Olof Palme och Kim Il Sung

Vad har dessa två, diametralt motsatta statsmän gemensamt? Ni gamla afrikagrupp:are och forumsyd:are och andra afrikavänner som läser detta vet säkert svaret, annars kommer det längre ner.

Jag tänkte berätta lite mer om vår nya hemstad i det här inlägget. Karin jobbade ju här 2000-01 och jag spenderade större delen av mina semestrar här under den perioden. En hel del är sig likt, men mycket har också förändrats sen dess.

Exempelvis är det fortfarande så att man alltid måste ha minst ett öga på trottoaren när man är ute och promenerar. Stenläggningen är ofta trasig, och rätt var det är kan det öppna sig ett stort hål ner i en avloppsbrunn. Till det som skiljer sig hör trafiken. Moçambique är fortfarande ett av de fattigaste länderna i världen, men i takt med att fler får det bättre ökar också antalet bilar. Gatunätet sväljer dem ännu och regleringen med trafikljus fungerar hyfsat. Det som däremot saknas är p-platser och garage, vilket innebär att trottoarerna förvandlas till parkeringsytor och därmed försvåras situationen för gångtrafikanter än mer.

Maputo skyline, från Hotel Avenidas takterrass. Förstora bilden så syns ett antal byggkranar
Maputo skyline, från Hotel Avenidas takterrass. Förstora bilden så syns ett antal byggkranar

Men den största skillnaden är ändå byggandet, som går i en rasande fart. På vägen mellan vår lägenhet och skolan passerar vi ett höghusbygge som tycks vara igång 24-7. Både nya kontorspalats med glasfasader och condominium-komplex skjuter upp som svampar ur marken. Köpcenter som riktar sig till den växande medelklassen finns nu lite varstans. Internationella hotellkedjor som Radisson och Southern Sun är numera representerade här. En del tycker sig känna doften av en kommande fastighetsbubbla, för vilka ska egentligen ha råd att betala hyror på tusentals dollar i månaden för sina lägenheter?

Utvecklingens symboler: bilar och lyftkranar. Här på Avenida Julius Nyerere
Symboler för utveckling: bilar och kranar. Här på Avenida Julius Nyerere

Maputo är även fullt av gamla vackra portugisiska kolonialbyggnader i art deco-stil. Många praktfulla hus är renoverade och bevarade, medan andra står och förfaller. Därför är stadens utseende en paradox, en salig blandning mellan gammalt och nytt, mellan ultramodernt och fallfärdigt.

Det en gång ståtliga Vila Algarve
Den en gång så ståtliga Vila Algarve, nu en ruin
Höghus
Ett par tomter därifrån står denna nybyggda lägenhetsskrapa

Men hur mycket man än bygger på höjden, det är på gatuplan livet i stort utspelar sig här. Rakryggade moçambikiska kvinnor som breder ut sina fruktkorgar i gathörnen. Gatpojkarna som för en slant håller ett öga på bilen när man parkerat någonstans. Krymplingarna som tigger i bilköerna. De överfulla minibussarna (”chapas”) som pilar omkring mellan stadens olika delar. Ungdomarna i gula västar som  finns överallt och säljer kontantkort till de stora mobiloperatörerna Mcel och Vodacom. De som försöker påkalla min uppmärksamhet med ett diskret ”Boss!”. Det känns ändå OK; värre är det att bli kallad ”Patrão” med sin unkna kolonialistiska klang.

Busshållplats vid Avenida Vladimir Lenin
Busshållplats vid Avenida Thomas Nduda

Maputo består grovt sett av två delar. Dels Polana, den högre delen av staden, där utlänningarna (inklusive oss) och de välbesuttna infödda bor och arbetar, där man hittar restauranger, caféer och butiker av västerländskt snitt. Dels Baixan (av portugisiskans baixo = låg), de lägre delarna av staden, med hamnen och den för sin arkitektur berömda tågstationen, där det är mer som man föreställer sig det afrikanska; lite livligare, rörigare, ruffigare, men inte minst mer levande.

Som jag nämnt tidigare är vår gata uppkallad efter Friedrich Engels. De större avenyerna bär överlag namn efter personer i två kategorier, som ibland sammanfaller. Å ena sidan vänsterikoner och betydande socialistledare, å andra sidan afrikanska frihetshjältar. I den första kategorin återfinns Engels medförfattare till Das Kapital, Karl Marx, och även Vladimir Lenin, Salvador Allende, Ho Chi Min och inte minst Olof Palme. Märkligt nog har även några som numera betraktas som tyranner smugit sig in i denna grupp, Mao Tse Tung och Kim Il Sung.

Samora Machel - landets första president efter självständighteten
Samora Machel – ”landsfadern”. Det fria Moçambiques första president, död i mystisk flygkrasch 1986

I den andra kategorin hittas först och främst landets egna revolutionära hjältar, Eduardo Mondlane och Samora Machel, och sedan andra som Julius Nyerere (Tanzania), Kenneth Kaunda (Zambia) och Patrice Lumumba (Kongo). Till och med Robert Mugabe har fått en cirkulationsplats uppkallad efter sig. Idi Amins namn har jag dock inte sett någonstans…

 

7 reaktioner på ”Olof Palme och Kim Il Sung

  1. Så fantastiskt intressant att följa din blogg !!! I drömmen kommer vi och hälsar på! / Helen

    Gilla

  2. TACK!! Det har blivit en liten pärla att läsa dina inlägg. Du har verkligen en gåva att dela vardagligt och relevant, väldigt intressant. Heja heja!

    Gilla

  3. Hej tjejer och tack för era kommentarer, det sporrar mig ännu mer! Helen, ni är alltid välkomna, både i dröm och verklighet. Betty, jag syftade på infödda moçambiquier (osäker på det stavas i plural?). Det finns även en ”klass i klassen”, rika köpmannafamiljer med rötterna i Indien, men de kan nästan betraktas som en ny överklass (vilket också gjorde dem till måltavlor för en kidnappningsvåg förra året).

    Gilla

  4. Håller med alla andra. Jättekul att läsa dina inlägg, både om vad som händer hemma i er familj och vad som händer i Maputo i stort.

    Gilla

  5. Instämmer med alla övriga kommentatorer. Ser fram mot fortsättningen. Mamma och pappa

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s