Heta känslor i området

Med jämna mellanrum blossar det upp utbrott av främlingsfientligt våld i Sydafrika. Väldigt många sydafrikaner lever fattigt och i utsatthet, och riktar återkommande sin ilska mot migranter från andra afrikanska länder som anses stjäla jobben – fast i själva verket är det så att dessa människor i många fall är driftiga och startar butiker, verkstäder och små affärsrörelser (och för all del, dealar med knark också), vilket sticker i ögonen på lokalbefolkningen. Sista tiden har våldet flammat upp igen med plundringar, nedbrända lokaler och en handfull dödsoffer som följd. I en del andra afrikanska länder låter man sig inte nöjas sig med att statsöverhuvudet fördömer våldet och på diplomatisk väg kräver att Sydafrika tar tag i saken med hårdhandskarna. Nä, man tar till gatorna istället och attackerar sydafrikanska intressen. Framför allt har det varit så i Nigeria senaste veckan, men även Zambia har fått sin beskärda del av svallande känslor och anti-sydafrikanska protestyttringar.

Och som så ofta är det studentorganisationer som varit den drivande kraften bakom protesterna. I onsdags tågade en folkmassa från Lusakas universitet ut på gatorna. Målet var Sydafrikas ambassad som händelsevis ligger i vårt område, Kabulonga, endast några få kvarter från vårt hus. På vägen dit attackerades flera köpcenter eftersom de i allmänhet ägs eller drivs av sydafrikanska intressen. Särskilt de stora varuhuskedjorna som Shoprite, Pick’n’Pay och Spar samt mobiloperatören MTN blev måltavlor. Det gick dock inte lika långt som i Nigeria där flera supermarkets stacks i brand, men det blev ändå en del tumult vid ett par shopping malls som ligger i närheten av oss. Framåt lunchtid nådde demonstranterna den sydafrikanska ambassaden. De krävde att någon från beskickningen skulle komma ut och ta emot ett protestbrev, men ingen gjorde det. Då tändes ett bål och ambassadskylten vandaliserades. Efter ett tag grep kravallpolis in och sköt tårgas, och de demonstranter som inte flydde fältet kördes tillbaks till universitetets campus på bussar och lastbilsflak. Hemifrån oss kunde jag höra tjutande sirener, men även om jag var nyfiken på att gå ut på gatorna och kolla läget kändes det säkrast att stanna inne i vårt muromgärdade hus. Någon hade ju kunnat få för sig att jag var en boer…

Både barnens skola och svenska ambassaden monitorerade situationen noga. Ett tag gick det ut information om att skolbussarna skulle försenas eftersom deras rutter passerar igenom det oroliga området, men tills dess att skoldagen var slut hade protesterna alltså upphört och lugnet återvänt så bussarna kunde köra som de skulle. Det här var alltså i onsdags. Torsdagen var hur lugn som helst men då började det florera rykten och spridas upprop på sociala medier om att det skulle bli nya demonstrationer dagen efter, alltså i fredags. Nu reagerade svenska ambassaden på allvar. Vi och några andra svenskfamiljer som bor i närheten av Sydafrikas ambassad blev uppmanade att packa ner det nödvändigaste och vara beredda på att snabbt evakuera om situationen urartade. Från skolans håll meddelades det att skolan skulle vara öppen, men att föräldrarna själva kunde besluta om barnen skulle åka dit eller inte. Ingen student skulle få reprimander för att ha stannat hemma. I den här situationen tog vi det säkra föra det osäkra och lät Leo och Stella vara kvar hemma.

Skjuts tillbaks till universitetet

Hur gick det då? Ja, det kändes lite spänt att vakna på morgonen. Jag bestämde mig för att ”preppa” ordentligt. Jag stack ut tidigt för att bunkra upp med förnödenheter i en affär i närheten som ägs av greker och som alltså inte skulle råka illa ut. Träffade andra svenskar där som tänkte samma tanke. Sen åkte jag och tankade bilen full, så att vi skulle kunna köra långt och länge om nöden så krävde. Men… det bidde inte ens en tummetott. Inget hände, alls. Alla zambiska höga politiker med gamle KK, Kenneth Kaunda, i spetsen har naturligtvis fördömt våldet i Sydafrika, och samtidigt understrukit att det inte löser några problem att ta till samma medel själv. Gissningsvis har det haft en lugnande effekt. Men det kanske är för tidigt att blåsa faran över, kommande vecka får utvisa hur det blir. I alla händelser har det varit en ögonöppnare. För även om Zambia känns hur lugnt som helst i jämförelse med de flesta andra afrikanska länder, utan något större politiskt eller etniskt groll i bagaget, kan det snabbt hetta till – särskilt när ens bröder och systrar utomlands råkar illa ut. Situationen har dock fått andra mer fredliga effekter också. Zambiska politiker som skulle åka till World Economic Forum’s konferens i Kapstaden kommande vecka har ställt in sina resor. En vänskapslandskamp i fotboll mellan Zambia och Sydafrika skulle ha spelats här i Lusaka igår men den avblåstes. De lokala radiostationerna spelar ingen sydafrikansk musik. Från vårt gamla kära Moçambique har jag uppfattat att det varit relativt lugnt även om en del sydafrikanska långtradarchaffisar lär ha åkt på stryk runt gränsövergången. Med det lämnar jag rapporteringen för den här gången och hoppas jag slipper återvända till ämnet. (Bilderna här ovanför har jag givetvis inte tagit själv utan de kommer från olika massmedia).

La Bottega – serverar det ”itambiska” köket

Efter dessa spända dagar var det skönt med en lugn helg. Vi var hembjudna till Karins kollega John Viner med familj på sushimiddag, trevligt värre med dart, whisky och bra musik därtill. Sen har vi ägnat mycken tid åt att styra upp trivseln i huset… en hel del konstverk har åkt upp på väggarna och myggnäten monterats över sängarna (inte för att de egentligen behövs så här års, men ändå). Vi hittade en mysig italiensk restaurang i grannskapet där vi åt söndagslunch. Eller egentligen inte italiensk utan en italiensk-zambisk crossover. Jag fick i alla fall en rejäl balja med spaghetti och köttbullar – en riktig ”Lady & Lufsen”-portion. Goda små bakverk hade de också så det lär bli fler besök. Sen har vi upptäckt att vi fått ett nytt ”husdjur”. Det är ett rätt härligt fågelliv häromkring. Flera tuppar i området gal lite när som helst på dygnet. Från vår granne, den franska ambassaden, hörs regelbundet en påfågels klagande läte. Ett par gånger har vi sett en liten uggla längs vår garageinfart, som ibland hoar på nätterna. Nu är det senaste ornitologiska tillskottet en pärlhöna som sedan igår spatserar omkring på vår tomt och pickar i sig av… ja, vad nu pärlhönor äter? Den verkar trivas här och är inte allt för skygg av sig. Som kan skymtas på bilden nedanför sitter det fast ett rött snöre på ena benet. Det kan kanske vara någon slags märkning, men jag lutar mer mot att det är något den trasslat in sig i. Trist, men den verkar inte hämmas av det i alla fall.

Pärlhönan Pelle

En reaktion på ”Heta känslor i området

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s