Hotad endräkt?

Även om Moçambique har varit ett splittrat land, och under ett drygt decennium var plågat av ett blodigt inbördeskrig, är det rent politiska orsaker som legat till grund för konflikterna. Eller kanske snarare ekonomiska. Oppositionen i Renamo har egentligen inget eget partiprogram att komma med, utan tycker helt enkelt att det är deras tur att  håva in det de anser sig har rätt till. För så är det: den som har makten i landet har också kapitalet. Den politiska och militära eliten kan via allierade släktingar och bulvanbolag roffa åt sig lukrativa kontrakt inom snart sagt alla områden. Läste nyss en deprimerande rapport om alla Frelimo-toppar och generaler som skaffat sig ytterst värdefulla koncessioner inom gruvnäringen. Eller som när transportminister Mesquita lägger ut kontrakt på driften av de största hamnarna i landet på bolag som han själv och hans bror äger. Sådant agerande är legio. Inte konstigt att Renamo-ledaren Dhlakama tycker sig ha väntat länge nog, dryga 40 år, på att få vara med på festen som sker på folkets bekostnad.

Men det jag egentligen ville komma fram till efter denna utvikning, är att Moçambique i grund och botten är ett land där människor lever i harmoni oavsett religion eller etnicitet. Kristna, muslimer samt en och annan hindu, jude och animist, har av hävd levt friktionsfritt sida vid sida. Likaså spelar det ingen roll vilken folkgrupp man tillhör. Det som hände i exempelvis Rwanda känns extremt avlägset här.

Nu har dock några händelser sista tiden skakat om den här rosenskimrande självbilden, och regeringen står lite handfallna inför en helt ny typ av situation. Den nordligaste provinsen Cabo Delgado, som gränsar mot Tanzania, har av tradition en stor majoritet av muslimer. För ungefär en månad sedan attackerade en grupp islamistiska rebeller administrativa byggnader i den lilla staden Mocimboa da Praia i Cabo Delgado. Bland annat slog man till mot ett par polisstationer för att tillskansa sig vapen varvid ett par poliser dödades. De ska ha kallat sig Al-Shabaab, alltså samma namn som de militanta islamisterna från Somalia med nära band till Al-Quaida. Enligt vad som har framkommit är det dock inga utländska inslag i denna gruppen, utan det verkar handla om lokala islamister som radikaliserats och låtit sig influeras av somaliska Al-Shabaab. Några av dem påstås ha studerat på koranskolor i Sudan och Saudiarabien.

Hur som helst höll de Mocimboa da Praia mer eller mindre belägrat under ett dygn, innan myndigheterna mobiliserat tillräckligt med polisiära resurser för att jaga bort dem. I slutänden hade tretton av rebellerna dödats och någonstans mellan 50 och 100 sitter i förvar. Så nu undrar man hur det här kunde hända? Lokala muslimska ledare, som naturligtvis fördömer de här attackerna, säger att det här inte kom som en blixt från klar himmel, utan att de sedan flera år varnat myndigheterna för den här lilla radikala gruppen. De har predikat införande av sharia-lagar, velat förstöra kyrkor samt statyer av nationalhjältarna Samora Machel och Eduardo Mondlane, uppmanat barn att inte gå till skolan,  uppmanat folk att inte betala skatt. I grund och botten en vrede mot centralstyret i Maputo där eliterna berikar sig på de naturresurser som finns i Cabo Delgado, men som inte kommer den fattiga lokalbefolkningen till godo.

För här är en delikat komplikation. Det är utanför kusten i Cabo Delgado, väldigt nära Mocimboa da Praia, som enorma gasfyndigheter har gjorts, och där multinationella oljebolag haft huggsexa om att få köpa in sig. Om allt går som tänkt kommer Moçambique bli en av världens största gasproducenter en bit in på 2020-talet. Problemet är ju bara att de förväntade framtida intäkterna för landet redan är intecknade i och med de hemliga lån i två miljarder dollar-klassen som den förra regeringen drog på sig (som jag skrivit om flera gånger tidigare, och som svenska ambassaden finansierat en ”forensic audit” för att spåra vart pengarna tog vägen). Gasintäkterna ska betala tillbaks dessa lån, som till inte så liten del hamnade i korrupta makthavares byx- (och kjols-)fickor. Så historien från t.ex. Nigeria ser ut att upprepa sig; av rikedomarna från naturresurser går ingenting tillbaks till folket. Inte så konstigt då att vreden mot statsmakten ”där nere i söder” växer, när det enda synliga resultatet av fyndigheterna (förutom borrplattformarna ute till havs) är dels att invånare i vissa distrikt tvångsförflyttas till nya bosättningar, och dels inflödet av välbeställda utländska investerare, tekniker, experter, konsulter, osv, med en livsstil som en lokal fiskare aldrig kan drömma om.

Regeringen är naturligtvis skakade. Dilemmat! Om de här hittills tämligen småskaliga och ganska amatörmässiga militanta yttringarna med islamistiska förtecken tillåts fortsätta, ja då riskerar storbolagen att skrämmas bort och pengarna med dem. Men om man tar i för hårt för att kväsa islamisterna, riskerar man istället ytterligare polarisering och radikalisering och rätt var det är kan man ha ett nytt Boko Haram på halsen. Det krävs silkeshandskar. Frågan är om någon i ministerierna äger sådana? President Nyusi satte iallafall på sig hårdhandskarna och sparkade både chefen för säkerhetstjänsten SISE och arméchefen strax efteråt – helt klart ett straff för att det här tilläts inträffa och för att man inte reagerat på varningarna tidigare.

Om de mantra-liknande budord (”inkludering, ”transparens”) som sedan länge predikats av såväl inhemska civilsamhällesorganisationer som IMF och kollektivet av givarländer  hade hörsammats av Staten, skulle den här situationen sannolikt inte ha behövt uppstå.