Otursvecka

För två helger sedan hade Karin flugit iväg till Sverige för att vara med på en konferens på Sidas huvudkontor. Jag tog med mig barnen till Sydafrika för en avkopplande helg med shopping och biobesök. När vår granne i lägenheten ovanför ringer på lördagskvällen kommer de dåliga vibbarna redan innan jag svarat. Och jodå, mycket riktigt, ett rör har sprungit läck hos dem. De har lyckats ordna fram extranycklar till vår lägenhet så de kan komma in för att inspektera, och kan då bara konstatera att det droppar rätt friskt ner genom vårt tak. De ställer ut bunkar och brer ut handdukar tills vi kommer tillbaks på måndagen. Och så fortsätter det under flera dagar, innan allt är lagat. När det är som värst  har vi 5-6 skålar och hinkar utställda för att samla upp vattnet, och våra luftavfuktare går på högvarv. Till och med Anna, vår nyinflyttade granne under oss på första våningen, drabbas av läckaget.

Vattenkaos på köksgolvet

Nu, två veckor senare, är några av våra väggar kraftigt fläckade av intorkad fukt, och vissa områden är fortfarande fuktiga. Möglet brer snabbt ut sig i värmen och får skrubbas bort. Ägarinnan av lägenheten ovanför har iallafall varit här och lovat att de ska måla om hos oss. Det här är andra gången under det senaste året som detta händer och vi befarar att det kommer hända igen, då rörstammarna i huset är gamla och underhållet är obefintligt. Just vattenproblem är dock generellt väldigt vanligt här, och många vi känner har på ett eller annat sätt drabbats av läckage eller att det regnar in. Hur som helst, det här triggar igång tankarna på att flytta, för även om vi har trivts väldigt bra här i vår lägenhet känns det som att huset är något av en tickande bomb. Så får se var vi hamnar framöver.

Spegel spegel i handen där, varför inte på bilen du är?

Sen härom dagen kom nästa smäll. Jag hade tagit bilen ner på stan för det var en bokfestival i Maputos botaniska trädgård, Tunduru Gardens. För övrigt en mycket trevlig park numera, som återinvigdes förra året efter en länge tids renoveringar. Innan dess var den något av en ”no-go zone”, förfallen och med en massa löst folk som hängde där. Jag hade parkerat utanför parken medan jag strosade omkring bland alla bokbord som diverse småförlag och kulturinstitut hade ställt upp. Jehovas Vittnen skänkte till och med bort böcker gratis vilket jag dock tackade nej till. Nåväl, när jag kom tillbaks till bilen var det en liten folksamling runt den, och det visar sig att vänster backspegel är helt borta. Den högra sitter på trekvart, men tjuven har inte fått med sig den. Normalt brukar de nöja sig med att lirka loss glaset från backspegeln, men nu tog han alltså hela ”paketet”.

Det här är något extremt vanligt i Maputo, att delar av bilar stjäls. Backspeglar, stänkskydd, antenner, vindskydden på sidorutorna, strålkastare, blinkers. Ja allt som inte är ordentligt fastnitat eller säkrat med metallband är i farozonen. Det är snarast ett under att vi klarat oss hittills. Vår nya granne Anna, som jag nämnde ovanför, fick bägge blinkers där framme på sin bil stulna ganska omgående. Det finns till och med en speciell marknad, Estrela Vermelha (Röda Stjärnan), där tjuvgodset säljs öppet, så man kan i princip åka dit och köpa tillbaks sina egna grejor.

Det ovanliga nu i mitt fall, var att tjuven faktiskt hade infångats, av vem vet jag dock inte. När jag stod vid bilen och inspekterade skadorna kom iallafall några vakter gående med honom i handfängsel, och jag fick tillbaks backspegeln. De drog iväg med honom till ett vaktkontor inne i Tunduru-parken, och jag som ”målsägare” måste förstås följa med. Där skulle han förhöras. De var säkra på att han hade medhjälpare som höll span på mig medan han själv jobbade på bilen, som de ville ha namnen på. Efter ett tag bad de mig gå ut, och jag ser att en av vakterna plockar fram en fet batong. Min uppmaning till ”não violência” förslog inte långt, utan medan jag stod utanför hörde jag hans kvävda stön medan de bearbetade honom med batongen. Nåväl, i vissa afrikanska länder hade de slagit ihjäl honom rätt och slätt, eller dränkt honom i bensin och placerat ett brinnande bildäck runt halsen. Efter ett tag var de klara, kanske fick de ur honom informationen de ville ha. De undrade om jag ville gå vidare med ärendet, dvs gå till polisstationen och anmäla det. Killen ber om att få slippa det… antagligen vet han att han kommer få ännu mer stryk där. Efter en snabb telefonkonferens med Karin beslutar vi oss för att släppa det. Vi fick trots allt tillbaks backspegeln och förhoppningsvis ersätter vårt försäkringsbolag reparationen, och killen fick sig en minnesbeta. Att polisanmäla skulle inte leda till någonting förutom en massa pappersexercis.

Min lärdom är att alltid, alltid be någon vakta bilen. Något som jag normalt oftast gör, för det finns nästan alltid killar som ber om att få vakta för en liten slant. Men just den här gången fanns det ingen i närheten av där jag hade parkerat, och det straffade ju sig direkt.

En reaktion på ”Otursvecka

  1. Trista båda historierna. Den senare illustrerar vad ni tidigare berättat, men såvitt jag har förstått det, har ni varit relativt förskonade. Det tråkigaste är förstås att båda händelserna är resultat av den enorma fattigdomen och att avsaknaden av framtidstro är så utbredd. Bra att ni är där och försöker dra utvecklingen åt andra hållet!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s