Benguerra

Det här gången ska det handla om vårt höstlov. Men det skulle nästan lika gärna kunna vara en fortsättning på det förra inläggets oturstema. Vår destination på lovet var staden Vilanculos, belägen i turistprovinsen framför andra, Inhambane, där populära stränder som Zavora, Tofo och Barra ligger på rad. Dessutom är Vilanculos porten till Bazaruto-arkipelagen på vars öar de kanske allra finaste stränderna finns. Vi var i Vilanculos förra höstlovet också och då körde vi de 70 milen upp, vilket vi hade tänkt bespara oss denna gången genom att flyga inrikes med ”landets stolthet”, flygbolaget LAM (de kallar sig själva comphania de bandeira – flaggbärarbolaget). Men så är det ju inte i verkligheten. De har blivit något av ett stående skämt och i folkmun står LAM för Late And Maybe eller Lost Around Mozambique. LAM är ett av många förlusttyngda statliga bolag som än mer dränerar den redan tömda statskassan, och de är notoriskt opålitliga med förseningar, inställda plan och genom att omdirigera flighter och lägga in oannonserade mellanlandningar. Till stor skada förstås för både näringslivet och aktörer inom turistindustrin.

Vi skulle flyga upp på tisdagen, medan en amerikansk familj vi känner skulle ta samma flight på måndagen. Deras blev inställd, så vi förstod vad som kanske skulle hända oss också. Och mycket riktigt, ett par timmar innan boarding ringer LAM och meddelar att det är inställt denna dagen också. Vad ska man göra? Vänta tills nästa dag och chansa på att flyget går då, och att vi skulle få plats? Nä, knappast. Vi slängde in väskorna i bilen och körde, i år igen, och på så sätt missade vi första natten av två i Vilanculos eftersom vi var tvungna att ta en övernattning längs vägen. Väl framme skulle vi bo på Casa Rex, ett trevligt hotell som Karin och jag hade fina minnen av då vi bodde där redan 2001. ¹

Så det blev bara en natt på Casa Rex innan vi skulle förflytta oss medelst helikopter till ön Benguerra, den näst största inom Bazaruto-arkipelagen. Där finns förutom en bofast befolkning på ungefär 1500 personer även två lodger som bägge är lite åt det lyxigare hållet… så det var något av en once in a lifetime-upplevelse för oss. Helikoptertransfern (bara 10 minuter visserligen) var ju en bra början, men snart grinade oturen oss i ansiktet igen. Vi installerade oss snabbt i våra bungalows och drog på oss badkläderna och hoppade i havet, där Karin trampade på ett vasst musselskal och skar upp ett djupt jack i foten så blodet flödade. Personal på hotellet var snabbt framme med förbandslådan och gjorde vad de kunde, men skadan var redan skedd och det blev inga mer bad för Karin under de tre dagarna på ön. Dessutom hade hon tänkt återuppta sin dykning efter ett långt uppehåll vilket också gick om intet.

Det la förstås lite sordin på stämningen, men vi fick göra det bästa av situationen genom att utnyttja så många som möjligt av de alla de aktiviteter som ingick i priset, förutom att bara lata oss vid poolen och mata på med öl och läsk från gratisbaren. Vi började med att göra en ”island drive”, en intressant biltur runt ön med ett öppet, fyrhjulsdrivet fordon, genom byar och planteringar, över öns fotbollsplan där det var matcher varje söndag, och vi stannade på stranden på öns motsatta sida och klättrade i sanddynerna. Sen for vi iväg med hotellets katamaran till en öde strand på öns nordspets för vad de kallade en ”castaway picknick” – en picknick för ”skeppsbrutna”. Där hade de ställt i ordning lunch åt oss och lagt ut madrasser att vila på, men det blåste som tusan och var inte så behagligt som det kunde ha varit. Dessutom hade den andra av öns resorter ett liknande sällskap några hundra meter bort, så så värst öde var det ju inte. Jag fortsatte sen med båten ut till ett korallrev en bit ut i havet för att snorkla med färgglada fiskar. Platsen kallades inte för inte för ”the Aquarium”. Sista dagen, innan helikoptern tog oss tillbaka till fastlandet, passade Stella och jag på att göra en ridtur längs stranden. Jag hade dock en kille som höll i min hästs ”koppel” hela tiden, medan Stella och ledaren Charlotte  travade i väg för sig själva. Då hade ju LAM fortfarande inte återupptagit flighten mellan Maputo och Vilanculos, men tack vare heroiska ansträngningar från en av hotellets managers så lyckades de omboka Karin och barnen så att de kunde flyga omvägen över Johannesburg till Maputo med ett annat bolag. Själv var jag ju tvungen att köra tillbaks bilen…

——-

¹ Vi gjorde rätt val, visade det sig, eftersom flighten mellan Maputo och Vilanculos var inställd i en hel vecka. Flygplatsen i Vilanculos har så pass kort landningsbana att endast ett par av planen i LAM’s lilla flotta (sju flygplan) klarar att landa där. Tydligen hyr de dessa plan på något slags leasing-kontrakt som gick ut just då. Visste man inte om det i förväg? Kunde man inte förutsett denna situation? Hittills har inrikesflyget varit blockerat för utländska flygbolag och LAM på så sätt förskonade från konkurrens, men nu har staten till slut insett att detta går inte längre. Senare i höst börjar det sydafrikanska bolaget FastJet flyga inrikes i Moçambique också. I ett första skede tyvärr bara på rutter som är intressanta för näringslivet (främst bolag inom gruv- och petroleumsektorerna) som Tete, Nampula och Beira. Dit turisterna vill flyga, Inhambane, Vilanculos och Pemba, kommer förhoppningsvis i ett senare skede.