Farväl Friedrich, angenämt Armando

Ja så gick då flyttlasset efter tre och ett halvt år i vår Maputo-lägenhet. Jag har antytt det tidigare, att vi gått i sådana tankar. Vi har haft det bra där, vi har njutit av en underbar utsikt över Indiska Oceanen. Men verkligheten har hunnit ikapp, det dåliga underhållet av fastigheten går inte längre att blunda för. Det blev till slut ett vattenläckage för mycket. Om vi hade lämnat Moçambique efter detta fjärde år hade vi bitit ihop, men eftersom vi bestämt oss för ett femte så ställdes saken på sin spets. Så farväl Avenida Friedrich Engels, du tjänade oss väl men kommer inte att vara saknad.

Så hur gör man då, när man vill flytta i Maputo? Jo man får ta kontakt med en ”broker” som har koll på vilka hus som är lediga för uthyrning. Sen åker man runt med honom och tittar på objekten, där man möts upp av ägaren eller en representant för denne. Det är inte som i Sverige att husen är stylade till max. Tvärtom. Ofta är det smutsigt och i oordning, lösa kablar hänger från vägguttag, osv. Det är ett moment 22;  ägaren behöver få in några månaders deposition för att kunna fixa i ordning huset. Fast innan det har skett är det ju svårt att väcka något intresse för det, så det fortsätter stå outhyrt. Men iallafall, efter ett tiotal mer eller mindre ointressanta visningar hamnade vi i en jättefin enplansvilla, bara två kvarter från vår gamla lägenhet. På samma gata som Skandinaviska skolan, Avenida Armando Tivane. Vem han är vet jag inte. Maputos gatskyltar har dock den trevliga traditionen att det står en liten förklaring om vem personen är som gatan är uppkallad efter – om det inte är något statsöverhuvud eller liknande uppenbart namn. Armando Tivane är en ”antigo combatante”, krigsveteran typ.

Det huset har nu blivit vårt nya hem. Vi flyttade in för en vecka sen, efter att ägaren, en sympatisk hindu vid namn Minesh, installerat AC i några rum som saknade det och satt upp elstängsel ovanpå muren som omgärdar huset. Alla våra möbler är på sina platser, mer eller mindre, men många flyttlådor återstår ännu att packa upp. Det får ta sin tid. Det känns lite som en nystart på livet här, en väldigt trevlig känsla. En nackdel vi dock har upptäckt med det nya läget är att det faktiskt är varmare och mer mygg, trots att det bara skiljer ungefär 200 meter. Men havsbrisen rådde bot på det tidigare. Vår hemhjälp Salomé, som jobbat sammanlagt 13 år i den föregående lägenheten, pustar lite… det är ju fler och större rum att ta hand om nu. Men vi passade på att höja hennes lön som uppmuntran.

Lite nytt i inredningsväg ville vi ju ha också. Ikea har faktiskt öppnat en liten filial i Maputo, som vi besökte för första gången. Fast frågan är hur pass ”officiell” den egentligen är? Butiken heter Lojasmile – loja betyder just affär på portugisiska. Smilbutiken… De säljer iallafall uteslutande Ikea-möbler, har Ikea-kataloger och Ikeas shoppingbagar, så det ger ju ett genuint intryck. Möblerna köper de tydligen in från Ikea i Portugal. Det visade sig vara svindyrt… långt från den lågprisstämpel som Ikea har i Sverige. Vi plockade på oss tre sänglampor som jag gissar kostar max 200 kr styck i Sverige. Vi kollade dumt nog inte priset innan vi betalade utan blev lite paffa när det landade på totalt motsvarande 2,100 kr för dem. Vi var egentligen ute efter en garderob också, men det fick anstå med de prislapparna.

Jag får lov att återkomma med mer bilder framöver, när vi boat in oss ordentligt.