Landet som försvann

Det börjar lida mot slutet av maj och då är det bråda dagar. I många hem packas det inför flytten från Moçambique, och i vanlig ordning har vi flera vänner som lämnar landet för nya destinationer. Så här års är det också många evenemang och festdagar som återkommer varje år – de minnesgoda av er kommer kanske ihåg att jag skrivit om detta tidigare. Det är exempelvis Mayfair, det årliga jippot på den amerikanska skolan där överskottet går till stipendier för lokala, högpresterande ungdomar. Och den 13:e maj hade EU-delegationen i Maputo arrangerat Dia da Europa – Europadagen. Den föregicks av en veckolång filmfestival där alla EU-länder bidrog med varsin film. Normalt är det aktuella filmer som visas, men för att uppmärksamma hundraårsminnet av Ingmar Bergmans födelse var det svenska inslaget i årets upplaga hans Höstsonaten.

EU-laget. Jag är där någonstans.

På själva Europa-dagen var det en fotbollsturnering med lag från Regeringen, Parlamentet, Pressen samt ett med EU-diplomater. Det sistnämnda hade svårt att få ihop fullt lag, så inbjudan utsträcktes i år till att gälla även ”spouses”, dvs medföljande partners till diplomaterna. Jag var inte sen att anmäla mitt intresse då. Laget från parlamentet gick segrande ur turneringen (till regeringens förtrytelse) men vårt Diplomatlag kom goda tvåor, och jag lyckades till och med peta in ett mål i en av matcherna vilket försatte min hejaklack (Karin) i extas.

Men den stora begivenheten är musikfestivalen Bushfire i Swaziland, som vi åkte till för fjärde året i rad. Både CNN och BBC har hyllat den som en av Afrikas bästa festivaler. Som vanligt var det slutsålt, vilket innebär runt 20,000 besökare över helgen. Många av dem är från Maputo, så det är ju massor av bekanta ansikten där och särskilt kul för barnen att kunna härja runt med kompisar från skolan.

Stella med ny Bushfire-hoodie

Artisterna kommer främst från Afrika, i synnerhet från regionen, men hela världen finns representerade. Lustigt nog hade till och med ett finskt rockband, The Grammers, hittat dit –  fast inte ens våra vänner från finska ambassaden kände till dem. Vissa ambassader, som Argentina och Österrike, sponsrar medverkan av artister från sina länder. Skulle vara kul om Sverige också gjorde det, men kulturstöd står ju inte längre på den svenska agendan. Årets höjdpunkt för oss skulle iallafall bli Salif Keita från Mali, som vi har sett förut. Han skulle spela på den avslutande söndagseftermiddagen, men pga regn blev programmet försenat och vi var tvungna att åka innan han började. Väldigt surt, speciellt som förskjutningar i programmet även gjorde att vi missade Zimbabwes stora stjärna Oliver Mtukudzi för två år sen. Nästa gång måste vi nog stanna till måndagen för att inte råka ut för något liknande igen.

Kungen fyller 50

Men vänta nu… vad var det jag skrev ovanför? Swaziland?? Det landet finns ju inte ens längre! Det är nämligen så att landet just nu dels firar 50 år av självständighet, och dels firar kungens, Mswati III, femtioårsdag (1968 tog det brittiska kolonialstyret slut, när han bara var några månader gammal). Och som ett led i firandet har kungen låtit meddela att landet återtar sitt gamla prekoloniala namn, eSwatini. Eller Kingdom of eSwatini som det fullständiga namnet nu lyder. Tydligen har de även haft samma problem som Sverige, nämligen det att Swaziland blandas ihop med Switzerland. Swaziland blir därmed det sista av de forna brittiska samväldesländerna i södra Afrika att byta namn. Tanganyika, (Syd-)rhodesia, Nord-rhodesia, Bechuanaland, Nyasaland och Basutoland gjorde det alla redan i samband med sin självständighet. Vet du dessa länders nuvarande namn? Svaret hittas längre ner!

Man kan lätt föreställa sig utmaningarna för ett land som redan är på ruinens brant, hårt hållna av Afrikas enda kvarvarande absoluta monark med sina femton fruar (hans far Sobhuza II lär ha haft över 125), med bland de lägsta medellivslängderna i världen, att genomföra namnbytet. Trycka nya pengar, nya frimärken, skriva om konstitutionen, fixa ny toppdomän för Internet, etc etc. Som någon skrev på Twitter: ”Swaziland eller eSwatini, vi är fortfarande hungriga”. Visst kan man förstå den symboliska betydelsen för landets självkänsla, men det finns många problemområden där de skrala finanserna skulle behövas bättre än till det här.

Länderna jag nämnde här ovanför är förresten Tanzania, Zimbabwe, Zambia, Botswana, Malawi och Lesotho. Hur många rätt hade du?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s