Zambisk safari, med komplikationer

Zambia må sakna kustlinje, men vacker och vild natur finns det likväl gott om. Landet inhyser exempelvis inte mindre än 20 nationalparker. Flera av dem underhålls dock inte och saknar infrastruktur, medan några andra appellerar främst till de som har specialintresse för sådant som fågelskådning eller fiske. Till syvende och sist finns det tre parker som erbjuder klassiska safaris med stor chans att se ett rikt djurliv: South Luangwa, Kafue och Lower Zambezi. Den sistnämnda är den som ligger bäst till från ett Lusaka-perspektiv och man når den på ca tre timmars körning. Den gångna helgen hade familjen Sverkén, som tagit oss under sina vingars skugga, bjudit in oss att hänga med dit, så vi drog i väg i fredags eftermiddag direkt efter att skolan slutade kl 13. Vi hade hyrt ett enormt privathus, Muchichili Safari House, enastående vackert beläget vid Zambezi-floden, ett par mil från nationalparkens entré.

Huset hade fem sovrum, generösa sällskapsutrymmen både inne och ute och ett stort kök. Dessutom ett par lokala herrar som hjälpte oss med städning och alla köksbestyr. Det fanns böcker och spel, bland annat den sydafrikanska versionen av Monopol till barnens lycka. Allt var ju toppen – vad kunde liksom gå fel? Jo det skulle visa sig på lördagen då vi hade bokat en heldagstur in i Lower Zambezi. Vägen in i parken är en stundtals riktigt usel dirt road så vi skulle transporteras på floden istället, i husets egen båt. Avfärd var bestämt till 05:30 då det fortfarande var mörkt ute, men vår båtsman/guide kom tjugo minuter senare. Irriterande, men nåja… upp i båten och iväg. Kyligt var det men vackert när den röda solen steg upp över floden. Zambezi är lite knepig att navigera då det finns sandbankar som flyttar sig av strömmarna, vilket vi märkte då båtmotorns propeller ibland slog i botten. Men det gick bra (denna gången) och vi kom fram efter en dryg timme.

Där hade Muchichili sitt eget safarifordon som väntade på oss, så efter att ha betalat alla parkavgifter och kissat av oss på den sista toaletten innan vildmarken klev vi in i den. När guiden skulle starta den hände inget förutom lite hackande ljud. Startmotorn! Efter att vi vuxna puttat den fram och tillbaka några gånger hostade den emellertid igång. Vi var lite tveksamma till att ge oss iväg men vår guide menade att det var lugnt och han skulle minsann inte stänga av motorn under dagens sextimmarstur. Så vi lät oss övertalas. Big mistake! Snabbspola framåt en halvtimme (under tiden vi i alla fall hann se en schakal, vårtsvin, antiloper och någon elefant) så tog det stopp i ett uppförslut. Och där stod vi med en bil som återigen inte startade. Guiden kunde åtminstone kontakta parkens gate via komradion och meddela vår belägenhet, och enligt honom skulle det skickas en bil med en mekaniker för att undsätta oss. Det visade sig sen vara en ren lögn. Så då återstod att återigen försöka putta igång bilen, vilket inte är det lättaste med ett tungt fordon på en ojämn jordväg, men vi lyckades med våra sista krafter. Pulsen var hög inte bara av ansträngningen utan även av vetskapen att det KUNDE ju ligga ett lejon i närheten och spana in sin frukostsnack.

Då hade luften gått ur oss och vi valde att avbryta. Vi körde tillbaks till parkentrén där vi åtminstone fick tillbaks avgiften vi betalat. Klockan 09:00 var vår heldagssafari därmed slut. Sura över detta antiklimax och sura över den fara som arrangören trots allt utsatt oss för, men vi kunde åtminstone se fram mot att få en heldag vid husets pool istället. Alltid något.  Så vi satte av med båten, uppströms mot vårt hus. Men det var ju det där med sandbankarna… För det dröjde inte länge förrän vår olycksalige skipper hade navigerat in oss på så grunt vatten att vi satt fast, mitt i Zambezi. Han försökte på egen hand dra oss fram i riktning mot där han ansåg att det lite djupare vattnet började alltmedan han muttrade att ”everything goes wrong today”, men det var fruktlöst. Då återstod bara för oss män att ta av skor och strumpor och hoppa i; dels är både jag och Theodor rätt stadiga bitar som frigjorde många kilos tyngd (mest jag dock) och dels kunde vi återigen putta på. Det räckte dock inte, utan inte förrän även våra fruar, Karin x 2, hoppade i gick båten att rubba.

Pulsen var hög inte bara av ansträngningen utan även av vetskapen att det KUNDE ju flyta en krokodil i närheten och spana in sin frukostsnack. Men vi överlevde denna gången också och hade sen en fin tur tillbaks med span på flodhästar, elefanter, en fish eagle, alla fina lodger som ligger längs flodkanten (dyrare ju närmare nationalparken man kommer) och inte minst folket i byarna som var nere vid vattnet och skötte lördagstvätten. Men ansträngningen och anspänningen tog sitt pris, en efter en föll vi i sömn innan vi till slut kom tillbaks till Muchichili. Ja, det blev en dag att minnas av helt fel anledningar. Vi har ju möjligheten att komma tillbaks, men tänk om det varit några som var ute på sitt livs drömresa och fick den förstörd? Tänk om det varit en grupp äldre som inte orkat putta igång bilen, hur länge hade de fått stå i bushen då? Det är bara så dåligt, och nu får vi se hur mycket husets management kommer att kompensera oss med. Men vi fick iallafall den där lata eftermiddagen vid poolen, som endast stördes av brölandena från alla flodhästar rakt nedanför oss i Zambezis vatten.

Ja just det ja, tack till Theodor för lån av fina bilder. Här kommer några till: