. De pengarna ska gå till marin säkerhetsutrustning och radaranläggningar, och det finns någon slags dimmig affärsidé om att detta ska användas för att sälja skyddstjänster mot pirater och terrorister till de olje- och gasbolag som är verksamma med att exploatera gasfälten offshore. Ett tredje lån, till det likaså statliga bolaget Mozambique Asset Management (535M US$), ska användas för att bygga skeppsvarv som ska underhålla båtarna som inhandlats med de andra lånen. Men… liksom… hur såg analysen ut? Är det sådan här verksamhet som ett av världens tio fattigaste länder ska skuldsätta sig upp över öronen för? För att hålla generalerna nöjda och glada, snarare än det moçambikiska folket? Nä knappast… företrädare för IMF och Världsbanken och EU och alla bilaterala givarländer höjer på ögonbrynen och skakar uppgivet på huvudena. Jag avslutar det här resonemanget med ett citat från USAID, USA’s motsvarighet till Sida: ”the most serious problem is that these loans and many others have been applied to non-productive purposes; to expenditures that do little or nothing to improve productivity of the Mozambican economy”.
Och igår var det Valborg. Kungen fyllde 70 och barnens kusin Calle fyllde 15, hipp hurra! Vi var bjudna hem till vännerna Christina och Thomas på grillning, och det visade sig att en stor del av svenskkolonin i Maputo var där. Precis som det brukar vara i Sverige var Valborgsvädret här också bistert: det regnade och blåste och var kylslaget, så det var nätt och jämnt att det gick att sitta ute fastän under tak. Men det blev stämningsfullt ändå, och vi sjöng unisont lite vårsånger innan Youtube fick ta över.
Örby - Maputo - Lusaka 