Valobservation

Ja, det är så här års knölvalarna kan siktas längs Moçambiques kust. De har lämnat sin hemtrakt, det näringsrika Södra Ishavet runt Antarktis, för att röra sig mot varmare vatten där de parar sig och kalvar. Jag och barnen var på valsafari i badorten Ponta do Ouro för två år sen och fick då på nära håll se åtminstone stjärtfenan på en val, och på lite avstånd såg vi hur det sprutade och splashade lite här och var. Karin missade ju det pga en tjänsteresa och har ända sedan dess varit lite avundsjuk på vår upplevelse. Nu skulle vi till slut råda bot på det, och med det i sikte åkte vi iväg en långhelg med vännerna Urban och Malin med familj. Målet var staden Xai-Xai, tre timmars färd norrut. Eller mer specifikt, ytterligare några mil norr om Xai-Xai vid samhället Chizavane där vi hade hyrt ett stort hus precis vid havet.

Monica, en svensk kvinna som bott länge i Moçambique, och hennes man Chris har byggt sitt eget paradis där. Förutom privat boningshus har de ytterligare två hus ämnade för uthyrning, högt belägna uppe på sanddynerna med panoramautsikt över havet. Vi hyrde det större av dem, ett vackert möblerat och allmänt topputrustat tiobäddarshus. När vi kom fram på fredagen hade det hunnit mörkna, men det gick ändå att urskilja rörelser ute i vattnet. Så fort vi vaknat dagen efter slog vi oss ner på den stora terrassen med kikarna i högsta hugg. Och det var ett fantastiskt skådespel som utspelade sig framför våra ögon. Valar, både stora och små, som gled upp över vattenytan, blåste vatten ur sin hål, ibland gjorde de hopp… inte graciösa språng som delfiner, utan mer klumpiga hopp rakt upp i luften för att sen braka ner i vattnet igen med ett magplask.

Kikarna behövdes egentligen inte, valarna var ofta så pass nära att man såg rörelserna bra ändå, men med kikarens hjälp blev det otrolig närkontakt. Vi kom i kontakt med en båtägare som lovade att ta ut oss på havet. Hans båt hade dock bara fem platser, så jag stannade på land med Leo och Stella eftersom vi  alltså redan hade gjort en liknande utfärd tidigare. Leo och Stella var dock bara glada att slippa eftersom de tyvärr blivit lite skraja för havet efter några båterfarenheter här i landet som var lite väl ”vågade” för deras smak.

Så Karin och den andra familjen stack ut på sin ”ocean safari”, och kammade väl hem en jackpot, kan man lugnt säga utan att överdriva. Förutom alla valar och en massa delfiner fick de även se hajar. Det var nämligen så att det flöt omkring en död val en bit ut runt vilken hajarna cirkulerade och tog för sig av. Och inte bara en sort, utan tre olika sorters hajar:  tigerhaj, tjurhaj (känd som Zambezi shark häromkring) och sist men inte minst, den fruktade vithajen (”Great White”). Den sydafrikanske skippern på båten var helt till sig, han hade verkat i Mozambique i närmare 20 år men aldrig sett en vithaj förrän nu, så det var sannerligen unikt.

Sålunda lade vi ytterligare en helg till handlingarna, där vi fick smaka på ännu en av alla de attraktioner som detta kontrastrika och mångfacetterade och i grund och botten ganska så fantastiska  land har att bjuda på.