Drama på vår gata

Jag har redan skrivit lite om vår gata, Avenida Friedrich Engels, och lagt upp en del bilder på vår utsikt. Det är absolut en ”gräddhylla”, och inte fel att jämföra med Fjällgatan i Stockholm. Hyreshus med exklusiva lägenheter, pampiga privatvillor och residens (bl.a. svenska ambassadörens) ligger på rad här. På helgerna kommer korteger med bröllopssällskap hit för att låta sig fotograferas. Olika träningsgrupper kör sina pass direkt på trottoaren utanför vårt hus. Allt låter ju toppen med gatan, men det finns en baksida också…

Gatan löper alltså längs randen på en lång brant slänt, eller kanske snarare en förkastning, ner mot vägen som går utmed havsbrynet, den s.k. Marginalen (Avenida da Marginal). Tittar man över kanten är det för det första otroligt skräpigt där. Dessutom, branten är bevuxen med för normala människor ogenomtränglig bush, men den befolkas av hemlösa junkies. Kombinationen av välbeställda bofasta och besökande turister som rör sig längs Engels, samt detta klientel från bottenskiktet som bokstavligt talat lever i utförsbacken, gör att vår gata betraktas som en av de farligaste i Maputo, trots alla vakter vid husen här. Många många har blivit rånade här, men kanske främst på ett par tvärvägar från Engels ner mot Marginalen. Vi har hört historier om ”machete-mannen” som med ett par snabba hugg över remmen befriade damer från sina handväskor,  men just han lär vara infångad nu.

Ryktet om gatan har spridits också. På en säkerhetskurs Sida ger i samarbete med MSB, som Karin gick innan utresan, visades en bild härifrån som exempel på en av de mest utsatta platser dit Sida/UD skickar personal…

Hur som helst, i fredags, när både skolan och ambassaden slutar vid lunch, gick vi på eftermiddagen bort till ett populärt café i andra änden av Engels för att äta glass och leka i parken, Jardim dos Namorados. Stella hade med en skolkompis också. På väg hem igen blev vi omkörda av en brandbil, och vi kunde på avstånd se hur den stannade ungefär utanför vår port och hur det bolmade upp brandrök nerifrån branten. Även ett par pickup’er med poliser och ett team från det lokala TV-bolaget dök upp. Släckningsarbetet höll sen på större delen av eftermiddagen, brandbilen fick flera gånger åka iväg för att fylla på vatten, och det luktade rök i lägenheten ett par dagar efteråt. Exakt vad som hänt vet vi inte, men en teori är att eftersom det var en relativt kylig och blåsig dag, hade någon tänt en brasa nere i bushen som sen spred sig okontrollerat.

Det lustiga var att samma morgon hade jag och min ”kollega” Thomas (i betydelsen: medföljande man till kvinnlig ambassadpersonal) under vår löptur spekulerat i varför inte myndigheterna tar tag i det här och bara röjer upp i branten en gång för alla . Men antagligen skulle problemet bara flytta någon annanstans då, och psyk- och missbruksvård i den mån det över huvudtaget finns skulle överbelastas. Eller är det så att någon tjänar på att behålla status quo, någon som får en ”cut” från alla rån som begås? Nu höll i stället den här branden på att lösa situationen av sig självt.